Stanley Cup-finalen 2013, del 28

Nu, vänner.
Nu.
Nu börjar vi närma oss sanningens ögonblick i 2013 års magnifika Stanley Cup-final.
Det oändliga äventyret kan inte avgöras inatt heller, det står ju som bekant fortfarande bara 2-2 i serien, men likafullt är det säsongens – hittills – största ögonblick vi har framför oss i The Madhouse on Madison.
Ni vet ju.
Nästa gång bär de obönhörligen in bucklan – den mest mytomspunna och ikoniska i hela idrottsvärlden – i hallen och den som vinner ikväll har den plötsligt inom räckhåll.
Skaffar sig matchboll.
Får slagläge.
Så Blackhawks och Bruins står vid himlens portar nu.
Frågan är vem som får nycklarna till det förgyllda låset och fortsättningsvis har makten över sitt öde, sin historia, sitt testamente.
Det avgörs nu.
Nu, vänner.
Nu.
* * *
Tammefan.
Det ser ut som att Carl Söderberg kliver in i Stanley Cup-finalen ikväll.
Han och Daugavins alternerar visserligen i fjärdekedjan under morgonvärmningen, Uncle Fester Julien påstår att det rör sig om ett ”gametime decision” och skåningen själv vill inte säga vad han vet, men han ser exceptionellt glad ut när han gör det och har sedan mer bråttom till duschen än spelare som inte ska lira nånsin har.
Dessutom tror jag bestämt att han försäger sig när jag frågar om han tror att han kommer att vara nervös om det blir spel och han svarar:
– Nej, det här är bara skitkul.
Ojvoj.
I så fall har vi blågula pjäser i bägge finallagen för första gången sedan 2007 – och kommer garanterat att få nya inteckningar i the cup.
För så är det:
Det räcker med ett enda byte i finalen för att elitseriekungen ska föräras både ring och namnet på bucklan.
Så väldigt coolt.
* * *
Jag tror det var flöjtisten Björn J:son Lindh, av alla, som sa det:
– Efter tre dagar på turné är man som en femåring. Efter ytterligare tre dagar har man förlorat alla femåringens positiva egenskaper.
Här är vi nu inne på dag elva och skillnaden mellan en rockturné och en Stanley Cup-final är blott marginella.
Så ni kan ju göra era egna föreställningar…
Allt känns som en enda härva av sliten, barnslig, skrynklig, halvförkyld, sönderstressad, förvirrad oordning – och huruvida vi befinner oss i Boston eller Chicago är det för det mesta ingen som riktigt vet.
Men kul har vi, goddammit.
* * *
I Chicago – för ja, några av oss har lyckats slå fast att det är där vi är – passerade midsommar påfallande obemärkt; Niklas Holmgren sjöng inte ens en endaste Evert Taube-serenad.
Men Yellbear hade en liten fest med flickvän, svärföräldrar och mamma och syster hemma i sitt fina hus.
– Jag avstod nubben, men fick väldigt mycket god mat. Bland annat hade de sill med sig. Det är just sånt energitillskott hemifrån som kan bli avgörande såna här gånger, säger han belåtet.
Ja, det – och snus.
För jodå, smålänningen gräver en duktig mullbänk ur Biffens dosa och trycker upp under läppen efter morgonvärmningen idag också.
Traditionens makt är stor.
* * *
– Jag skjuter blankt, säger en bekymrad Eken först när jag ger honom ny chans att komponera ett bombastiskt bloggintro.
Men sen kommer det.
– När dom trycker i med den tredje tonartshöjningen i en riktigt bra schlager i Eurovision-finalen och alla strålkastare riktas mot center stage…så känns det när den femte Stanley Cup-finalen ska börja.
Inte så pjåkigt för en cynisk hipster från Sätra ändå.
* * *
Hossa, som gick på 30-procentig kapacitet i fjärde matchen, är inte på isen under morgonvärmningen idag heller.
Men han ska spela.
– He’s fine, kommer att vara redo när matchen börjar och vi räknar med att han spelar bättre, säger Coach Q.
Så vi snackar kanske 50 procent idag då.
I fallet Hossa är det onekligen bättre än 100 på många andra håll.
* * *
Taggen, du tror då jämnt det värsta om oss.
Men så äventyrliga är vi inte. Igår var jag inte mer aktiv än Nick Leddy var i Game 4, jag beställde room service och såg på tv, och natten innan ägnade vi oss bara åt vanligt gammalt gubbigt barhäng.
