There’s nothing like it, folks

Hur är det han säger, den nästan gråtfärdigt hänförde kommentatorn i den där helt magiska CBC-trailern jag publicerade i förra inlägget och som jag för guds skulle hoppas att ni laddat med hela långa dagen?
– This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach!
Just såna är känslorna när jag nu sitter i kompakta gamla Verizon Center och väntar på min första live-upplevelse från Stanley Cup-slutspelet 2013.
Det är högtidligt.
Det är emotionellt.
Det är vackert.
Det är en stämning så uppumpad att själva livsluften blir helt elektrisk.
Det är som vore jag…hög. På hockey, på Stanley Cup, på doften av is och fukt och isoleringstejp och sur trunk, på ljudet av puck som träffar stolpe och skridskoskena som skär i knagglig is, på hettan och på intensiteten och på elden som brinner i bröstet på spelarna som snart kommer ut genom de där trånga entréerna för att vinna och bara vinna och ingenting annat.
Goddammit, de två föregående tv-kvällarna var bara förspel.
Nu går vi all in.
– This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach!
* * *
Att det är i just Verizon Center, mitt i Washingtons soliga Chinatown, jag sitter och har de här storvulna känslorna kan inte beskrivas som en helt obekant upplevelse.
Tvärtom.
På julafton kommer tomten, under påsken serveras ägg, vid midsommar häller dom upp iskall OP Andersson i höga glas – och den här tiden på året åker man till Washington och ser Capitals och Rangers i brutala slutspelsuppgöreleser.
Vi är ju här för tredje året i rad – och för fjärde gången på fem säsonger.
Snacka om tradition.
Och inte mig emot.
DC hör till nationens mest betagande städer om våren, stämningen i den här hallen brukar kunna bli fullständigt besinningslös och trots att de ibland, till exempel ifjol, spelar rena Joy Division-hockeyn är det alltid kung att se de två numer genuint bittra rivalerna gå i clinch.
* * *
Den där videon rymmer fler repliker (otippat många levererade av Don Cherry) som ringar in atomsfären kring den här matchen – och får pulsen att rusa.
– There’s nothing like it, folks. Heavyweight championship fight!
– If I live. Or if I die.
– The pressure mounts. By the minute.
– Listen to the crowd….
– The old heart is pumping now.
– These are great warriors out here tonight.
– You’d play out there with one leg if you could.
– This is SO exciting…I wish it could go on forever!
– This is what we live for…
Hypnotiskt!
* * *
Det enda som saknas är – Eken.
Alla tidigare år har han suttit här bredvid under första matchen och när vi närmat oss första nedsläpp har han vänt sig mot mig
– Tänk, Per…nu sitter vi här igen.
Men idag befinner han sig annorstädes – ja, han är hemma i East Village, helt enkelt – och jag får viska svaret tyst till den tomma stolen intill.
– Ja, Henrik…nu sitter vi här igen.
* * *
Men allra bäst i videon – värd en hel famn emmys, tammefan – är förstås de suggestiva bilderna.
Erik Karlssons och Henke Lundqvists blickar, Kopitars och Charas slutna ögon, Scott Stevens monstertacklingar, Bobby Orrs flygtur, Jagrs dragningar, tårarna och jublet och den overkliga lyckan när allt är klart och så den där frysta bilden på världens mest mytomspunna idrottspokal när The Who-dängan tonar ut.
Mästerligt.
Och nu, nu ska vi få se såna scener igen!
* * *
The Tårtan Stanley Cup Show – en förtätad thriller som kan skrämma andan ur även de kallblodigaste medlemmar av presskåren – går såklart igen.
Det börjar redan innan förmiddagens presskonferens när några tekniker fortfarande inte har fått ordning på en mikrofon på podiet när Kapten Ahab enligt rapporterna är på väg från omklädningsrummet.
– Eh, stammar Rangers PR-representant stressat, guys….it’s okay, let it be.
Då kommer han – och när han upptäcker att allt inte är klart får teknikerna den typ av blick som brukar vara förbehållen Chris Kreider efter markeringsmissar i egen zon.
Sedan gör han klart att han i år ”wants to get along” – ett klassiskt uttalande! – men att han inte tänker svara på frågor om skador eller laguppställning och att han inte vill höra någon be honom ”talk a little about that or that”…
– Ställ riktiga frågor så ska jag försöka svara, ryter han.
Då ställer Ed Olczyk just en fråga – men hinner inte slutföra den förrän en mobiltelefon ringer längre bak i lokalen.
En big no-no med Tårtan…
– Det där tänker jag inte heller acceptera, ringer en mobil under mina presskonferenser går jag, dundrar den koleriske coachen.
Och därefter ger han sig helt oförskyllt på ”Stop coaching”-Pat.
– Var det din telefon, Pat? Jo, det var det!
Ha ha, så länge Rangers håller sig kvar är underhållningen utanför isen garanterad.
* * *
I Washington är det efter den sista grundseriemånadens grandiosa lyft mycket feber om att Caps spelar som under ”the good old days” igen.
Det är inget spelarna vill höra talas om.
Bäckis beskrivs i Washington Post som ”okaraktäristiskt barsk” när han uttalar sig i ämnet.
– Good old days…så good var dom inte. Vi vann ju ingenting. Visst, vi gjorde nånting som vi älskar men vi måste alla inse att vi fortfarande inte åstadkommit någonting, meddelas det på sjungande Valbo-mål.
Ord med power, det. Och riktiga – även om det för oss som tittar på är rätt skoj att de spätt ut Dale Hunters Lasse Falk-defensiv med med ett lite mer offensivt mod och i alla fall vissa avseenden faktiskt ser UT som under Boudreaus rock ’n’ roll-era.
