Stanley Cup-finalen 2013, del 16

Du-du du-du-du-du du-duuu…
Det där skulle föreställa den klassiska basgången i Jackie Wilsons ”Your Love Keeps Lifting Me (Higher and Higher”).
Just den extatiska souldängan, med dess eskalerande upptrappning mot ett extatiskt larger-than-life-crescendo, är dagens nationalsång.
För det är – som alltid – så det känns när vi nu börjar tränga riktigt djupt in i Stanley Cup-finalen.
Pulsen ökar.
Hettan intensifieras.
Lidelsen börjar stegra.
Vi blir – higher and higher.
Så för den som verkligen vill vara med på bloggdans i natt – och ni är många, hoppas jag – bör innan Chris Rooney om en liten stund släpper pucken leta fram Jackie på datorn, spela högt i hörlurarna ett par gång och riktigt komma in i det extatiska svänget.
Det är där, i den hypnotiska hänförelsen , vi befinner oss när tredje ronden i Stanley Cup-finalen 2013 börjar.
* * *
Dagens stora nyhet:
Viktor Stålberg spelar Game 3.
Det förstod man ju redan när Coach Q sent igår eftermiddag – i det lugubert trånga intervjurummet här i Gaaaaden – svarade ”He could be in” på en fråga i ämnet.
I de här sammanhangen betyder ”Could be” alltid att det är hundraprocentigt säkert.
Och mycket riktigt åkte den Johnny Cash-grymtande tränaren raka vägen tillbaka till Ritz-Carlton och sökte upp göteborgaren och meddelade att det är dags för karriärens första Stanley Cup-finalen.
– Vad han sa stannar mellan oss, men jag hoppas kunna komma in och bidra med speed och energi. De andra killarna har spelat långa matcher, säger ”Vic” och ler bakom sitt nu rätt så betydande Ben & Gunnar-skägg.
* * *
Bloggen lämnade Chicago med en förmiddagsflight igår, åtminstone till hälften packad med karaktärer som i olika mening tillhörde den galna finalcirkusen, och knappa två timmar senare landade vi på Logan Airport.
Jämfört med de närmast två föregående åren, när man fick flänga över kontinenten som Jules Verne med laminerad ackrediteringsbricka runt halsen, kändes det ungefär lika lätt som att gå ut till brevlådan och hämta tidningen. Inte för att jag har någon brevlåda, men jag hade en gång i tiden och…äh, ni fattar.
Dessutom:
Vi är lyckligt lottade som får ligga på rull mellan just de här två drömstäderna.
Chicago var underbart i dagarna fem – och det vet man redan att Boston också kommer att vara
* * *
Det finns en liten, mikroskopisk man-kan-aldrig-veta-chans att Carl Söderberg gör sin slutspelsdebut ikväll också.
Han ingick inte i någon kedja under värmningen i morse, men han lämnade isen samtidigt som de ordinarie pjäserna och kommer sannolikt att vara med på matchvärmningen igen.
Och…ja, man kan aldrig veta.
* * *
Vic Stålberg har en väldigt bra, klart mediaanpassad liknelse för den frustration han upplevt när han suttit på läktaren och tittat på de inledande finalerna:
– Det är som ni skulle få bevaka hela grundserien och så kommer det någon annan och tar Stanley Cup-finalen, säger.
Den träffar, som det heter, close to home.
* * *
Blackhawks flög också hit under gårdagen, men blev av oklara skäl försenade – en prestation när man flyger en egen kärra – och lämnade oss i cirkusen ensamma och sysslolösa i TD Garden under ett par timmar.
Då gick jag på planlösa utflykter i backstage-gömmorna under läktarna och hann gör följande små iakttagelser
•Jävlar vad mycket skröfs som förvaras i en sån här hall. Ni skulle inte tro mig om jag berättade om alla pallar med plank, alla miljoner mil sladd, alla slangar, hinkar, skyfflar, stegar, elverk, draperier som ligger och skräpar precis överallt.
•Resurserna tv-kanalerna NBC, CBC, TSN och NHL Network bränner på en Stanley Cup-final måste motsvara en mindre nations BNP. Precis alla ni nånsin sett säga något i en nordamerikansk hockeysändning är hitskickade och får alla såväl lön som utlägg pröjsade, somliga bara för någon enstaka ståuppa här och där.
