Stanley Cup Show on Broadway, del 5 – The End

NY Rangers – Washington 4-3 (Slut)
* * *
Vad mysig Brad Richards ska ha känt sig när han med mindre än två minuter kvar fick sätta sig i utvisningsbåset på grund av den där väldigt onödiga höga klubban i ansiktet på Ovetjkin.
Precis som jag var han förmodligen helt övertygad om att Caps skulle kvittera då och att sen skulle bli syndabock av rena Staffan Tapper-kalibern.
Men uh-uh.
Inte ens Mike Green lyckades dunka in en puck – och fick inga riktiga lägen heller.
Kanske var det som Oates sa efteråt:
– We got too cute in that powerplay.
Nu är det hur som helst serie av det här och det känns ju lite kul.
* * *
Jag konspirerade aldrig med Per-Åke för att få pussa Monika Fredin den där gången för 32 år sedan, främst för att jag inte hade någon hundring – och jag går inte ut och tar några järn med Eken ikväll heller, främst för att jag inte har någon ork.
Men snart börjar jag citera Jack Nicholson i ”The Shining”:
All work and no play makes Biffen a dull boy…
* * *
”Hillen är killen”, har jag redan bestämt att vi ska ha som rubrik när han ser ut att ha tagit den här matchen till övertid.
Men så kul ska vi inte ha det.
Hans mål ges till Beagle och dessutom blir det ingen övertid alls.
* * *
Vilken jävel på att jag anka han blivit, youngblood Gustav Nyquist.
Det är ju han som ser till att det blir sudden-vinst ikväll också, med sin dödsföraktande dykning mot Hiller i mål.
– Ja, hela kedjan med Jocke Andersson och Brunner och ”Gus” har varit fantastiskt bra, säger Zäta på telefon från Michigan lite senare.
Gus?
Grymt smeknamn – med historisk tyngd, dessutom. Svenska NHL-proffs som kallas Gus brukar det ju gå bra för.
* * *
I tredje gör jag sällskap med Eken och står jag också, som ett annat fall för ortopedkliniken.
Rätt trevligt faktiskt…
* * *
I flera år Capital-spelarna talat om att de måste lära sig att stänga slutspelsserier och nu var det tänkt att de för första gången skulle skaffa sig en mer eller mindre ointaglig 3-0-ledning och slippa hålla på och grinda i sju matcher.
Men historien envisas alltså med att upprepa sig.
Nu får de ligga i sina luxuösa rum på Trump Soho och vrida och vända på sig och fundera över hur jobbigt det blir om Rangers går och utjämnar det här på onsdag.
Synd på så eminenta sängar.
* * *
Presskonferensen med Kapten Ahab flyter på rätt bra, han verkar knappt ens irriterad och svarar utförligt på de flesta frågor och det känns därför lätt överrumplande när han mitt i en mening plötsligt vänder sig till PR-mannen JR och kvider:
– Can you please take me away from here?
Jämngrått och tråkigt blir det aldrig med Rangers-coachen.
* * *
Vi på bonnbänken har precis enats om att Rick Nash är en grundserieattraktion och inget annat när han får fram den rätt så lysande passningen till Derek Stepans avgörande mål.
Så nu får han väl en chans till att bevisa att han är något mer.
* * *
Det brakade till ordentligt på slutet, men långa stunder saknades den riktigt elektriska Stanley Cup-känslan på läktarna ikväll.
Long Island-Manhattan 5-0 so far, utan tvekan.
* * *
Hur kunde Blue Jackets släppa den här John Moore-grabben?
Han är ju Rangers QB i PP plötsligt – och för att vara, what, 22 år, helt majestätisk i den rollen.
* * *
Titta, nu hinner Apfelstrudel tillbaka.
Men det är inte därför jag tror att Red Wings faktiskt kan vinna den serien mot Ducks.
Det bara känns så, i största allmänhet.
* * *
Stepan, som till vår belåtenhet gjorde en Ovetjkin och hoppade in i plexit efter sitt avgörande mål, är väldigt rar när han talar om backkollegan Staal efteråt.
– We all adore Marc Staal. I know it sounds cheesy, but that’s the way it is.
Åååh…
* * *
Jag anser själv att jag gjorde min sämsta match i slutspelet i natt och ska därför egentligen inte klaga på några spelare utan bara be om ursäkt.
Oklarhet kring placering i laget (ja, på pressläktaren) är en förklaring, onödigt långa byten flera dygn i rad en annan…
Men som dom säger:
Det bästa med playoff är att man snabbt får en chans.
Så i morgon skiter jag i träningar och värmningar och tar en grundlig sovmorgon i stället.
Sen kör jag raka vägen till Long Island.
Vi hörs därifrån – med nytt bränsle i tanken.