The Stuff Dreams Are Made Of, del 2

Chicago – Detroit 0-0 (Period 1)
* * *
Ännu så länge vet jag inte om det här lever upp till några barndomsdrömmar.
Det är lite avvaktande och nervöst, va?
Det känns i huvudsak som att Red Wings är vid rodret och spelar stabilast, hemmaspelarna förefaller åtminstone första tio tagna vad det som brukar kallas stundens allvar och gör en del enkla misstag, framförallt i passningsspelet.
Men de lyckas några gånger orsaka lite kalabalik a la’ bilda hög på skolgården runt Howard och hade med lite tur kunnat få in en puck.
Det blir dock inga mål och vi verkar få vänta tills dess innan dramat får riktig karaktär.
* * *
Jo, det var ju det man kunde tro:
Det är en utmaning för trumhinnorna att vara i United Center i kväll.
Inte ens Stones kom upp i samma decibelnivåer som under den här tordönversionen av nationalsången, jag garanterar.
* * *
Nu ska vi inte låta det slå över i mobbing, men i sitt första ingripande i matchen blir den obekymrade Brendan Smith halvt bortgjorde på offensiv blå, I’m just saying.
* * *
Återigen är det Blackhawks som smäller på mest – och bäst.
Kron Wall of Pain får ta och öppna proppskåpet snart.
Och just när jag skriver det försöker han ge Stålberg – tror jag det är – en riktig arseltackling in i sargen, men det blir inte riktigt.
* * *
Det är nåt väldigt konstigt med Emmertons avslutning när han står helt fri med Crawford efter bara en och en halv minut.
Han ser ut ungefär som jag hade gjort – som att han får panik och inte vet vad fan han ska göra.
Det är ingen bra idé, som alla påpekat i tio dagar måste man sätta de fåtaliga chanser man får i den här serien.
* * *
Jag väntar fortfarande på att Skånske Jan ska komma in och ryta om att Sather sparkat Tårtan…då lär det bli åka av i kommentatorsspåret.
* * *
Så långt har Wings varit bäst i både powerplay och i penalty kill – och backcheckingen är tidvis mästerlig.
Ibland är det nog rentav den som gör att Hawks uppspel genom mittzonen – vanligtvis så blitxrande – ser lite trevande ut.
* * *
Isen är inget mästerverk ikväll, de där rinkarna spelarna åkte på när de var knattar höll högre klass – förmodligen radhusgatorna också.
Det beror på Mick & Keef, skyll på dom när puckarna studsar över klubbladen för era favoriter.
* * *
Har inte den här Carcillo blivit väldigt snäll och lydig.
Han var ju en original Hanson Brother i Flyers.
* * *
Scottie Pippen zoomas in i jumbon, med välmotiverat åskjubel som soundtrack.
Coolt, jag tyckte alltid han hade mest stil av alla de klassiska Bulls-stjärnorna.
* * *
Verkar som att Filppula är allvarligt skadad, han har setts hoppa omkring på kryckor efter Shawks behandling.
Det är inte bra för Detroit.
* * *
Trångt och fint på pressläktaren ikväll, som sig bör när det drar ihop sig till klassisk hockey-ramalama.
Det hindrar inte mig från att nu sätta mig och smaska på en glass helt ogenerat.
* * *
Kom igen nu pojkar.
Vi vill se drömmar gå i uppfyllelse.