Stanley Cup-finalen 2013, del 21

Hur var det Fred Shero, Philadelphia Flyers legendariske coach, sa till spelarna innan Game 6 i finalen 1974?
Win tonight and we walk together forever.
Vi är inte riktigt där ännu, vårt oändliga äventyr kan i teknisk mening inte avgöras natt.
Och likafullt kan det det.
Om Bruins skaffar sig 3-1-överläge kommer de nästan garanterat att vinna hela Stanley Cup-finalen.
Om Blackhawks däremot utjämnar har de plötsligt ny hemmafördel och får en gyllene chans att vända utvecklingen i den här pjäsen.
Så Yellbear, Johnny O, Vic Stålberg, Kryckan Krüger och alla andra som spelar den här matchen borde ändå begrunda den där vackra, ödesmättade, grandiosa aforismen.
Det är nu det avgörs.
Det är nu pojkarna skils från männen.
Det är nu det bestäms om de promenerar iväg på vemodigt sommarlov om några dagar – eller får vandra tillsammans för evigt.
Så let’s go, boys.
* * *
Det blev inte mycket till uppträde på eftersittningen i måndags; jag är både för blyg och för väluppfostrad för det.
Istället satt jag och Eken och muttrade tyst om pressläktarblåsningen över några glas vitt.
Sen kröp jag till det så kallade korset – eller åtminstone till datorn – och skickade en ursäkt till NHL-karaktären det höll på att bli beef med, allt för att vara säker på att överhuvudtaget få en stol ikväll.
Finalens Lady Byng till bloggen således.
* * *
Han är inte på isen morgonvärmningen men Hossa ska ändå spela ikväll, påstår Coach Q utan att låta helt övertygande.
Bra det. För Hawks – och för oss som gillar att se bra hockeyspelare.
I övrigt sker inga dramatiska förändringar, men det ser ut som att Stålberg redan från början flyttas upp i en tredjelina med Shaw och antigen Saad eller Bolland.
”Och ikväll smäller det”, säger jag när jag ser honom efter förmiddagsövningarna.
– Ja, det är fan dags att bli hjälte, säger han.
Lägg det på minnet.
Hos Boston lät det ett tag som att letten Daugavins hängde på gärsgårn efter ett par irrationella ingripanden i Game 3, men Uncle Fester Julien ändrar inte på ett vinnande lag, så såvida ingen bryter benen under eftermiddagen får vi bara se Carl Söderberg på värmningen idag också.
* * *
Jag hör det mullrande skrattet redan när jag kliver ur mediahissen på tredje våningen i Gaaaden på morgonen.
Och jodå:
Niklas Holmgren is in the house – med självaste Garpen vid sin sida.
De flög in i går kväll, efter nattsändning , och ser efter omständigheterna oförskämt fräscha ut.
– Ja, jag sov sju timmar i sträck igår. Det är rekord efter en Atlantresa, säger Viasat-kommentatorn och kliar sig belåtet i ett förment sensuellt tredagarsskägg.
Ojvoj, nu blir det åka av här…
* * *
Hawks har väldigt mycket att korrigera från senast om det här ska kunna bli serie igen.
Dom måste till exempel vinna några tekningar – Bruins hade ett förkrossande 71-procentigt övertag i den viktiga grenen i måndags. De måste också, på något jävla sätt, komma in på mål mer frekvent, få igång sitt impotenta powerplay och rent allmänt spela mer desperat.
Eller som den härligt lakoniske Johnny Oduya sa under ett pressmöte igår:
– Det är dags för lite hederligt gammalt jävlaranamma nu.
* *
Men Holmgren alltså.
Han skulle ha med sig en stock Ljunglöfs Ettan till bloggen och köpte mycket riktigt en på Arlanda också.
Men sen glömde han den – i en parfymbutik i Frankfurt.
Morsning korsning.
Nu kan det, om serien går till sex och sju matcher, bli riktigt krisartat-
Eventuellt tvingas jag rentav strypa snusförsörjningen i Chicagos omklädningsrum och det vore rent skakande, men den smålänning som då står där med ingenting under läppen får ta det med Holmgren.
Ett slagskott eller två på fotknölarna kunde vara lämpligt, tycker jag.
* * *
Är på väg att köpa en ”Boston Strong”-keps när jag handlar cigaretter under morgonen, men det skulle kanske inte så bra ut i pressrummet.
