Stanley Cup-finalen 2013

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ja, det är givetvis Karin Boye som får leda oss in i Stanley Cup-finalen 2013.
Bara hennes odödliga rader – för evigt förknippade med de största idrottsögonblicken sedan SVT-sporten byggde in dem i sin oerhörda VM-krönika från 1994 – förmår sätta rätt sorts ton.
Skapa rätt sorts stämning.
Ge rätt sorts högtidlig språkdräkt åt det största och finaste och roligaste och bästa som finns.
Ni ska känna er hjärtinnerligen välkomna.
Det börjar nu.
* * *
Jag kom till Chicago igår, för traditionsenlig media-hoopla dan före dan, och man behövde bara kasta en blick genom United Center-korridoren där spelarnas mötte tredje statsmakten för att kunna konstatera:
The circus is in town.
Stanley Cup-finalen är alltid föremål för intensivt mediaintresse, men i år slår vi nytt rekord – som en Usain Bolt på steroider.
Att två Original Six-lag brakar samman i den ultimata hockeyserien, och att the last two standing råkar komma från sportgalna städerna Chicago och Boston, har skapat en särskilt rungande febertopp.
– Ja, det känns som det är betydligt mer media än 2010, säger mycket riktigt en lätt shellshocked Yellbear när han blickar ut över det zoo som tagit över omklädningsrummet efter onsdagens morgonvärmning.
Sen hinner han inte prata så mycket mer svenska, för the beast måsta gödas med citat på engelska.
Fine with me.
Det ska vara hysteri när hockeyhimlens portar öppnas.
* * *
Som ni såg i bloggens monsterenkät lutar de flesta åt att Bruins tar det här; deras försvarsspel och deras förmåga att hålla ihop som ett enhetligt kollektiv mot Penguins har gjort väldigt starkt intryck
Men jag vet inte jag.
De här två lagen har inte mötts sedan hösten 2011 och hur de reagerar på varandra kan ingen veta.
Just därför blir bara inledningen ikväll det intressantaste jag sett sedan vi lekte ryska posten hemma hos Lena Lång för 35 år sedan.
Det kommer vara som att se tidigare okända kemikalier blandas, nyupptäckta färger mixas, moraiter och leksingar dricka ihop – och först när facit existerar vet vi det minsta om hur det här kan tänkas sluta.
* * *
Bland alla nya ansikten i mediautrymmena känns det betryggande att se the usual suspects också – de som samlas till ett slags NHL-profilernas egen firmafest den här tiden på året.
Barry Melrose går och glassar i alldeles för stora kostymer, Pierre ”Skolan” McGuire står och ler överlägset i ett hörn, Jeremy Roenick hälsar glatt på alla i en väldigt blå skjorta, Brian Engblom rättar till frisyren och Kelly Chase lutar sig coolt tillbaka på en stol på läktaren.
Because it’s the cup.
* * *
Russnäs – byn på småländska höglandet där Yellbear Hjalmarsson har sina rötter – är rustat för fest i den ljusa sommarnatten.
– Ja, jag tror att de flesta har skaffat Viasat Play och ska vara uppe och kolla de här matcherna, berättar Sveriges mest underskattade hockeyspelare.
Men inte nog med det:
Någon i byn har målat en ko i Blackhawks-färger.
Jo, det är fantamme sant.
– Det var det senaste jag hörde. Då vet man att det börjar bli laddat i byn, skrattar Nicklas.
Fantastiskt.
Den kossan vill jag ha på bild och läsaren som först fixar fram en bjuds på helkväll på lämplig lokal i sommar.
Big Yellbear – storebror Hjalmarsson – kanske känner sig manad?
* * *
Det här blir sjunde finalserie i ordningen jag bevakar.
Den första var den mellan Anaheim och Ottawa 2007 och jag minns fortfarande hur förstummad jag blev när jag kom in i Honda Center dagen före första matchen.
Är det så HÄR stort, tänkte den helt gröna boxarnäsan från Tunaslätten.
Det var ännu större.
Nu är det om inte rutin så i alla fall hemmaplan, men euforin har inte avtagit.
Snarare tvärtom.
Bästa serien?
De två mellan Red Wings och Penguins 2008 och 2009 ligger mig väldigt varmt om hjärtat – och den femte holmgången 08, den som pågick till halv två på morgonen, är den bästa, mest gastkramande och upphetsande enskilda final jag sett.
Såna höjdpunkter upplever man bara några få gånger under ett liv.
Men man kan ju hoppas på att få vara med om något som i alla fall liknar det gyllene minnet i år också.
Blackhawks mot Bruins…det ligger något alldeles särskilt magiskt begravt i denna match-up.
* * *
Jaromir Jagr har spelat Stanley Cup-final förr.
Men:
Det var osannolika 21 år sedan senast.
Då var han en flashig 20-åring i häpnadsväckande hockeyfrilla – nu är han en grånande 41-åring med Lemmy-inspirerat skägg.
Fantastisk saga, det.
