Hollywood boogie

Som Justin Williams, den evige Game 7-hjälten, säger:
– Det är inte do or die ikväll. Och ändå är det det.
Exactemente.
Regerande mästarna måste ovillkorligen vinna denna tredje konfrontation med Blackhawks.
Annars är den västra konferensfinalen i praktiken avgjord och President’s Trophy-segrarna klara för den stora festen.
Och hur gör dom det?
Well, det är ju bara att vara snabbare, hårdare, tuffare, smartare och mer effektiva än i United Center – och samtidigt se till att sakta ner de karska gästerna från Illinois.
Lätt som att slå sig på knäna, eller hur?
* * *
Vi kör i soffan ikväll igen.
Men:
Det är sista gången på ett tag.
Imorrn finns Le Biff på plats i ett av ligans minsta, mest bökiga omklädningsrum och sen blir det åka av på riktigt.
Jag hoppas dock att ni surfar med på den här mer stillsamma bloggvågen också.
* * *
Man skulle ju bra gärna se en artist som Patrick Kane varva upp ikväll.
Men det är granitmannen Bickell som kommer att stå för eventuella Blackhawks-mål ikväll också.
Konstigt, skulle man kunna tycka.
Kane är ju egentligen en bättre hockeyspelare.
Men Mike Babcock hade en förträfflig utläggning om det under en av sina presskonferenser i förra serien,.
De största offensiva stjärnorna tvingas hela tiden spela mot motståndarnas bästa backar och i just slutspelet tas de så hårt att de helt enkelt inte får något utrymme alls.
– Man får ibland frågor om varför man inte flyttar upp den och den i förstakedjan när den och den är så het, men den och den spelar för det mesta mot motståndarnas tredje backpar och det är nästan som en annan sport i slutspelet, förklarade han.
Samtidigt är det just därför det omtalade djupet, och högstanivån hos ”den och den” är så avgörande.
Det var den utslagsgivande styrkan hos Hawks 2010 och det ser ut att vara den utslagsgivande styrkan i år också.
Case in point:
Granitmannen.
* * *
New York visade sig från sin mest förföriska sida idag.
Solen brände från molnfri himmel, men värmen var ändå behaglig och fukten minimal och när jag och min buddy låg i gräset i Washington Square och bara tog in vimlet kändes det nästan som om livet inte kan bli så mycket bättre.
* * *
Kings får klara sig utan Mike Richards ikväll också.
Hjärnskakningssymptom, lyder senaste beskedet.
Inte.
Bra.
* * *
Men att det varit magi i New York under eftermiddagen hindrar inte att det svider lite att se stämningsbilder från downtown LA på NBC.
Jag längtar sedan några veckor tillbaka så intensivt efter dofterna och stämningen i La La Land att jag nu när det inte ser ut att bli så många fler matcher i Staples Center borde ge mig själv stryk för att jag inte flög ut för den här dubbelmackan.
* * *
Stålberg, kan det vara så att vi pratat om honom inför några tidigare matcher?
Well, det är ikväll det smäller.
* * *
Sent i Sverige nu inser jag, men har vi någon med oss?
Det vore skoj.