Hela det där konceptet – som handlar om Bostons väg tillbaka efter terrordåden i april – är dock en viktig, integrerad del av det som pågår i Gaaaaden just nu
Därför skrev jag en krönika i just det ämnet och eftersom jag vet att alla här inte är kloka nog att läsa annat på sportbladet.se (…) ber jag, för att ge lite perspektiv på saker och ting, att få publicera den här också:

BOSTON. Såren från terrordåden på Boylston Street i april har börjat läka.
Och ju mer Bruins vinner, desto snabbare går det.
Den Stanley Cup-titel de nu har inom två segrars räckhåll skulle vara precis vad Boston behöver för att slutligen glömma och gå vidare.

Det händer ju att man undrar varför man ägnar så mycket tid och energi åt det vi skriver om på de här sidorna. Idrott kan vara så dumt och banalt och fånigt och vulgärt – och tillskrivas en betydelse den inte ens borde vara i närheten av att ha.
Men så kommer man till en stad somBoston och ser vad ett hockeylag är och gör för samhället, för den kollektiva gemenskapen, för befolkningen och plötsligt förstår i alla fall jag precis varför jag blivit så kallad sportfåne.
Här är idrott och det den respresenterar istället vackert och besjälat och intelligent – och dess värde snarast underskattas.
Redan den första match Bruins spelade efter de fruktansvärda bombattentaten på Boylston Street i samband med Boston maraton 15 april – och det efterföljande skottdramat i Watertown – blev en rungande manifestation mot terror och våld och hat.
Men inte bara det.
De svartgula läktarsektionerna i TD Garden förvandlades snabbt till en plats där hela staden, i både bokstavlig och bildlig mening, samlades för att uttrycka enighet, visa solidaritet och både få och ge tröst.
Så har det sedan fortsatt.
Ju längre in i slutspelet Zdeno Chara och hans lagkamrater trängt, desto tydligare har klubbens roll som kollektiv helbrägdagörare blivit. Lagets strider på isen har liksom kommit att respresentera hela stadens kamp för att hitta tillbaka till harmoni, sinnesro och normalitet.
Till ekvationen hör definitivt också det faktum att Bruins modell 2013 har en stil och en attityd Boston gärna speglar sig i. Det tuffa och råbarkade i björnarnas sätt att spela ishockey, deras ”blue collar”-inspirerade benägenhet att accentuera kollektivet snarare än enskilda stjärnor, viljan att stå upp för varandra och aldrig nånsin ge upp, harmonierar perfekt med den bild många ”bostonians” har av sig själva.
Nu spelar hjältarna alltså Stanley Cup-final och står två segrar från den andra titeln på tre år och jag tycker det känns som att de redan räddat sin hemstad.
Jag var här i samband med terrordåden och minns en metropol i chock, skakad i sitt grundfundament och berövad nästan all känsla av elementär trygghet och livglädje.
Drygt två månader senare sjuder det istället av hopp och förväntan och upprymdhet på barerna i North End, i vimlet på Copley Square och mellan de ruffiga bostadslängorna ute i Southie.
Boston har, tack vare Bruins, fått något att hoppas på, enas kring och ta sig vidare med.
Vad som händer om Bruins vinner två matcher till och får lyfta idrottsvärldens mest ikoniska pokal mot taket i antigen TD Garden – det vore förstås det ultimata slutet på den här sagan – eller United Center går inte riktigt att föreställa sig, men en sak är klar:
Det skulle vara mycket större och viktigare än bara ännu ett vunnet mästerskap.
Det skulle vara den slutliga triumf en sårad stad behöver för att glömma och gå vidare.
* * *
Apropå snus:
Jag står efter morgonvärmningen och väntar i kaoset i Blackhawks omklädningsgarderob, men ingen Yellbear hinner dyka upp förrän de bistra PR-figurerna säger att det är stängt.
Så för första gången i finalen – och under resningen mot Detroit – blir det ingen pre game-prilla för NHL:s Karl-Oskar.
Kanske är det medvetet, kanske är det ny taktik eftersom Biffen-snusarna saknat effekt de senaste två gångerna.
Med tanke på att Niklas Holmgren fick afasi i Frankfurt hoppas jag i så fall att den lyckas…
* * *
Det var signaturen Ratrucker som gjorde mig uppmärksam på det i måndags och oh boy, för Bruins-fansen måste Stats-sidan NHL.com:s sajt vara rena porren just nu.
