Stanley Cup-finalen 2013, del 20

Boston – Chicago 2-0 (Slut)
* * *
Tog Boston Bruins över den här finalen ikväll?
Det kändes nästan så.
De var inte lika överlägsna som i hemmamatcherna i finalen mot Canucks, men de gjorde det lika tungt och svårt och besvärligt för Hawks att spela ishockey.
Sen högg de skoningslöst när de fick egna chanser.
Imponerande är det.
* * *
Q lyssnar på bloggen ibland – Stålberg slängdes in i en kedja med Toews och Sharp i sista perioden och lyckades definitivt få upp det kollektiva tempot lite,
– Jag borde nog till och med satt någon puck, säger han.
Mer meningsfull istid på onsdag och det kan hända.
* * *
Tuukka var precis lika ”commanding” som i bataljerna mot Pittsburgh i natt. Man såg det bara på honom, han utstrålade regelrätt övertygelse om att han inte skulle släppa in några puckar i den här finalen.
* * *
Så grinigt är det ändå inte inne hos Hawks, alla svenskar kommer ut och pratar och Yellbear till och med trycker upp en prilla under sin småländska läpp,
De tycker att de som helhet var bättre än i förra matchen och att det finns en chans om de bara får fjång på sitt powerplay
– Vi tappar momentum när det inte händer mer i de lägena och gör omedelbart några dåliga byten direkt efteråt. Det måste bli bättre, säger Yellbear.
* * *
Fansen i Gaaaaden får under slutminuterna loss några ”Let’s go Bruins”, med det där brutala eftertrycket på U:et, som känns tyngre än den oljetanker jag såg ut på redet utanför Boston Harbour i morse.
* * *
Om Hossa får vi inte veta mer än att det handlade om en ”upper body”-skada – och att han nu är day to day.
* * *
Det är inget fel på den avslutande allsången till Dropkick Murphys ”I’m Shipping Up To Boston” heller.
Heliga ojvoj…
* * *
I den desperata förhoppningen att han ska kunna göra ett shorthanded-mål är Patrick Kane inne på Hawks sista penalty kill,
Jag sitter och försöker komma på en ”det är ungefär som att se…”-liknelse, men det går inte.
Det finns inget mer spektakulärt än Suger Kane i ett numerärt underläge.
* * *
Jag har inte vågat kolla med lotteribasarna ännu, men som jag förstår saken var Pailles 1-0 the game winner och då ska en skön liten pott för första gången i finalhistorien hamna i Biffens arma fickor.
Sensationellt.
* * *
Nu blir det efterfest i ett ballroom på Marriott Copley Square.
Ni kan bara hoppas att bloggen inte ställer till alltför allvarliga scener
Alldeles oavsett hörs vi inom kort.
Det oändliga äventyret fortsätter, no matter what.