Stanley Cup-finalen 2013, del 29

Chicago – Boston 1-0 (Period 1)
* * *
För att travestera Arne Hegerfors:
Nu firar vi midsommar i United Center.
För det här fortsätter ju vara en alldeles fenomenal Stanley Cup-final.
Spelet är huvudsakligen jämnt, men Hawks skapar fler chanser, i synnerhet ju längre perioden går och efter 17.29 dånar ”Chelsea Dagger” under takåsarna.
Johnny O laddar bössan, skjuter av Seidenbergs klubba och den strumprullare som sedan singlar fram mot Rask tar en Sugar Kane på sprittande spelhumör hand om och vickar in i kassen.
Så det är, för tillfället, hemmalaget som tillskansat sig slagläge.
* * *
Och 2.15 in i första perioden händer det.
En malmöpåg glider för första gången i historien ut på isen i en Stanley Cup-final.
Han är omedelbart med och försöker styra in ett backskott, ger Dave Bolland en liten tryckare – och åker sen till båset.
Första bytet är kort, men han får det överstökat – och ser därmed till att Sverige garanterat har minst en Stanley Cup-mästare 2013.
I byte nummer två:
Han stressar själv fram en brytning i mittzonen, tar sig in offensivt och avlossar först ett skott och vispar sen iväg returen också.
Blyg är han fan inte, Söderberg.
* * *
Helt ute och cyklade var Toews kanske inte när han hävdade att det går att ”exponera” Chara.
Slovaken var inne på fem baklängesmål i onsdags – något som fan aldrig kan ha hänt tidigare – och finns på isen när Sugar Kane gör det där 1-0-målet också.
Ojvoj.
* * *
Ah, off ice-gurglet fortsätter på isen också.
Bickell sänker Chara med en duktig propp, Lucic vill ge igen – men Bickell ignorerar honom.
Det där kan urarta på ett härligt sätt.
* * *
Sammanlagt får 3.54 minuters istid och ser pigg, respektlös och hungrig ut hela tiden.
* * *
Det är en rent tokig räddning Tuukka gör när Sharp skjuter från nära håll.
Eller – ja, just det:
Tukig.
* * *
Men om nu Chara inte gillar att bli proppad av Bickell kan man ju fråga vad man ska kalla Sharps reaktion på Boychuks ständig monsterhits.
Glad blir han inte…
* * *
Som Yellbear sa redan i morse:
– Ikväll borde man förmodligen ha med sig öronproppar ute på isen under nationalsången.
Ja, jävlar.
Det är fullständigt öronbedövande.
Och mycket riktigt:
Eken, som är med om vrålet för första gången, bara skrattar häpet.
* * *
Sugar Kane ser som sagt ut att vara på helt besinningslöst spelhumör och att se honom såna kvällar är något av det roligaste som finns.
* * *
De spränger Bruins klubbmärke under jumbotronintrot i The Madison.
Är det verkligen okej det?
Cam Neely ser i alla fall inte så imponerad ut…
* * *
Man of Steel, också känd som Viktor Stålberg, gör ju sin klart bästa period i finalen.
Han har framförallt ett byte runt tionde minuten när han river och sliter vinner närkamper så det skvätter om det.
Det har kanske, precis som för Clark Kent i filmen, blivit rätt slags sammansättning av ingredienser i atmosfären i Chicago nu…
* * *
En upprörd Eken vill ha fört till protokollet att han inte alls jämfört med Stanley Cup-finalen med Eurovision.
Jaja, jag kanske skarvade lite där då…
* * *
När de visar Söderberg-bilder från Elitserien på NBC-sändningen på monitorerna i pressboxen svvischar Sportbladets rosa logga förbi i tekningscirklarna.
Man kan ju blir tårögd för mindre.
* * *
Bucklan kommer till Sverige i sommar, det är alltså klart nu. Där har den inte varit sedan 2010 så det är på tiden.
* * *
Hallå, vad gäller backup-målisarna – de får alltid såväl ring som namn i bucklan.
* * *
Storbjörn och Lillbjörn – det värmer mig ändå in i hjärteroten att höra att ni äntligen får se en match tillsammans.
Men Valbo?
Hälsa Bäckis.
* * *
Två perioder kvar av det här.
Minst.
Bästa midsommaren nånsin, säger jag…