Ikväll kan det bli mer av den varan.
Någon fyller år när klockan slår midnatt, förstår ni…
* * *
Äntligen har vi lite off ice-kontrovers också.
Efter matchen i Gaaaden i onsdags gick Toews ut och sa att det finns ”certain ways to expose” Zdeno Chara.
Det gillade dom inte i Boston, den slovakiske jätten har samma status där som Kim Jong-Un har i Nordkorea och journalisterna från Globe och Herald vibrerar av indignation på presskonferenserna.
Men Uncle Fester Julien är för rutinerad för att hugga på det betet, han vet att den som börjar gnälla och fokusera på fel saker alltid förlorar.
Så han bara himlar med ögonen.
– Det står dem fritt att säga vad de vill och om det är det de tror, då tycker jag de ska försöka igen.
* * *
När Holmgren vaknade i morse sträckte han sig efter telefonen, loggade in på twitter och skrev:
– Jag känner att det är en underbar dag för hockey.
Sedan har han långsamt blivit mer och mer exalterad.
Räkna med rekordartad passion i den där Viasat-mikrofonen i natt.
* * *
Talk of the town:
Corey Crawfords plockhandske.
I onsdags såg det onekligen ut som att han bara använder den till att plocka ut bullar ur ugnen, men Coach Q har tydligen inte haft en tanke på att spela Emery istället – och Crawford själv rycker bara rutinerat på axlarna.
– I början av serien tyckte jag dom pratade om att man alltid ska skjuta på min plockhandssida. Whatever, man kan tydligen skjuta överallt på mig, skrockar han.
* * *
Hur gör ni en sån här gång, egentligen?
Det är midsommardagens natt och åtskilliga av er kämpar väl fortfarande med att återställa vätskebalansen , andra har förmodligen hunnit
Men det finns ärligt talat inga ursäkter.
Alla var uppe och firade midsommarhelg med fotbollslandslaget 1994 och det här är bara i marginell mening mindre angeläget.
* * *
Med lite tur – eller otur, beroende på hur man väljer att se det – kan det dyka upp bekanta bloggare i nattens Viasat-sändning också.
Holmgren gjorde en så kallat lättsam intervju med yours truly på läktaren efter träningen igår och om redaktörerna i Stockholm vill så får ni höra lite om, exempelvis, nationalsångerna.
Jag fick vänta lite på den intervjun, för just som den skulle göras kom Darren Pang trampande och då ville de passa på och ”ta” honom först. . Fine with me såklart , men Holmgren påstår att jag gav honom ”en mörk blick”.
– Jo, inflikar en flinande Garpen, den blicken såg jag också. Den sa….”vet ni inte vem jag är”.
Ha ha, detta är genuint struntprat och ska under inga omständigheter tas som sanning om ni hör mer om saken!
* * *
En Eken brydd av begränsat finalintresse hemma i den svenska sommarnatten går runt och frågar spelarna vad det finns att säga till the fellow swedes för att de ska förstå att de borde vara uppe och titta under småtimmarna.
Stålberg och Kryckan ger rediga svar om att världens bästa hockey spelas i de här matcherna.
Sen kommer han till Yellbear.
– Tja, svarar han, inte vet väl jag. Det är din uppgift att skapa det intresset, inte mitt.
Karl-Oskar forever!
* * *
Står i den sedvanliga kön till omklädningsrum efter morgonövningarna och råkar nämna bröderna Sedin.
– Oh, the Sedins, suckar en nordamerikansk kollega, they must be on suicide watch right now…
Det är ett allmänt nordamerikanskt antagande att Daniel och Henrik inte direkt ser fram emot att få spela för Tortorella och tvingas till tjänstgöring i det tråkigaste, mest defensivt inriktade systemet i hela ligan.
Och ärligt talat, hur tänker Canucks-ledningen – som sägs ha bestämt sig för att erbjuda den sparkade Rangers-coachen jobbet?
Laget hade alltså problem med målskyttet den här säsongen – och tar in en coach som basade över ett lag som på något sätt hade ÄNNU större problem i den grenen?
Och herregud, mediasituationen i Vancouver, där Canucks är en lika stor angelägenhet som Yankees är i New York…det kommer att bli världskrig från dag ett
* * *
Ni minns bilderna från Detroit-serien, när Toews var på väg att förlora sig i frustration och Seabrook klev in i utvisningsbåset och kramade om honom.
