Hollywood boogie, del 2

Los Angeles – Chicago 1-0 (Period 1)
* * *
Ojvoj, nu känner man igen Kings.
Det var det här laget som inte gick att slå ifjol.
Det var det här laget som var starkare och snabbare och hårdare och tajtare och elakare och mer obönhörliga än alla andra.
Det var det här laget som vann Stanley Cup.
Och plötsligt känns detta, efter bara en period i Staples, som en serie igen.
* * *
Justin Williams backar återigen upp sina ord med handling.
Han är ett monster där ute och gör inte bara mål; han gräver fram ytterligare ett par feta chanser och laddar hela laget med energi.
Är det nån jag skulle ha på min sida när åskan går är det Williams.
* * *
Jag har alltid varit rätt förtjust i Rob Scuderi. Det är en riktig granitman, det också.
* * *
Tom Cruise sitter återigen nere vid plexit i sin chica skinnjacka. Jag trodde han var en simpel medgångslirare…
* * *
Kane kan ju inte räkna med att Roszival – Rosie O’Donell gemenligen kallad när Garden utgjorde hemmaadress – ska vara med på geniala passningar bakom ryggen…
* * *
– Så Jack Reacher håller på Kings, skrockar Panger.
Hur svårt det än varit att acceptera Cruise som hjälten i Lee Childs briljanta romaner låter det rätt kittlande i mina öron.
* * *
Kan tro att ni har det angenämt, LA Oscar, och är bara finalen överstökad i hygglig tid ska jag ta mig över innan sommarsemestern.
Man kan inte åka till svensk sommar utan att ha ätit chili på Barney’s Beanery, druckit Maker’s Mark på Dan Tana’s och trampat lite extra på gasen i backen uppför La Cienega.
* * *
Ja, satan vilken slägga Doughty får på här i slutet – Jag kommer rentav att tänka på Yellbears bortdömda i sista matchen mot Detroit och tror för några ögonblick att Hawks släppt in sitt andra mål i numerärt underläge i årets slutspel.
Men fullt SÅ kul fick Kings inte ha det.
* * *
Nästa mål…ja ni vet.
Det får viss betydelse, gissar jag.