Hollywood boogie, del 3

Los Angeles – Chicago 2-1 (Period 2)
* * *
Jag trodde det var över när Voynov prickar in 2-0, för att spela mot Kings i tvåmålsunderläge – i Staples Center – hör till det svåraste som finns i den här sporten.
Men när en halvminut återstår kliver han, frustande som en retad tjur under rusningen i Pamplona, fram och reducerar.
Granitmannen.
Bickell.
Jag tänker inte säga ”vad var det jag sa” men…vad var det jag sa?
Nu blir det en intressant slutakt.
* * *
Kings kommer tre mot en – men denne ”en” råkar vara Yellbear Hjalmarsson så det läget blir det ingenting.
Jag säger det igen:
Den snusande smålänningen hör till det pågående slutspelets mest underskattade.
* * *
Jag vill minnas att herr skånske Jan en gång talat sig varm för ett hotell i Santa Monica också.
Vilket var det?
* * *
Duncan Keith åker alltså fram och ber Carter om ursäkt efter sin klumpiga high-sticking.
Det är som om en soldat hade klivit upp ur en skyttegrav under slaget vid Dunkerque och sagt ”förlåt” till en fiende.
Man ser inte det så ofta.
* * *
Det är helt riktigt, Julia. Håller de på och snackar brudar i kommentatorsspåret ska du definitivt kommentera Johnny O:s skägg.
Och stanna inte där, ge dem vad de tål.
* * *
Carter reagerar dock inte med större tacksamhet på Keiths försök till ursäkt än man föreställer sig att en amerikan hade gjort om en tysk prickskytt kommit fram och beklagat sina skottsalvor på det belgiska slagfältet…
* * *
Det hjälper förstås inte att Kings får spela PP i fyra minuter i sträck. Hawks släpper helt sonika inte in några mål i de lägena.
Sjukt imponerande, det.
* * *
Övertid?
Jo, det kan vara dags för konferensfinalernas första sudden-thriller.