Kolla, det är Boston och Boston och bara Boston överallt.
* * *
Skötsamma som vi är var jag och Eken på bio och såg ”Man of Steel” igår kväll.
Det visade sig vara en skamlöst underbar sommarbakelse till blockbuster-rulle – särskilt i Imax- och 3D-format.
Och nej, jag kunde inte låta bli att tänka på finalhockey då heller.
– Om Chicagos egen Man of Steel, Stålberg, bara visar lite av den här glöden kommer det gå bra i match fyra, löd till exempel en reflektion när genetiska fullträffen Henry Cavills Clark Kent lyfte en oljerigg ur havet med bara armarna.
* * *
Garpen gör stor succé i Blackhawks omklädningsrum.
Först påstår just Man of Steel att expertkommentatorns solbränna är så djup att den lyste ända ner på isen under morgonvärmningen.
Sen kommer Kryckan fram och klappar honom på magen.
– Fan, du är ju bra i form, säger han.
Det får bloggens utsände aldrig höra…
* * *
Jag vann ju verkligen lotteriet i måndags, Pailles 1-0-balja räknades som game winning.
Men några stålar har jag inte sett ännu och känner jag lotteristyrelsen rätt är risken stor att de ligger i kassan hos baren Fours tvärs över gatan från Gaaaden.
* * *
Carl Söderberg har det fastaste handslag jag känt sedan Sven Kylberg – före detta brandmästare i Borlänge och en av de mest obevekliga karaktärer jag nånsin stött på.
Han – Söderberg alltså – är lika redig när han pratar också.
Jag har hört att han ska vara en tough costumer för journalister, ovillig att svara på frågor och så, men han har i själva verket gjort ett utomordentligt trevligt och rejält intryck under den här veckan.
Om vi nu bara kunde få se honom spela också…
* * *
Sitter genom båda värmningarna med Garpen och hans intryck är tveklöst:
– Boston är mycket mer fokuserade än Chicago. Det känns väldigt tydligt för mig, säger han.
Det bådar inte alldeles gott för gästerna.
* * *
Hipstern från Sätra – Eken – har understundom haft lite roligt på bekostnad av mina, som han ser det, något högtravande inledningar i de här blogginläggen.
Så innan vi går in och ser Stålberg-filmen nere på stan ger jag honom chansen att komponera en egen prolog.
Då kommer det här:
– En meteor kraschar mot jorden och så exploderar några miljoner rosor över Boston. Så känns det när det är Stanley Cup-final.
???
* * *
De officiella smeknamnen i NHL vittnar oftast bara om brist på fantasi. Det är Kaner hit och Horty dit, men i fallet Gregory Campbell – som hoppade förbi på kryckor igår – har de faktiskt varit lite kreativa.
Han kallas Soupey.
Why?
Campbell Soup, förstås – populäraste soppan på burk i USA, odödliggjord av Andy Warhol.
* * *
Ja, jag satt länge och bara tittade på Eken efter hans försök till finalmetafor och om allt fungerade som det skulle sa min stumma min ”är du verkligen någon som jag umgås med och rentav tycker om?”.
* * *
Kul liten debatt om vad ett eventuellt lag i Seattle borde heta och den får gärna fortsätta, men för mig är det ingen diskussion.
Laget borde heta Seattle Wonders – som i den gode Gunnar Nordströms böcker om Adam Wallgren.
Succé direkt ju.
* * *
Coach Q:s drag för att, om möjligt forcera betongvalven i Bruins zon, blev känt så fort morgonvärmningen började:
Han parar ihop Kane och Toews – från början.
Funkade mot Kings – men funkar det mot det ännu starkare Boston?
Det är ingen som direkt känner sig övertygad om den saken.
* * *
Sjätte NBA-finalen igår kväll – ojvoj alltså.
Spurs hade ju, till min och Ekens och de flesta andra normalt avlade homo sapiens gränslösa glädje redan vunnit titeln, men tammefan om inte Lebron lyckades vända på skiten precis i slutet och sen var det millimeterdrama även i förlängningen och nu blir det Game 7.
Den sortens gastkramning återvänder vi gärna till i hockeyfinalen också, tack.
* * *
Johnny O var också sugen på bio igår.
Det är bara det att de professionella autografjägarna räknat ut var Hawks bor och inte lämnar dem i fred en sekund om de kliver ut från den luxuösa Ritz Carlton-lobbyn.
