Stanley Cup Show on Broadway

Nu är det så där igen.
Det bubblar i bröstkorgen.
Det ilar i solar plexus.
Det känns ivrigt och febrigt och upphetsat.
Ja, serien som nu kommer till Broadway har – by far – varit den minst välspelade, minst spännande och minst laddade i årets slutspel och jag gör mig inga förhoppningar om att det ska bli som i fjolårets general-beef mellan Flyers och Penguins ikväll heller.
Men ändå.
Det är Stanley Cup-slutspel på Garden – the woooorld’s most famous arena.
Det är alltid, alltid en särskild sorts happening, med en alldeles, alldeles särskild sorts nerv och magi och lyster.
De klär läktarna i ståtlig högtidsskrud, de putsar upp och fejar till varenda vrå och de lyckas på något sätt accentuera känslan av att vi befinner oss i det starkaste strålkastarskenet på den största scenen i den mest glamorösa storstaden i världen.
Följer ni med mig fram till kanten av den scenen i natt?
Det hoppas jag verkligen.
* * *
Ni kan förutsättningarna.
Caps leder med 2-0 och och kan i praktiken döda serien ikväll. Inte en bak-och-framvänd kepa att den här Rangers-upplagan – eller någon annan Rangers-upplaga människor som fortfarande är vid liv kan minnas – vänder 0-3-underläge.
Och fortsätter det som nere i Verizon i helgen blir det ju garanterat så.
Trodde jag.
Men enligt Tårtan såg jag inte det jag såg där – alltså att blott Henrik Lundqvists lyckade försök att leva upp till guds idé om hur en hockeymålvakt ska uppträda räddade blåskjortorna från betydligt brutalare nederlag, framförallt i Game 2.
– De matcherna var jämnare än somliga påstår, det händer mer i den här serien än alla har förstått, fräser han. muttrar han.
Okej, Bagdad Bob, då vet vi det.
* * *
Man vet att slutspel pågår när man vaknar i en lägenhet som ser ut att ha blivit genomsökt av FBI och på vägen badrummet ser ouppackade väskor på golvet, halvknuta slipsar i fåtöljer, fulltecknade anteckningsblock i korresoffan och halvfulla kaffekoppar både här och där,
Man men gör inget åt kaoset.
Man hinner inte.
Det är morgonvärmning nånstans.
Så man duschar, klär på sig och hastar ut – och snart är det ännu värre.
Mysigt ändå, på nåt sätt.
* * *
Kanadensisk osämja ska vi kanske inte hoppas på, men Bäckis tror att temperaturen kommer att stiga även i den här serien ikväll.
– Jo, nu är vi framme vid match tre. Då har man börjat irritera sig på varann rätt ordentligt. Jag tror det kommer bli riktigt grinigt nu faktiskt, säger han när han efter morgonövningarna sitter och suger på en snusprilla på omklädningsrumsplatsen mellan Mojo Johansson och en elegante Mike Ribero.
* * *
Han har var på utlandssemester så vi har haft det rätt lugnt och stilla i lobbyn hemma i Midtown under första slutspelsveckan.
Men idag står Simon vid desken när jag kommer trampande och han har inte bara ägnat ledigheten åt att följa vad som hänt laget han älskar enligt gammaltestamentliga teser om hur kärlek utövas.
Han har lärt sig att det är Mike Sullivan som ansvarar för Rangers något, eh, uddlösa powerplay.
– Om dom inte sparkar den fucking losern , skriker han så saliven stänker över den fejkade marmorpanelerna, tror jag att jag fucking begår fucking självmord.
Riktigt så drastiska konsekvenser tror jag inte att bristen på effektivitet i numerära överlägen kommer få på mig, men hey – reaktionen är nästan förståelig.
* * *
Av allt att döma kliver Ryane Clowe in i den här serien ikväll.
Det är bra för Rangers.
Och det stärker förhoppningarna om att det kan bli lite gift och tvedräkt i relationerna på isen.
– Han är en riktig jävla krigare den här tiden på året. Han kan få stor betydelse för det där laget , konstaterade självaste Dogge , som ju var lagkamrat med honom i San Jose i en massa år, efter matchen på ön igår.
* * *
Går in i Washingtons general manager George McPhee – gemenligen kallad GM GM – i en Garden-korridor på förmiddagen.
Han brukar se ut som han vill bita alla han möter i halsen, men nu nickar han och glatt och frågar hur jag mår.
Klart chockerande.
* * *
DeNiro Bäckström har dykt upp i ännu en reklamfilm för försäkringsbolaget Geico.
Den här gången sitter han och praktiserar sina färdigheter som method-actor med en figur som ska föreställa Lord Stanley.
Han har, kan man konstatera, kommit en bit från ”skön…t” i Lilla Sportspegeln – men inte så jättemycket.
Som den pratglade Matt Hendricks svarar när jag inte kan låta bli att sträcka fram voice-recordern och fråga vad han tycker om lagkamratens skådespelarinsatser:
– Ha ha, det är i alla fall väldigt roligt varje gång filmerna dyker upp. Man skrattar gott. Men Oscar i framtiden? Låt oss säga att han är bättre på att spela hockey.
Ja, dessbättre!
* * *
De flesta andra coacher ger ett mindre fientligt intryck än Kapten Ahab Tortorella, men Adam Oates känns osedvanligt sympatisk när han möter media.
Lugn, vänlig, hövlig även när han får frågor moder Teresa skulle svara sarkastiskt på,
Han kanske lärde sig av DeBoer förra året.
För det är en annan del av den här ekvationen det talats för lite om.