Det var tydligen ingen tillfällighet.
Seabrook är Captain Serious man, den som alltid ger honom stöd och råd och finns där när det behövs nån.
Jag tycker det är lite vackert, för att inte säga direkt rörande, att en firad ledare som Toews också behöver en sån.
* * *
Nu är det så där oanständigt skitkallt i The Madhouse igen.
Tjälen kommer att gå i Eken och Biffen serveras djupfryst framåt natten.
* * *
Andrew Ference ser ut som Robert DeNiro i ”Cape Fear” när han promenerar genom omklädningsrummet utan tröja.
Jag har inte sett något så nerklottrat sen de införde nolltolerans mot graffiti i New Yorks tunnelbana.
* * *
Utomhus, däremot, är det uppemot 40 grader framåt eftermiddag – och därtill så fuktigt att Chicago-borna i princip måste ha simborgarmärke för att få lämna sina hem.
Åker vi inte alla på decenniets förkylning efter den här finalen är vi orubbliga som urberget.
* * *
Rapporterna om the floods i Calgary är inte roliga. Bland annat rapporteras att vattnet står till tionde bänkraden inne i Saddledome – och att omklädningsrummen är totalt översvämmade
– Ja, jag har fått bilder från kompisar i stan…det ser riktigt jobbigt ut downtown. Men nu kanske de äntligen kan bygga en ny arena. Saddledome är klassisk, men har blivit väldigt sliten, säger Henrik Karlsson, som ju kom till Hawks från Flames den här säsongen och agerar tredjemålis under finalen.
Ja, det är ju bara det att bloggen fortfarande inte fått se den där hallen, så lite kan de få hejda sig…
* * *
Ser nu att även Bickell varit framme och hackat lite om Chara och bland annat sagt att backbjässen inte tycker om att bli tacklad.
Jag vet inte om det där egentligen är så smart. Det är nästan som att uppmana till fysiskt spel – och att uppmana Zdeno Chara är likvärdigt med att hålla en tändsticka över öppnad bensindunk för att se om det där med att petroleum är så lättantändligt verkligen stämmer.
* * *
Garpen, som givetvis gjort mål även i United Center, hävdar under förmiddagen att det är bättre fokus och jävlaranamma i Blackhawks uppträdande under morgonvärmningen än senast.
Jag ser ingen skillnad, jag är som bekant bara en glad lallare, men då vet ni det.
* * *
Det här smusslandet och mörkandet kring om huruvida Söderberg eller Dauagavins ska spela kan kännas lätt tramsigt.
Det är inte förstakedjan som ska få nytt utseende och spetsas med Malkin, direkt.
Men man får anta att varenda liten mikroskopisk fördel man kan skaffa sig i en final är värd att gripa efter.
* * *
Tony ”Tojo” Johansson, Viasats kameraman, återvänder äntligen till Chi-Town – och räddar återstoden av finalen åt mig, Yellbear och…ja, er.
Han har med sig en stock färskt snus åt bloggen, nämligen.
Och utan det hade den här bloggen kunnat haverera fullständigt, för tvärtemot vad en kommentator försäkrade förra veckan har inget svenskt guld gått att hitta i Chicagos Seven eleven-butiker.
I den jag besökte under en underbar kvällspromenad längs Michigan Avenue igår kväll bemöttes frågan om ”Swedish snuff, like General” med en blick som hade jag bett om Boston Bruins-merchandise.
Så:
Conn Smythe till Tojo.
* * *
Däremot är det inte konstigt att coacherna suckar när otåliga reportrar frågar varför det ska vara så omöjligt att få redig information om spelarnas skador.
– I think that’s self-explanatory, suckade Q häromdagen.
Ja, eller hur.
Den som inte förstår kan ju fråga Jonte Ericsson.
Under finalen 09 kom han tillbaka från en blindtarmsoperation i andra matchen och gissa var Penguins-spelarna var och högg med klubborna hela tiden?
I trakterna av höger ljumske, förstås.
Och det är inte för att Penguins-spelarna var elakare än någon annan, det vara funkar så när det är slutspel och precis allt ligger i potten.
* * *
Det bästa med att matcherna spelas i Chicago är att de börjar redan klockan 19, lokal tid – och att det därmed blir mer tid att sitta och gnugga på Media Hospitality efteråt.
