Stanley Cup-finalen 2013, del 22

Boston – Chicago 1-1 (Period 1)
* * *
Så där, ja.
Klart intressantaste och roligaste perioden i den här finalen på ett tag.
Hawks spelar klart bättre än i förrgår, gör verkligen det dom sagt att dom ska – och skaffar sig tack vare sin speed ledning i ett numerärt underläge.
Fram till dess har hemmalaget samtidigt sett något segt ut, men det är som det är med björnar från Boston.
Dom kan ha såna perioder – sen bara exploderar dom.
Här kvitterar de i ett powerplay efter gurgel de helt klart får energi av och sen har de plötsligt allt momentum igen.
Nu är frågan om Chicago kan hålla i, fortsätta hålla tempot och vara aggressiva – eller som tidigare låta Bruins ta över ju längre matchen lider.
Spännande.
* * *
Det blev ju minst sagt sordin på stämningen när vi precis innan matchvärmningen fick det chockerande beskedet:
James Gandolfini har avlidit.
Fan fan fan.
Jag ska inte bli för långrandig i det ämnet här, vi ska ändå ägna oss åt Stanley Cup-final här, men det känns som att en nära bekant gått bort och jag verkar inte vara ensam om den.
Ton’ gjorde uppenbarligen starkt intryck på hockeyskribenter överlag.
* * *
När han inte får ut pucken ur zonen innan Peverleys kvittering kan man ta bort ett a ur Brandon Saads namn.
Insatsen är – sad.
* * *
Den finländska flaggan vajar på Gaaaadens läktare ikväll – till Conn Smythe-Tuukkas ära.
Det är mycket vackert att se.
* * *
Bruins-fansen jublar extatiskt när Lucic proppar Yellbear i kortplanket.
De målade kossorna hemma i Russnäs reagerar förmodligen som tjuren Ferdinands mamma när speakern talar om henne på julafton…
* * *
Vi verkar få sitta kvar på våra alldeles utmärkta platser ikväll…ta i trä, sa han och klappade Eken i pallet.
* * *
Det är fortfarande chockerande hur högt de vräker på med hårdrocken i högtalarna före matcherna i Gaaaden.
Jag ljuger inte, jag har varit på åtskilliga konserter med beskedligare decibelnivåer.
* * *
Många verkar tycka att Crawford borde ha tagit Peverleys skott, men jag tycker det såg ut som pucken tog i Yellbear och ändrade riktning.
No?
* * *
Som någon påpekar:
Gandolfini hade säsongskort på Kings matcher i Staples Center.
Som om det inte redan fanns tillräckligt med orsaker att digga snubben.
* * *
Vad gäller Belushi skulle ni sett när jag hade stort krull i yngre dagar – och sedan drog på mig ett par Ray-Ban.
Då hände det att folk stoppade mig och sjön låtar från ”Blues Brothers”.
* * *
Men god bless DJ:n i Gaaaden ändå.
I en reklampaus drar han plötsligt på Alabama 3:s ”Woke Up This Morning”, signatursången i ”Sopranos”.
* * *
Det lilla vi får se av Hawks PP är lika stressat och hafsigt som vanligt – och framförallt är det, tycker jag, hela tiden Duncan Keith som känns som att han har panik och inte vet vad fan han ska göra med pucken när han får den.
* * *
Jahdu, Johnny T, du är nyfiken på Biffens final-outfit?
Well, vi har en beige, lätt blank kostym, ljusblå sommarskjorta och en slips i beige-svart mönster.
Like a million bucks, man!
* * *
Man of Steel är inblandad i gurglet när Shaw drar Kelly rakt över truten och nej, honom – Man of Steel – är det inte rekommendabelt att gurgla med.
* * *
Holmgren och Garpen sitter så lysande som man överhuvudtaget kan sitta i den här hallen och borde vara rekordartat inspirerade.
Rapport på det, tack.
* * *
Ha ha, orutinerade Wes McCauley fick upp armen åtminstone två sekunder för sent på Duncan Keiths tripping-utvisning – och det är svårt att inte få känslan att det är publiken som skriker fram den utvisningen.
* * *
Storbjörn, min vän. Det är SÅ kul att se dig här igen, det var tomt i måndags.
* * *
Det är kanske inte första gången i serien jag haft den känslan, men nu är det fan på riktigt:
Den här perioden, den som kommer nu, kan bli otroligt avgörande för vårt oändliga äventyr.