Oates var ju faktiskt assisterande i Devils ifjol och vet sedan dess hur man coachar mot lag Tortorella försöker matcha i playoff.
– De matcherna var rätt likartade de vi spelat nu, lagen som spelar påminner rätt mycket om varann, menar han.
Det låter som bra nyheter för Caps och dåliga för Rangers.
* * *
Det här är Manhattan, så här pågår ingen tailgating – bara rent förvirrade tar överhuvudtaget bilen in till evenemang på Garden och hittar de mot all förmodan en parkering kan de ju försöka smälla upp en grill och börja brassa ribs om de vill.
Men lite fest är det ändå på plazan utanför huvudentrén vid sjunde avenyn. De har smällt upp något slags scen där det står nåt halvdant band och vevar och fans i blå jerseys vimlar i solskenet och försöker jabba upp lite stämning.
Man får ändå hylla ambitionen.
* * *
Jag ljuger inte när jag kallar Mike Ribero elegant.
Han går ständigt omkring i schyssta små kostymer i intressanta färger och kepsar och ser ut att vara inne på soul eller rentav jazz.
Då stiger man i aktning hos mig.
* * *
It’s only two games, but it’s already two games.
Så eminent inleder Brooksie en krönika i Post idag.
Sen går han till rätt hårt angrepp på Tårtan och hans tendens att bara lita på, och köra slut på, några få spelare.
Ett exempel är Ryan McDonagh – som hade varit på isen näranog tre minuter i sträck när han slängde den är genanta delay-of-the-game-pucken över plexit och gav Caps PP:t de avgjorde på.
– Jag skulle göra det igen, envisas coachen, mina spelare blir inte trötta. Det är bara något ni i media påstår.
Det kan bli en presskonferens att minnas om det slutar med hemmaförlust ikväll,
* * *
Det missar jag, men de arrangerar också ett zamboni-race – som Ron Dugay vinner – längs sjunde avenyn under eftermiddagen.
Vad glada alla andra trafikanter ska ha blivit…
* * *
Beskedet att Gabriel Borque slipper avstängning trots att han ännu en gång prickade skallben med sina jävla armbågar i Scotiabank igår väcker ont blod inte bara i Ottawa.
Jag råkar stå utanför Capitals omklädningsrum när Brooks Laich, som själv lider av hjärnskakning och sitter och trampar på en träningscykel intill, får höra om Shannys beslut och han far ut i svavelosande tirad om motherfucker hit och asshole dit och vilket jävla skit det är att han bara får fortsätta spela.
Jag instämmer.
* * *
Gardens vaktmästare får jobba hårdare än en hel Mika Zibanejad just nu. Även Knicks har ju, för ovanlighetens skull, gått till slutspel och ska så tidigt som i morrn spela första matchen i andra rundan, mot Indiana Pacers – och den andra på torsdag, dagen efter Rangers andra match mot Caps.
Så hallen ska ständigt ställas om från hockey till basket och hockey igen.
Nu har de också, bara sedan värmningen i förmiddags, fått gå runt och hänga handdukar och T-shirts på sjutton tusen säten.
Låter kul.
* * *
Plötsligt kommer besked att Marc Staal blivit ”activated off injury reserve list”.
Der betyder med all sannolikhet att även han spelar ikväll.
Hoppas inte det är för tidigt, jag tyckte nyss jag hörde att han knappt har ledsyn på det skadade ögat.
* * *
Som väntat:
Bloggen och övriga utlänningar är tillbaka på de dåliga pressläktarplatserna längst bak, med halvdan sikt och lika halvdan närhet till nerven på läktarna.
Det blir så när mediatrycket ökar och platserna är begränsade.
Men jag klagar inte, jag är fan här.
Och man kan alltid gå till det luxuösa pentryt och stå och götta sig mellan varven.
* * *
Att som hockeyspelare komma till the woooorld’s most famous arena och spela playoff-match är som att som att tenor komma till Metropolitan och sjunga.
För den som aldrig gjort det tidigare kan det bli rätt överväldigande,
Dessbättre har ju Capitals nästa lika mycket rutin på slutspel i här som Rangers har – om jag räknar rätt är det till exempel tionde gången Bäckis kommer hit för ett sånt här drama – och de bara älskar varje sekund.
– Ja, vi vet precis vad som väntar och ser bara fram emot det. Det blir grymt högljutt, då är det roligt att spela, säger en glad Mojo efter morgonvärmningen.
* * *
Det kommer ett sms:
– Lammracks i pressmatsalen!
Ja, ni gissar helt rätt.
Eken is back.
Och han sitter på sätet intill.
Då får de placera mig var dom vill, jag har karneval ändå.
* * *
Jag behöver väl egentligen säga det, men rapporter från övriga matcher som pågår samtidigt uppskattas oerhört.
* * *
Bork Bork Hagelin har gjort Rangers enda mål i den här serien.
Det är ju nästan lite lugubert.
Och såna som Rick Nash, Derek Stepan och Brad Richards borde se sig i spegeln och säga det några gånger…
– Hags har gjort vårt enda mål…
* * *
Jodå, atmosfären tätnar – men inte är det som på Long Island igår, då hela ladan fullkomligen skakade av ramsor och sång redan under värmningen.
Här får lagen sköta förövningarna utan någon tar större notis om saken.
Men snart exploderar the wooorld’s most famous. Det brukar hända när isen är spolad och de börjar räkna ner mot det färska slutspelsintrot i jumbotronen.
Åh, det är så underbart det här…
* * *
Det kan mycket väl vara så att Strålle Strålman dunkar in en puck på Holtby nu.
* * *
Okej, då tänder vi strålkastarna på den stora scenen och låter showen börja.
Är ni med?