Sen spricker ju det eftersom det alltid blir en bunt övertidsperioder här.
Men i teorin…
* * *
Ni behöver inte oroa er över att Holmgrens engagemang falnar i händelse av lång nattmangling.
Han äter som en hel Eken i pressloungen ett par timmar före första nedsläpp och har således depåerna välfyllda.
* * *
Hawks befann sig i precis den här situationen 2010 också. Det stod 2-2 mot Flyers inför Game 5 i United Center och de flesta bedömare var övertygade om att gästerna skulle ta kommandot i serien.
Istället vann Yellbear & co med 7-4.
– Och jag tycker fortfarande att det är den bästa match vi gjort under mina år här. Förhoppningsvis blir det likadant nu, säger smålänningen.
Och vad händer då?
Tja, min teori är ungefär som alla andras
Vinner Chicago får vi en Game 7 – vinner Boston avgör de hemma i Gaaden i övermorgon.
* * *
Vi har fortfarande inte fått några tillfredsställande förklaringar till varför ett namn som stavas Toews ska uttalas ”Täjvs”, har vi?
Det är och förblir konstigt.
* * *
Nu sitter Garpen och Holmgren bakom mig och konspirerar om att de ska sprida bilden av gamle Biffen som en argsint typ som rumsterar om och skrämmer alla i pressrummet före matcherna.
Well, för travestera Strindberg:
Passa er, era jävlar – vi ses i mitt nästa blogginlägg!
* * *
Dave Bolland, Chicago-stjärnan som för någon månad sedan sade sig vara halvvägs till normal form men inte kunde ange i procent var på formkurvan han befann sig, har återigen låtit visdomarna flöda.
– Det här blir antigen a high-scoring game eller a low-scoring game, sa han i morse.
Såpass.
* * *
Jag är lite avis på Eken och TT-Sundberg.
De ska för första gången i sina liv få höra nationalsångsdånet i The Madhouse,
Det är alltid en upplevelse – och direkt omvälvande vid första tillfället.
* * *
Jagr var inte med på värmningen i morse han heller och det har han inte varit på länge; vid 41 har en levande legend skaffat sig rätten att slippa sådana ansträngningar.
Och med hela två dagars vila i ryggen…nu känns det verkligen som att 68 kan slå till.
När Bruins behöver det som mest.
* * *
Mitt namn i GWG-lotteriet ikväll:
Krejci.
Biffen kan ta hela potten en gång till
* * *
Dave Lozo, en av den amerikanska twitterscenens stora stjärnor, slår åter till när bilderna från en Saddoldome helt ”submerged” i vatten:
Well, fortfarande bättre än i Madison Square Garden…
http://flames.nhl.com/club/gallery.htm?id=36968&navid=DL%7CCGY%7Chome
* * *
Byschigt, skulle masar och kullor säga att det är att ta sig till och från den omöjliga auxillery-boxen här i United – man jag har fattat tycka för den. Det känns att det är på riktigt när man sitter här i dragsspelställning med Ekens ena – väldigt vassa! – armbåge i sidan.
* * *
New York-reportrarna som återvänt till finalcirkusen efter gårdagens presskonferens på Radio City Music Hall har alla ny lyster i ögonen.
Det har liksom sjunkit in nu:
De kommer fortsättningsvis att möta en varm, rolig person med ett easy smile när de följer Rangers.
* * *
Ni har passerat midnatt hemma i Sverige och, host host, presentbordet står framme…
* * *
Förväntningarna är inte direkt små just nu.
Av de finaler jag följt sedan jag kom hit är det här, rent hockey – och underhållningsmässigt, den klart bästa.
Tempot, kampen, intensiteten och de otaliga antalet helt sensationella händelser i förra matchen liknade ju ingenting.
Dessutom – aldrig har det varit mer ovisst, mer omöjligt att förutse vad som ska hända.
Så pulsen i skrivande stund, minuter innan värmningen, börjar bli riktigt hög.
* * *
Inzoomade i jumbon vid värmningen:
Johnny Oduyas egen fanclub.
De har alla Oduya-jerseys – och Johnny-peruker!
Eken berättar att de bor på hans hotell, en styrka a femton man inresta från Stockholm, och är besatta av den lakoniske backen.
* * *
Okej.
Game 5.
Nyckelmatchen.
Det är nu det oändliga äventyret avgörs.
Nu.