Johnnys motdrag:
– Jag ska ta med mig ett block och låtsas vara en av dem.
Det hade varit väldigt kul.
* * *
Håller på att krocka med Mike Milbury i korridoren utanför NBC-studion tre timmar före första nedsläpp.
Han bara blänger grinigt, muttrar tyst och går vidare.
Surkuk.
* * *
Conn Smythe?
Tuuka Rask är ju lätt huvudkandidat just nu – och blir i så fall första finländare i historien att vinna den blytunga utmärkelsen; det hade inte ens kollegorna Varpu och Juha kunnat drömma om för några veckor sedan.
Men om Bergeron – som som förresten stod för lejonparten i den där förkrossande mängden tekningsvinster i förrgår – gör ett övertidsmål eller två till innan vi är klara känns även han som ett väldigt värdigt alternativ.
* * *
Yellbear är glad över att spelarna från och med den här säsongen har enkelrum.
– Ja, det var i alla fall något vi fick med oss i nya avtalet. Och Stålberg vet du, han snackar så mycket, det kan bli jobbigt, flinar han.
Man of Steel protesterar.
– Jaja, jämfört med honom kanske. Men så farligt är det inte.
Därmed antyds det alltså att Yellbear är tystlåten sälle. Det har jag aldrig märkt.
* * *
Har du gjort några mål här, Garpen?
Så lyder en given fråga när vi sitter på de svartgula läktarna och studerar värmningen.
Svaret:
– Ja, givetvis.
* * *
Vi fick en trio svenska hockeymästare i gråhetens fäste Syracuse igår.
Gustav Nyquist, Joakim ”Bacon” Andersson och Adam Almquist vann Calder Cup med Grand Rapid Griffins och bloggen ber att få gratulera å det hjärtligaste.
* * *
Offroad, ikväll måste du vara med här. Du var ju stammis i kommentatorsspåret hela förra finalen och att bryta såna mönster är att jinxa.
* * *
Ni skulle se den storrutiga kavaj Jeremy Roenick uppträder i ikväll,
Eller inte.
Aaron Wards Al Capone-inspirerade kritstreck är klart vassare.
* * *
Se på fan:
Plånboken är full igen.
Lotterinämnden dök plötsligt upp och lämnade över en försvarlig pott från måndagens övningar.
Daniel Paille, du har en särskild plats i Biffens gamla tigerhjärta nu.
* * *
Nu sägs det att Janne Bengtsson är på ingång också.
Så inte nog med att den blågula uppställningen börjar bli fulltalig – det där med att det ”nu blir det åka av” har plötsligt fått en helt ny innerbörd.
* * *
Isen var tydligen så dålig senast ­– sämre än den i Ekens drinkar på efterfesten, enligt somliga – att Tuuka till och med svor i en NBC-intervju med rektor McGuires.
Men Shawn Thornton har inget emot det.
– När det blir riktigt fruktansvärd is får alla lika dåliga händer som jag, så det är snarast till min fördel, flinar han.
* * *
Rangers tänker tydligen presentera Vigneault på en presskonferens på fredag – på Radio City Music Hall.
Sather – och Dolan – är noga med glamouren….
* * *
Nu äter Göran Sundberg från TT en kaka igen.
Med Stanley Cup-logga på.
Trevligt.
* * *
Han hängde med Troy Brouwer förr, nu är Yellbear bästa polare med Corey Crawford.
– Vi spelade tillsammans i Rockford när jag kom hit. Sedan har vi fortsatt upp tillsammans. På den tiden hade vi ett av de bästa målvaktspar dom sett i AHL. Det var han och Antti Niemi, berättar smålänningen.
* * *
Jag törs knappt jubla, för de kommer det väl nån och säger att vi ska sitta på apoteket på andra sidan Causeway Street, men firma Biff & Oak har alldeles utomordentliga platser ikväll.
* * *
I game winner-lotteriet ikväll:
Brandon Saad.
Känns inte så klockrent – men det gjorde inte Paille i måndags heller.
* * *
Visst – Bengtsson har anlänt.
Det brukar också betyda att det blir bra hockeyshow.
* * *
Bostonmolle, sektion 311 ser fin ut, tycker jag. Men du har helt rätt, du bör hålla utkik efter mössen. De såg hungriga ut tidigare idag…
* * *
Okej, boys som sagt.
Gå på semester – eller gå tillsammans forever.
Det avgör nu.