– Hur jag trivs med så unga lagkamrater? Det bestämmer man själv. Antigen sitter man här och är en sur 40-åring, eller så accepterar man det faktum att man delar omklädningsrum med 20-åringar och försöker ha kul med dem. Jag väljer det senare, jag har extremt roligt med Bruins, det är som en stor familj, lyder ett av många citat som inte fick plats i den intervju jag publicerade i papperet idag och som ikväll ska vara ute på nätet också.
* * *
Alla spelare går inte in i finalen med breda, lyckliga leenden.
Viktor Stålberg, till exempel, har blivit petad – just som han står inför livets allra största matcher.
Coach Q slänger in biffige Brandon Bollig i fjärdekedjan istället.
Ett mer hjärtskärande bevis för hur hård och osentimental den här branschen kan vara går knappt att få.
– Det är frustrerande, men jag kan inte göra något åt det, det är bara att fortsätta jobba hårt och visa att man förtjänar en plats i laget, säger han med en axelryckning.
Det är å andra sidan svårt att visa når när man hamnar i frysboxen och bara får spela sju-åtta minuter per match.
Sur-Q, det här blir svårt att förlåta…
* * *
Tillbringar hela första finaldagen i United Center; det känns inte som mycket till poäng att ta sig tillbaka in till downtown efter morgonvärmningen – allra minst i Chicagos djävulusiska sommartrafik.
Men I like – med en så lång uppvärmning kommer man definitivt i rätt stämning.
Dessutom får jag äta lunch på Billy Goat Tavern – Blackhawks-fansens klassiska högkvarter några kvarter närmare downtown längs Madison Avenue.
Det är helt suveränt i sin genuina solkighet, jag känner starkt att jag vill dit och sänka ett par järn någon afton.
* * *
Jag kommer inte gilla Bollig, har jag bestämt. Tar man Stålbergs plats hamnar man i MIN frysbox.
Och Bollig förresten, vad är det för jävla namn på en hockeyspelare?
Han borde heta Puckig.
Oj, förlåt…
* * *
Efter morgonvärmningen står tre av Charas klubbor lutade mot hans plats i omklädningsrummet och det är omöjligt att inte gå fram och kolla och jag ljuger inte – Sergej Bubka hade kunnat använda dem som stavar.
De är de facto ett par centimetrar längre än gamla Biffen.
* * *
Tack vare den förträffliga Marie Hallman har det framkommit att Marcus Krüger har ett suveränt smeknamn.
Kryckan!
– Nja, säger han själv med ett snett leende, jag vet inte. Hjalmarsson säger så ibland, men annars är det inte så många.
Åh, nu finns det definitivt en till.
Den här bloggaren.
Kryckan it is – nu and forever.
* * *
Jag gick, utan att tänka efter, och inbillade mig att det var jämnt fördelat mellan Boston- och Chicago-spelare med färsk erfarenhet från detta det största av sammanhang.
Men så är det ju inte riktigt. I Chicago är det faktiskt bara åtta kvar sedan 2010 – Yellbear, Dave Bolland, Marian Hossa, Duncan Keith, Patrick Kane, Brent Seabrook, Patrick Sharp och Jonathan Toews.
Nick Boynton, Troy Brouwer, Adam Burish, Big Buf Byfuglien, Brian Campbell, Ben Eager, Jordan Hendry, Tomas Kopecky, Andrew Ladd, John Madden, Antti Niemi, moppemustaschen Brent Sopel och Kris Versteeg har alla försvunnit.
I Boston har omsättningen varit betydligt mer begränsad.
Bara fyra pjäser har lämnat Uncle Fester Juliens trupp sedan mästerskapsåret – Tomas Kaberle, Mark Recchi, Mike Ryder och Tim Thomas.
Sjutton gör sin andra final, för Bruins, på tre år: Patrice Bergeron, Johnny Boychuk, Gregory Campbell, Zdeno Chara, Andrew Ference, Nathan Horton, Chris Kelly, David Krejci, Milan Lucic, Brad Marchand, Adam McQuaid, Daniel Paille, Rich Peverley, Tuukka Rask, Tyler Seguin, Dennis Seidenberg och Shawn Thornton.
Cred till GM Chiarelli.
* * *
En intensiv förhoppning är att jag någon gång under kvällen får säga som John Forslund under den där hypnotiska Stanley Cup-trailern vi satt och blev frälsta till i början av maj:
This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach.
Påminn mig gärna…
* * *
Johnny Oduya är så uppspelt över att få spela Stanley Cup-final att han glömmer hur gammal han är.
– Jag har längtat efter det här i 30…31…32 år, eller var det är, säger veteranen som fått vänta sju NHL-säsonger på att nå hit.
Det är 31, Johnny.
Men vi förstår.
Om en Stanley Cup-final kan man börja drömma innan man är född.
* * *
Finalen är givetvis The Big Kahuna Burger även för domarna och fyra stycken har fått hedersuppdraget:
Dan O’Halloran, Chris Rooney, Brad Watson och debutanten Wes McCauley.
Rooney och Watson håller i piporna ikväll.