* * *
Ingen Staal, ingen Boyle, ingen Clowe och ingen Dorsett.
Det är – trots att kapten Ahab vägrar prata om dem – skadorna det surras om i Rangers-lägret och ni behöver ju bara läsa namnen igen för att se att de kan bli väldigt kännbara.
Slutspelsserier avgörs ofta av hur mycket just den sortens kött-och-potatis-spelare kan bidra med.
* * *
Jag tror bestämt att Ovetjkin gör en Roffe Zetterlund när han i en krönika om fördomar mot ryssar i NHL säger:
– Yes, people look at my countryside.
Rätta mig om jag har fel, men det betyder väl i rak översättningen ”ja, folk tittar på min landsbygd”.
Hm.
* * *
Till skillnad från de flesta andra målvakter i den här ligan har Henke inget emot att prata med media under matchdagar, men just idag ger han ett synnerligen
Fast det kanske bara beror på att han – med ett svårtytt leende – måste flytta på mig för att jag står och babblar med Kenny Alberts just där han ska passera på väg ut mot de hemliga delarna av omklädningsrummet.
* * *
Man skulle vilja känna på Calle Johanssons puls nu.
Eller inte.
Han gör ju sin första Stanley Cup-match som coach och känner jag honom rätt är han så pumpad att skjortan är på väg att spricka.
* * *
”Stay positive”, står det på de slutspelsfärska underställ Rangers-spelarna trampar omkring med efter morgonvärmningarna.
Lite lamt, är det inte?
Som en materialare viskar till en kollega:
– Det borde stå ”Don’t fuck it up” istället.
Mm, egentligen är ju det det allra viktigaste.
* * *
Jag har överhuvudtaget en motig stund i gästernas trånga skrubb till högkvarter och lyckas trampa på Brad Richards skridskor också.
Jag vet, jag vet – det var en liten tradition att, i all lönndom, fingra på hans utrustning under fjolårets slutspel, men nu är det ett misstag och jag vet inte alls vad det kommer betyda för hans insats.
* * *
Apropå på tryck på kläder:
”I like men on ice”, står det på T-shirten på en kvinna jag delar hiss med under eftermiddagen.
Ja, vem gör inte det.
* * *
Vi är där vi är och vis av erfarenheten vill jag förvarna om att nätet i Verizon inte är mer pålitligt än Edmontons spel i egen zon.
Blir det slut i rutan vet ni vad det beror på – och jag får i så fall publicera min aktstycken när jag är tillbaka på hotellet.
Men så jävligt ska det väl inte behöva bli…
* * *
Förra året fick Zuke Zuccarello under de flesta matcherna mot Caps sitta här med oss på pressläktaren och ha tråkigt, men det slipper han garanterat i år.
Tårtan håller ännu ett hyllningstal till sin lille norrman under den del av presskonferensen då det råder vapenvila.
– Om jag är överraskad över vad han blivit för spelare? You bet. När vi signade honom tänkte jag bara på att han skulle kunna vara användbar under de straffavgöranden som blivit så viktiga. Men att vi fick hit honom har betytt oerhört mycket för hela laget. Han är en av våra viktigaste spelar nu, säger han.
Detta gläder mig omåttligt – Zuke är den typ av person man verkligen önskar allt gott.
* * *
Bloggen har högst begränsade möjligheter att följa de matcher som pågår samtidigt men jag utgår från att ni dammar in rapporter så det ryker i kommentatorsspåret, i synnerhet från det potentiellt odödliga mötet i Bell Centre.
* * *
Utstyrsel?
Svart kostym, ljusblå skjorta och en matt gul, lätt glittrig gul slips.
Se det som en hyllning till de landsmän som är så grymma på att spela hockey att de får vara med i Stanley Cup-slutspelet.
* * *
– Jag har mognat, påstår Ovie i den där artikeln om the good old days.
Hoppas inte det innebär att han slutar kastar sig in i plexiglaset när han gör slutspelsmål.
Det älskar man ju att se.
* * *
Rutin är, skulle jag vilja påstå, att komma ihåg att ta med sig tre snusdosor på matcher som kan gå till övertid och pågå hela natten.
En gång i Detroit 2008 tog de slut och då blev det jävlar anamma kris.
* * *
Hoppas ni kan se preludierna på tv-sändningarna. Jag kommer ju förstås så tidigt – det är playoff, för satan! – att jag får se när de repas och kan meddela att det blir både högljutt och känslosamt.
* * *
I skrivande stund – exakt när ni läser de här raderna – börjar värmningen och på ett ögonblick höjs temperaturen ytterligare några grader.
Oh yes.
* * *
Ryktet går:
Capstroanuten kan vara ingång ikväll.
Då kan det bli riktigt oförglömligt.
* * *
Den första i hemmalaget som zoomas in under värmningen är Mojo Johansson.
Det kan inte sakna betydelse.
* * *
Saknar Kjelle Samuelsson också. Han satt här, i egenskap av Flyers-scout, och var cool under matcherna mellan Capitals och Rangers.
Men tyvärr, hans klubba har ju inga skäl att skicka ut några scouter i år.
* * *
Hagelin sa i förmiddags att allt känns precis som det ska och det är den typen av självförtroende som lyser om honom på värmningen.
Fast allra mest lyser det om Rick Nash.
Han har väntat länge på den här kvällen han…
* * *
Nu så.
Nu ska vi titta på Stanley Cup-drama tillsammans – på riktigt.
There’s nothing like it, folks