Stanley Cup återvänder till Long Island

Holy ground..
Vigd jord.
Mark smord av Lord Stanleys ande.
Det är sån vi sitter på idag.
Så har jag aldrig tidigare uppfattat Nassau Coliseum – det har ju mest känts som en förvuxen Gyllerinken utslängd på en åker, för omodern och liten och bökig för glamorösa NHL.
Men när det nu, plötsligt och oväntat, är dags för första slutspelsmatchen i hallen sedan 2007 samlas gamla spöken och änglar runt den gistna plåtlådan och i ett slag får hela trakten en ny, gnistrande lyster.
Det var ju här sådana som Mike Bossy, Denis Potvin, Bob Nyström, Anders Kallur och Stefan Persson i 80-talets början tog fyra titlar i rad och skapade en av det moderna NHL mest magnifika dynastier och en sån här dag flaxar historiens vingslag helt enkelt så kalufserna står som glasstrutar på oss.
Det är ett privilegium att få vara med om.
* * *
Bilresan hem från DC igår gick fint, tackar som frågar
Jag höll visserligen på att somna någonstans i norra Maryland, men efter tre snabba koppar kaffe och en flaska 5-hour Energy på ett Waffle House i skuggan av Delaware Memorial Bridge var jag lika pigg och snabb och obönhörlig som Chicago Blackhawks powerplay resten av vägen.
* * *
Vad gäller nutid trodde man ju så sent som i onsdags att man skulle få åka hit och bevittna blott en likvaka.
Penguins var lika överlägsna Islanders i första matchen som Lennon & McCartney hade varit Kenneth & The Knutters i en låtskrivartävling och tanken att kidsen från Long Island skulle kunna vinna en enda period i den här serien föreföll helt grotesk,
Men de växte ju upp snabbare än genmanipulerade grödor och lyckades inte bara skrälla i Game 2 – de visade att de faktiskt fattade hur slutspelshockey ska utövas.
Nu blir det här istället en hyperintressant match.
Jag menar, om de vinner igen…vad händer då?
* * *
Att följa Bruins-Leafs och, framförallt, Red Wings-Ducks på satellitradio under the ride längs Jersey turnpike var en mäktig old school-upplevelse.
Som back in the day när svensk tv visade just ingenting och man alltid hade radiosporten inrattad och fick måla upp sina egna bilder till kommentatorernas ordspräckade referat.
Det blev betydligt vackrare matcher än vad sammandragen på NHL Network senare visade att de var i verkligheten…
* * *
Men visst. Penguins ställde till det för sig själva i fredags också.
Tvärtemot vad Dogge Murray hade rekommenderat glömde de bort att de inte vann första matchen i första hand på skicklighet utan för att de jobbade stenhårt från första till sista byte.
Istället uppträdde de som i de sämsta matcherna mot Flyers ifjol och faran med den sortens halvmesyrer till insatser come playoff time trodde man ju att de hade lärt sig vid det här laget.
Sanningen är fortfarande att Pens ska köra över det unga, oerfarna lagt som bor här.
De är så mycket bättre.
På alla punkter.
Men de måste slita för det – hårt.
* * *
Den där jävla Apfelstrudel…
Han kan ha fuckat upp hela Red Wings slutspel när han hoppade in i Toni Lydmans huvud igår – för hur mycket medspelarna nu än försöker skydda honom var det en riktig ful tackling och den kommer att bestraffas med flera matchers avstängning (om inte börjar jag nästan tro på konspirationern om Shannys Detroit-sympatier…)
Det fanns skäl att till att jag en gång döpte om den mannen till Abdelfucker.
* * *
James Neal tränade äntligen med Penguins i går.
Men istället vilade Malkin – oklart varför.
Ska vi aldrig nånsin få se Penguins 2013 – i alla fall på papperet ett av de lag i modern NHL-historia som haft mest stjärnglans – i komplett skepnad?
Det känns som man blir lite bedragen varje gång…
* * *
– Wow, ska du till kyrkan, hojtar dörrmännen när jag sveper förbi i beige, glansig kostym och hyggligt matchande slips redan vid halv nio på morgonen.
De är inte riktigt vana vid att se mig den tiden på söndagsmorgnar – allra minst i sån utstyrsel – och börjar nästan applådera.
Och svaret lyder:
Ja, det skulle man kunna säga.
* * *
Det får väl betraktas som helt officiellt nu:
Blues-Kings och Canadiens-Senators är den här slutspelsrundans två överlägset bästa serier.
* * *
Islanders-fansen har väntat länge på den här dagen och att köra in på parkeringen utanför Nassau på förmiddagen är att köra rakt in i ett party
Det pågår tailgating monumentale där ute. Vid nästan varje bil har det dukats upp med grillar och öltunnor och stora bergsprängare och det tjoas och sjungs och tutas och viftas med flaggor och alla är glad och taggade och jag får highfajva med åtminstone tio främlingar på vägen mot pressingången.
Oh yeah! På tisdag borde man kanske skita i det här med att jobba och ta med sig en sixpack ut istället.
* * *
Ville Islanders accentuera sin historiska tyngd – och förmåga att jävlas med just Penguins – ytterligare kunde de ju alltid släpa ut David Volek under preludierna också.
Det var den anonyme tjecken som chockade Pittsburgh – och resten av världen – genom att avgöra i sudden i Game 7 i andra rundan mot Jagrs och Lemieux regerande mästarlag våren 1993.
* * *
Och SOM festen kommer fortsätta här inne!
Redan tjugo minuter innan värmningen – värmningen! – har fansen samlats runt plexit i Islanders zon och kör ramsor och sha la la-sånger så det fladdrar i Bossys och Trottiers flaggor i taket.
Jag vet inte om jag upplevt något liknande här borta tidigare.
* * *
Glömmer sladden till nya datorn hemma i Midtown.
Gissa vad det betyder?
Veteranen gör comeback idag!
Han verkar mycket glad och laddad och rasslar inte det minsta i sin demolerade fläkt.
* * *
Flera kollegor som följer Islanders frekvent och råkar veta att jag är svensk kommer fram och febrar om hur bra Ullabulla var i matchen
Det gläder mig att fler lade märke till det.
* * *
Trängseln på den rangliga pressläktaren är sådan att jag skäms när jag måste krångla mig ut för att gå på toa – ungefär som när man har mittsätet på ett plan och tvingas väcka medpassagerare för att ta sig ut i mittgången.
Men efter några dagar under takåsarna i Verizon – så högt upp att man skulle behöva stjärnkikare – är det en lisa att få sitta så här nära isen igen.
* * *
Dogge ser hemtam ut när han ligger i mittcirkeln och stretchar under värmningen.
Han har visserligen aldrig spelat för Islanders, men han pluggade i sin ungdom på Long Island i två år.
Ja, jag ville bara – som en annan Pierre McGuire – ha det sagt.
* * *
Riktigt tunga ackrediteringsbrickor har Islanders kostat på sig också – laminerade med detaljrikt och snirkligt tryck.
Capitals borde komma hit på studiebesök.
* * *
Snygg kan man kanske inte påstå att Sidneys störtkruka till hjälm är, men skitsamma.
Det är kittlande att se honom där ute på värmningen, livs levande, med ivrigt tramp i fötterna.
* * *
Nu är väntan på ett febrigt, upphetsat och galet Long Island snart över.
Playoff-hockey ska spelas i heliga coliseum igen.