•Det finns möss i Boston också.
Jo, faktiskt. I ett krypin under läktaren alldeles intill gästernas omklädningsrum såg jag åtminstone fyra små gnagare irra runt bland bänkraderna.
Lite komiskt. Hur lyxigt och påkostat allt ska föreställa tar sig mössen på något sätt alltid in för att knapra på smulorna såna som Bostonmolle lämnat efter sig…
* * *
Jag noterar visst kommentatorsspårsgrymtande om att Tuukka inte fick tillräckligt mycket cred i bloggen i lördags.
Fair enough, ni har förmodligen rätt i att jag skulle gått ner i verbal spagat om det handlat om Kung Lundqvist.
Men det har ju blivit sån vardag att han är lika överjävlig som Tim Thomas att man knappt noterar det längre, ni får försöka se det stora i det istället….
* * *
Jag är egentligen inte så karsk när det gäller möss och råttor; när en liten stackare dök upp i min första New York-lägenhet i East Village sägs det att jag på klassiskt filmvis stod på en stol och pep av förfäran.
Men de här befinner sig på såpass långt avstånd att jag kan stå och skrocka över tanken på hur lite hockeypubliken ibland vet vad den har precis under skosulorna.
* * *
Eftersom han är the talk of the town bildas det snabbt hög runt Stålberg när media släpps in i Hawks farsartat lilla omklädningsrum och le biff håller sig bra med i racet.
Jag hinner dock inte stå där mer än en minut förrän det pickar på axeln.
Yellbear.
Att den traditionsenliga snusprillan för första gången i år inte gav önskad effekt i lördags spelar ingen roll.
Han vill han en idag också.
Och givetvis. Huvudskälet till att den här alls existerar är att få serva hårda backar från Russnäs med snus.
* * *
När ohyran nu bor så nära Hawks omklädningsrum kanske man kan få se exempelvis Oduya fullborda ett nytt rat trick.
Så kallades det när Scott Mellanby dödade en råtta i Florida Panthers omklädningsrum med ett slagskott under slutspelet 1996 – och strax därefter utbröt den underhållande råtthysterin i den där hallen utanför Fort Lauderdale.
* * *
Apropå Yellbear hoppas jag förstås ni läst dagens lilla stänkare om hans likheter med fellow smålänningen Karl-Oskar:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/internationellt/nhl/article16972400.ab
Vad jag inte kunde skriva där och egentligen inte här heller är att jag hoppas att han har samma svordomsarsenal som huvudkaraktären i Mobergs mästerverk till romansvit och skriker ”din fåraf—a” när han blir förbannad på Lucic på isen.
* * *
Återigen får vi bevis för att skillnaden mellan Brad Marchand på isen och Brad Marchand utanför isen är lika stor som den mellan vinter och sommar, mellan Metallica och Nick Borgen och mellan hungrig Eken och mätt Eken.
Det är han som först kliver fram och är välkomnande och trevlig när NHL enligt gamla finaltraditioner för in de fyra förmodade toppnamnen i den kommande draften, med Seth Jones i spetsen, i Bruins omklädningsrum.
Och som vanligt är det underbart att studera blickarna hos de välkammade, artiga ynglingarna när de får träffa stjärnorna och se sin egen bländande framtid med egna ögon.
De lyser om dem som fullmånen lyser i augusti.
* * *
Hur listan över svenskar som vunnit Stanley Cup ser ut vet vi ju.
Men hur många har varit med och förlorat en final här borta. ?
Det har jag länge undrat och eftersom jag idag haft rätt många timmar att döda i Gaaaden bestämde jag mig för att ta fram den statistiken.
Listan blev lång – och då den inte är officiell utan ihoplimmad av mig efter växelvist sökande i två olika databaser ber jag att få reservera mig för eventuella missar. Korrigeringar mottages tacksam.