Stephen Walkom, den gamla skojaren, försatte antagligen sina chanser när han blåste bort Yellbears avgörande slägga mot Detroit.
* * *
Niklas Svedberg, årets Johan Backlund, ler nervöst när jag påpekar att han kan få göra NHL-debut mitt under pågående Stanley Cup-final om Tuukka går sönder.
– Det vore nåt…det lär inte hända, men om det gör det får man se till att vara beredd och försöka hålla sig så avslappnad som det går, säger han.
Om inte annat har vi ett nytt stridsrop om Bostons målvaktsspel mot all förmodan skulle börja hacka:
In med Svedberg!
* * *
Yellbear får förstås det han ska ha av bloggen.
Första finalsnusen.
Kan bli många, känns det som.
Tur Niklas Holmgren, som flyger in till match 4 i Boston, lovat ta med sig en extrastock…
* * *
Nathan Horton har fängelseinspirerade tatueringar på armarna, kan jag helt exklusivt rapportera efter förmiddagens besök i Bostons rum.
* * *
Efter hat trick-showen senast berättade Yellbear på telefon att han inte direkt var förvånad över att just Kane hade en sådan kväll.
– Nej, när det drar ihop sig till avgöranden stora matcher älskar han att spela. Har man pucken hör man honom hela tiden skrika efter den. Det är underbart.
”Kaner” verkar inte direkt ha ångest nu heller.
– Det är sommar, vädret är härligt, hela Chicago är engagerat i Stanley Cup-finalen och vi ska spela nu…vad finns det att klaga på, flinar han?
Nej, i sanning.
* * *
Beredskapsläge råder i Chicago.
Inte bara för att en stor hockeymatch ska spelas.
En våldsam storm är under insegling också.
– Vi följer prognoserna noga. Det har vi vana vid från utomhusmatcherna, men det känns lite speciellt att behöva göra det inför en inomhusmatch också. Men förberedelserna är utmärkta, blir det strömavbrott reder vi ut det också, säger Bettman under sin presskonferens.
Strömavbrott?
Det vore lugubert.
* * *
– Hm, säger Daily News-stjärnan Pat Leonard från New York efter coachernas talat med media under förmiddagen, tränare som pratar om hur de ser på sina kedjor…jag blir alldeles chockad.
Ja, om man plötsligt släpps ut i frihet efter fyra-fem år på Tortorellas laddade ”pressers” måste möten med sådana som Coach Q och Uncle Fester Julien kännas som det första andetag Morgan Freeman tar efter att ha lämnat finkan i ”Shanksaw Redemption”.
Nu låter det som att det kan bli kollegorna – och spelarna – i Vancouver som får ta del av den koleriske coachens vredesutbrott.
Ojvoj, säger jag.
* * *
Ja, Bettman håller alltid presskonferens före första finalen och eftersom han är själva sinnebilden av slipad jurist får man varje gång läsa noga mellan raderna för att fatta vad han verkligen säger.
Årets viktigaste tolkningar:
Coyotes kommer sannolikt att flytta från Phoenix inom kort, det är inte hundra att det blir NHL-deltagande i OS, klubbägarna har tjänat en jävla massa pengar i år också – och om det blir World Cup framöver är det inte säkert att ligan de åren kommer släppa spelare till det vanliga VM.
Vilken fest DET blir i så fall…
* * *
Ah, jag brukar bara dra nitar i de game winner-lotterier gambling-benägna kollegor från north of the border arrangerar.
Nu står det ”David Krejci” på min lilla lapp.
Kort sagt:
Biffen är en major contender!
* * *
Nej, pressläktaren i The Madhouse on Madison räcker inte till för så här enorma evenemang.
Så vi som inte heter Pierre LeBrun sitter, precis som 2010, inklämda på en provisorisk box på ena kortsidan.
Trångt och obekvämt och långt till kaffet är det, men det är så det SKA vara när det är final!
* * *
Är det stormen som kommit redan?
Nej, det är bara United Center som brakar loss i finalvrålet under nationalsången.
Herregud, vilken urladdning det kommer bli…
* * *
120 andra gick loss i monsterenkäten men Mister Bjuppie Biff själv har ju faktiskt inte kommit med någon prediction ännu.
Well, here it is:
Tvärtemot vad de flesta tror tar Chicago det här i sju matcher – och Yellbear sätter avgörandet målet i tredje övertidsperioden här i The Madison i Game 7.
Men det är bara nåt jag hasplar ur mig.
Det kan bli 4-0 till Boston igen också, absolut inget skulle förvåna mig.
* * *
För eventuella nytillkomna läsare är det kanske bäst att förklara hur det här går till:
Jag kommer med nya inlägg i varje paus – men bidrar inte med kontinuerliga uppdateringar.
De sker i kommentatorsspåret, så häng med där – bland stammisar och U-båtar.
* * *
Okej, Stanley Cup-finalen.
Snart börjar den.
There’s nothing like it, folks.
Som Karin säger:
Oändligt är vårt stora äventyr.