Stanley Cup-finalen 2013, del 2

Chicago – Boston 0-1 (Period 1)
* * *
Åh, smarta, lugna, coola Boston.
De bryr sig inte om att Chicago kommer ut i rena ursinnet och ser ut vara beredda att köra rakt genom sargerna, ut i ovädret på Madison.
De bara avvaktar tills stormen bedarrat en smula.
Sedan börjar de spela som de vill, bromsar ner motståndarna, tar sig oftare in i anfallszonen – och när tillfället kommer hugger Lucic som gamgäddan när han ser dagsländan på insjöns yta.
Så ska det gå till.
* * *
* * *
Nationalsångsvrålet är så makalöst att ni kan vara alldeles försäkrade: Det hördes så långt att kossorna – de målade likväl som de omålade – tittade upp på ängarna hemma i Russnäs.
* * *
Efter tre och en halv minut får Blackhawks en standing ovation av The Madhouse och för all del:
De är riktigt heta i inledningen; åker som fan, smäller på så det ryker och får gästerna från Beantown att se lite bortkomna ut.
Fast som sagt:
Björnarna väntar bara på att det ska sluta blåsa så mycket…
* * *
Tyvärr är det Johnny O som går bort sig lite vid första målet i årets Stanley Cup-final.
Han försvinner ner bakom mål, men där råkar ju partnern Yellbear redan befinna sig och plötsligt är Lucic ren.
Man vadå, det är först perioden nånsin i en final.
Då kan det bli så.
Johnny kommer tillbaka.
* * *
Att försöka tackla Boston till underkastelse var en taktik Pittsburgh också försökte tillämpa i de första matcherna – och det lyckades inte bättre än det skulle göra för Mats Zuccarello i en höjdhoppstävling mot Chara.
Men Blackhawks är måhända bättre rustade för den typen av krig.
* * *
Den här Andrew Shaw alltså, i första bytet har han ju rena…shawen.
* * *
När det är sagt att matchen ska börja – 19.00, lokal tid – är Toews och Kane fortfarande ut på isen och skjuter de sista uppvärmningspuckarna i tom kasse.
NHL börjar få samma lättsinniga förhållande till begreppet tid som Guns n Roses.
* * *
Sitter och har känslan att man ändå riktigt litar på Crawford.
Då gör han en av tidernas mest spektakulär tv-räddningar med plocken.
* * *
En dålig sak med att sitta i auxillery-boxen:
Biffen sitter ihoptryckt som ett dragspel och kommer att få gå till ortopeden med de sura gamla knäna i morgon.
En desto bättre sak:
Det är nära till matstånden ocn polish weiner sitter rätt perfekt som kvällsvard.
* * *
Det är ju löjligt, men när de avlossar finalintrot i jumbotronen tio minuter före första nedsläpp – med dånande fanfar och historiska bilder och jublet börjar mullra på läktarna – blir jag alldeles tagen.
Huden knottrar sig, det blir hårt i halsen och fan vet vet om jag inte får nåt lite vått i ögonvrån också.
Det känns så påtagligt och starkt:
Nu jävlar är det Stanley Cup-final, liksom!
* * *
Final eller inte – det spelar ingen roll. Det är alltid samma lugubra belysning i The Madhouse, det som ger allting en sällsam Canada Cup 76-på-tv-feeling.
* * *
Härmed utgår en särskild blogghälsning till Hyresgäst-Johan.
Han satt intill yours truly Biff på samma kortsida, på samma trånga pressläktarfilial, sommaren 2010 och jag saknar hans kluckande Skräddarbacken-skratt.
* * *
In med Stålberg!
* * *
Rob, vilken Wille B tror du att det är?
Den här Wille B har varit med oss länge, ju.
* * *
Eller är det nån som tycker att Puckig-Bollig imponerat?
* * *
Att Don Cherry får gå ut på isen precis innan lagen kommer in för preludier är ju ungefär som att FA skulle släppa in Borat på Wembleys gräsmatta innan cupfinalen.
Och nu när jag tänker på det…varför inte?
* * *
För krig med fotografer som sitter några rader nedanför och tror att de kan resa sig och skymma Biffens sikt så fort det händer nåt nere vid Crawford.
Där tar dom fel.
* * *
Nu ska jag sträcka ut dragspelet en stund.
Saida says:
Snart får Chicago finalens första PP.
Och då prickar Sharp in kvitteringen.