Anders Hedberg och Ulf Nilson (New York Rangers 1979), Kent-Erik Andersson (Minnesota North Stars 1981), Thomas Gradin, Lars Molin, Peo Brasar, Lars Lindgren och Anders Eldebrink (Vancouver Canucks 1982), Willy Lindström (Edmonton Oilers 1983), Stefan Persson, Anders Kallur, Tomas Jonsson och Mats Hallin (New York Islanders 1984), Pelle Lindberg och Thomas Eriksson (Philadelphia Flyers 1985), Håkan Loob (Calgary Flames 1986), Per-Erik Eklund (Philadelphia Flyers 1987) och Kjell Samuelsson (Philadelphia Flyers 1987 och 1997), Michael Thelvén (Boston Bruins 1988), Mats Näslund (Montreal Canadien 1989), Ulf Dahlén (Minnesota North Stars 1991), Tomas Sandström (LA Kings 1993), Nicklas Lidström (Detroit Red Wings 1995 och 2009), Johan Garpenlöv (Florida Panthers 1996), Mikael Renberg (Philadelphia Flyers 1997), Calle Johansson (Washington Capitals 1998), Niclas Wallin och Tommy Westerlund (Carolina Hurricanes 2002), Niclas Hävelid, Samuel Påhlsson, Patric Kjellberg och Fredrik Olausson (Anaheim 2003), Marcus Nilson (Calgary Flames 2004), Dick Tärnström (Edmonton Oilers 2006), Daniel Alfredsson (Ottawa Senators 2007), Mikael Samuelsson (Detroit Red Wings 2009 och Vancouver Canucks 2011), Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Jonathan Ericsson, Johan Franzén och Andreas Lilja (Detroit Red Wings 2009), Daniel Sedin, Henrik Sedin och Alex Edler (Vancouver Canucks 2011), Johan Hedberg, Henrik Tallinder, Jacob Josefson och Adam Larsson (New Jersey Devils 2012).
”Lidas”, Micke Samuelsson och Kjell Samuelsson är vad jag kan se ensamma om två finaltorskar – och de kan dessutom trösta sig med att de också varit med och vunnit, Kjell och Nicklas dessutom flera gånger.
* * *
– Jag kommer att säga det jag redan sagt hundra gånger. Ja, Jaromir Jagr var min idol när jag var liten och det är väldigt roligt att spela med honom.
David Krejci är en mycket försynt och vänlig man, men han börjar bli aningen trött på frågor om hur det känns att ha fellow tjecken, och Kladno-bon, Jagr som lagkamrat.
Och man kan onekligen tycka att den journalist som fortfarande inte hört det svaret är lika taffliga på sitt jobb som de taxichaffisar i Chicago som inte vet hur man kör till United Center…
* * *
Det är inte bara den förstummade blicken om är rolig att se hos draft-kidsen.
Jag går bakom dem till media-entrén under morgonen och kan konstatera Seth och MacKinnon och de andra redan, i tonåren, är hjulbenta som Zeb Macahan.
Hockeyspelare rules.
* * *
Stålberg har rätt.
Kryckan är väldigt fin i håret idag också.
* * *
Att de bjuder in de unga draftlöftena till finalen hör för övrigt till det bästa NHL överhuvudtaget gör – och vi har sett en bunt blivande superstars passera revy genom åren.
2008 stod till exempel en blyg Steven Stamkos och stammade framför Lidas inne i Wings omklädningsrum. Året därpå gick Victor Hedman omkring i Pittsburgh och försökte se mer oberörd ut än han var och 2011 knockade Gabriel Landeskog alla murvlar med sin way-beyond-his-years-attityd just här i Gaaaden
Och
* * *
Jag brukar inte ha ro att tänka på mat så här högtidliga dagar, men idag släpas jag ut i solskenet för en rätt så praktfull lunch på en uteservering i North End.
Ni fattar varför, va?
Eken har kommit till stan.
Då hamnar den sortens övningar ovillkorligen i fokus.
* * *
Det är inte do-or-die för någon ännu, serien står ju bara 1-1.
Men likafullt:
Blackhawks måste ovillkorligen sno en av matcherna här i Beantown.
Och enklast, minst pressande blir det förstås om de gör det redan ikväll.
Men lycka till, höll jag på att säga.
Hur lätt det är att spela borta mot Bruins i en final kan ju gästerna fråga Vancouver Canucks, om inte annat.
De kom hit i ett betydligt bättre läge 2011 – med 2-0 i ryggen – och blev tillplattade som ingen blivit tillplattad sedan Christopher Moltisanti satte sig på Adrianas lilla hund.
Och sen var det liksom kört.
Men Crawford kanske har lite mindre hål i utrustningen än Luongo hade då…
* * *
Inte nog med att Eken är HÄR.
