The Stuff Dreams Are Made of, del 6 – The End

Chicago – Detroit 2-1 (Slut, övertid)
* * *
Jag tycker mycket om Detroit Red Wings, känner väldigt starkt för några av spelarna i laget och blir inte bättre behandlad av någon annan NHL-klubb; Public Relations-duon John och Todd är superstars i sitt gebit vad mig anbelangar.
Men efter Yellbears bortdömda Super Mac-slägga upp i nättaket hade det lämnat en underlig eftersmak om något annat hänt än att Hawks vunnit det här.
Det blev inte fullt så mycket poetic justice som om Russnäs Al McInnis själv fått avgöra, men lite poetic justice blev det ändå.
* * *
Ja, vi har alltså de fyra senaste mästarna i konferensfinal.
Chicago (som vann 2010) möter LA Kings (som vann 2012) i väst, Pittsburgh (som vann 2009) möter Boston Bruins (som vann 2011) i öst.
Har det någonsin hänt förut?
Och vad säger Gary?
Jag tror att han i hemlighet, nere i sin mancave i hemmet i New Jersey, svär lika mycket som coach Q efter det bortdömda målet…
* * *
Yellbear bara flinar när jag hittar honom i det media-zoo Blackhawks omklädningsrum förvandlas till efter avgörandet.
Det hade han inte gjort om den där situationen fått större betydelse…
– Nä, jag var inte glad just då kan jag ju säga, och det hade varit oerhört surt om vi förlorat, men nu spelar det ju ingen roll, konstaterar han.
Sedan ska dosan fram och medan nordamerikanska kollegor häpet tittar på trycker han upp en rejäl segerprilla under läppen.
* * *
Vägg i vägg är det inte lika kul.
Usch, jag hatar att kliva rakt in i den där svidande sorgen.
Ögonen är röda, blickarna tomma, tystnaden kompakt.
– Ja, det här suger. Det känns bara tomt, suckar en lågmäld Kronwall och mer finns det inte att säga.
Men Wings ska ju vara jävligt stolta över det åstadkommit mitt i en monumental generationsväxling. Ett helt nytt lag, med en helt ny identitet, har tagit form mitt i steget och kommer att bli en contender snart igen.
* * *
Visst, Walkom hade blåst när Yellbear blev Super Mac och exempelvis Duncan Keith erkänner att han hörde signalen.
Grejen är mer att det rörde sig om en typ av situation domarna inte hade brytt sig ett skvatt om tidigare i matchen – och så ska den plötsligt rendera dubbelutvisning i ett så avgörande läge.
Crap, faktiskt.
Och Walkom lär ha dömt färdigt för det här slutspelet.
* * *
Det blev ett kort och koncist gästspel av gamle stammisen Offroad…
* * *
Läser att Zäta ska ha bett skolmästaren McGuire fara och flyga, ha ha, stämmer det?
Vilken hjälteinsats i så fall…
* * *
Nu har vi något så egendomligt som två helt hockeyfria dagar framför oss. Nästa omgång börjar ju inte förrän på lördag. Det kommer att kännas mycket egendomligt. NHL brukar ju aldrig låta oss få andas mellan urladdningarna.
Själv åker jag hem till New York, för jag måste vara där i helgen, och filar på ett tips som landar här inom kort.
Först dock:
En stänkare i Chi Town.
Tack, ännu en gång, för larmet och stöket och slutspelsstämningen i kommentatorsspåret.