En overklig kväll i Boston, del 5 – The End

Boston – Pittsburgh1-0 (Slut)
* * *
Au revoir då, Pittsburgh Penguins.
Det var inte så här säsongen skulle sluta för det mest stjärnspäckade lag NHL sett på några decennium.
Man gör man bara två mål på fyra matcher – ett helt absurt – facit för det här kollektivet är man förstås chanslös.
Nu blir det mycket att tänka på i sommar – för väldigt många.
* * *
Samtidigt:
Stort grattis till Boston Bruins.
Andra Stanley Cup-finalen på tre år.
Ojvoj.
Men de har förtjänat det – nästan mer än 2011.
Då svepte de för all del Flyers i andra omgången, men kom ihåg att det krävdes sju matcher mot Tampa i konferensfinalen – och att de vann Game 7 den gången med blott 1-0.
De känns ännu mer obönhörliga nu, ännu mer fullpumpade av självförtroende, ännu mer omöjliga att slå.
* * *
Om demokraterna i kongressen nånsin får till stånd ett förbud mot de farligaste vapnen på marknaden måste McQuaids slagskott inkluderas.
Jävlar anamma vilken mörsare han avgör hela konferensfinalen med.
* * *
Snakes on a Plane-Jagr prickar en i stolpen under ett PP, förstås.
Men tills finalen börjar ska väl Bruins ha hunnit ordna fram serum åt sin legendar.
Och visst är det fantastiskt att han – nummer 68 – ska upp i sin första final sedan 1992?
* * *
Mitt hjärta blöder för Douglas Murray.
Det här är tredje konferensfinalen han är med och förlorar – och så väldigt många fler chanser är det inte sannolikt att man får under en NHL-karriär.
– Jag kommer hela mitt liv minnas det här som en missad chans, säger han tyst och sammanbitet när jag hittar honom inne i ett dödstyst omklädningsrum.
* * *
Så typiskt Boston att just en sån som McQuaid kliver fram och avgör.
Det är verkligen ett LAG – och vem fan som helst kan göra mål när som helst.
* * *
* * *
Vilket dåligt humör du var på ikväll då, Skånske Jan.
Ta en burgare och var glad nu.
* * *
Det är inte så lite talande att Iginla är med och styr in pucken som slutligen sänker skeppet.
Penguins var nog faktiskt ett bättre lag innan Shero bestämde sig för att skapa en superversion av laget och satte kemin i ”rummet” på spel med alla trejder.
* * *
Står i säkert 20 minuter och hör en både filosofisk och rolig Jagr prata om livet, hockeyn och chansen att för första gången på över 20 år få spela Stanley Cupfinal.
Helt fantastiskt.
Ett stort hyllningsporträtt har redan börjat ta form i bakhuvudet…
* * *
Risken är uppenbar att Bylsma ryker nu.
Och inte bara han.
Redan igår var det P-Burgh-murvlar som hävdade att krafter inom organisationen överväger att trejda både Malkin och Letang och försöka bygga nytt kring Crosby.
Det låter väldigt dramatiskt, men varför inte? Det är fyra år sedan det här laget gjorde vad klubbledning och fans har rätt att kräva denna tid på året.
* * *
Jävlar, när hela Gaaaaden körar på Dropkick Murphys ”I’m Shipping up to Boston”…då ligger allsången på de flesta konserter jag bevittnat i lä.
Det kommer att bli party i den här stan nu…
* * *
Om även Hawks vinner imorrn har vi, som ni vet, Stanley Cup-finalen spikad.
I så fall börjar den stora showen enligt mina källor redan på onsdag – i Chicago.
Jag blir alldeles ivrig bara av tanken.
Men först ska femte matchen i United Center spelas.
Jag hade tänkt se den på plats, men fumlade till det med ackrediteringsansökan och får avnjuta den hemma i korresoffan – om det nu går att komma härifrån i stormen i morrn.
Vi hörs och ses då.