När de nu, i skrivande stund, klistrade sittplatsschemat för pressläktaren på väggen här nere i ett kaotiskt mediacenter visade det sig att jag har honom till bordet också.
Tillåt mig slå en frivolt på parketten.
Kaffetillförseln är säkrad – matchen igenom.
* * *
Igen;
Man ska inte heller ikväll räkna med att det är the superstars, the Kanes eller the Jagrs, som står för avgörandena.
De där killarna är så extremt hårt uppvaktade att manöverutrymmet begränsas lika mycket som för en Finlandsfärja i Sergels Torg-bassängen.
Istället lär det, återigen, komma an på kött-och-potatis-spelarna i tredje- och fjärdelinorna att det blir mål.
Det är
Och just för att jag babblar om det gör förstås Toews och Seguin varsitt hat trick ikväll…
* * *
Tro på fan, ett par timmar innan första nedsläpp utbryter ett dånande oväder – här också.
Har Gud något emot Stanley Cup-finalen?
* * *
Även Varpu har, äntligen, anslutit till the circus och så fort hon ser yours truly spänner hon blicken i mig och säger:
– Jag hör att du försökt dricka med finländare. Don’t bother, du är svensk.
Jag? Jag har inte druckit nåt, allra minst med övermän från andra sidan Östersjön…
* * *
Yellbear har, berättar han, bara spelat i Gaaaden en gång tidigare, men minns att det var våldsamt tryck bland de svart-gula bänkraderna – och just därför ser han fram emot kvällens holmgång.
– Hallen i Chicago är så fruktansvärt stor, så ibland kan det kännas som att det blir lite tyst där. Här kommer det att vara liv hela tiden och det är bara inspirerande, det får vi också energi av, säger han.
* * *
Min ämnesomsättning är inte uppjabbad med raketmotor – snarare tvärtom, är jag rädd – så jag känner mig fortfarande mätt efter den fina lunchen.
Detta besked chockar min glupske vän från Sätra. Han har informerats om att pressbuffén i Gaaaaden är den bästa nånsin och kan omöjligen förstå hur man frivilligt avstår från dylikt.
– Galenskap, ryter han.
Sen hugger han in, som ett lejon hugger in på en nyfälld antilop efter torka och svält på savannen.
* * *
Mitt namn i dagens gamewinner-lotteri.
Paille.
Hm, det känns kanske som en match för sent…
* * *
Chris Kelly är svår att inte tycka om när Dennis Seidenberg, med värme i rösten, beskriver honom som en ”big mouth”.
– Han är definitivt inte tystast i omklädningsrummet. Grinig kan han bli också. Det är väldigt underhållande, heter det.
Gör han fler mål kan vi alltså go Morrissey och utbrista ”Big Mouth strikes again”.
* * *
Den gode Göran Sundberg från TT har också klivit in i cirkusen.
Han tar en kaka till kaffet.
Det tycker jag är trevligt att se.
* * *
Iggys ”Lust for Life” i högtalarna en halvtimme innan värmningen.
Det är också ett väldigt passande soundtrack till det som pågår nu.
* * *
Zdenek, min tjeckiske vän, säger att det lossnar ikväll.
Jagr har ätit serum till frukost och kommer äntligen att spräcka sin slutspelsnolla.
Ja, jag får en sådan känsla jag också.
* * *
Fina, fina Gaaaaden.
Här behövs ingen provisorisk extrabox för media, den ordinarie är – när den till såna här happenings sträcks ut i sin helhet – så stor att den sväljer hela jävla cirkusen.
Jag och The Oak Man sitter perfekt i ena kurvan och är så glada att vi bara sitter och skrockar som Beavis & Butthead.
* * *
Undrar om mössen där nere är laddade också.
Jag tror de är stenhårda Bruins-fansen och såna här matcher har små svart-gula sjalar och piper så högt de kan när laget kommer ut på isen.
Favoriten måste vara Marchand.
* * *
Nätet, däremot, känns lika långsamt och svajigt som vanligt.
Så:
Ingen panik om nåt inlägg dröjer lite, då är jag bara på väg ner till pressrummet.
* * *
Det här blev rekordlångt det, så för att ni ska hinna läsa och dessutom lyssna på Jackie Wilson publicerar vi redan nu.
Kom ihåg:
Oändligt är vårt stora äventyr.
Och Stanley Cup-finalen, your love keeps lifting me higher and higher.