Stanley Cup-finalen 2013, del 33

Mike Bolt försöker smyga in när eftermiddagsstiltjen lagt sagt i TD Gardens inre och håller sig sedan gömd i en oansenlig skrubb i närheten av zamboni-entrén med sin blankpolerade klenod.
Men det hjälper inte.
Vi vet att den är här nu.
Vi känner närvaron.
Vi – spelare, fans, journalister…ja, hela Boston – är hypnotiserade av kraften, mystiken, magin i Stanley Cup-bucklan.
Det är ju inte bara en idrottspokal i största allmänhet Bolt flugit in med och – kanske – får lämna över till Jonathan Toews i natt.
Det är hockeyns heliga graal, polstjärnan på dess himmel, en drygt hundraårig kronjuvel generationer av vinnare lyft över sina hjässor och generationer av hockeyspelare åtrått och fantiserat och drömt om sedan de var små barn.
Så kvällar när den står på spel och väntar någonstans inne i environgerna förändras allt.
Själva luften börjar darra.
Tiden stannar.
Hela tillvaron håller andan – i väntan på frälsning eller förbannelse.
Att få vara med såna gånger är ett privilegium jag inte har ord för.
Jag går bara och ryser – hela tiden.
Det är min innerliga förhoppning att även ni där hemma i den ljusa svenska sommarnatten förnimmer elektriciteten och kan ana det som börjar kännas som en sanning här:
Det här kan bli en kväll för historieböckerna.
* * *
Resten av världen må vara engagerad i Snowdens flykt och Berlusconis färska fängelsedom, men här lyder den överlägset mest angelägna frågan:
Spelar Toews och Bergeron?
Svar:
Ja – och vi får se.
Toews, som befarades ha förärats en hjärnskakning av hårde Boychuk, var med på morgonvärmningen och kommer garanterat att finnas på isen när matchen startar.
– Jag tycker han såg piggare ut än någon gång tidigare underslutspelet. Han kommer bli livsfarlig, myser Yellbear.
Med Bergie är det mer osäkert. Han sägs plågas av ett brutet revben och deltog inte i morgonövningarna. Till matchen ska han enligt Uncle Fester Julien vara ombytt – men det ska Caron och Pandolfo också, ifall världens bäste defensive forward har för ont.
Det känns som att rätt mycket hänger på det.
* * *
Det var ju roligt just då…
Men dagen efter lördagens ystra födelsedagsfest kändes på öppettiderna Chicagos barer mindre lyckade.
Under väntan på flighten från O’Hare – där åskan dånade olycksbådande hela eftermiddagen – var det lite som den gången när min musicerande storbrors bandkollega satt darrig vid frukostbordet efter en lång natt och någon gick förbi och sa ”hej på dig”.
Brorsans kompis ryckte till och utbrast förfärat:
– Va, på mig?
* * *
Det är ju lite festligt.
Antigen gör Blackhawks precis som förra gången – eller så gör Bruins precis som förra gången.
2010 hade ju Hawks också ledningen med 3-2 inför Game 6, på bortaplan – och då slutades det med vild segerfest på isen i Wells Fargo Center (som väl då fortfarande hette Wachovia Center, om jag inte minns alldeles fel).
Men året därpå låg Bruins å sin sida under med 2-3 inför Game 6, på hemmaplan – och vände och fick åka tillbaka till Vancouver och bärga titeln i Rogers Arena.
Enda sättet för historien att inte upprepa sig är att Bruins vinner ikväll och förlorar på onsdag.
Ville bara ha det utrett.
* * *
Det är nu två veckor sedan jag lämnade New York och flög till Chicago för dan-före-dan-eventet i United Center.
Sedan dess har jag levt i den här cirkusen dygnet runt och let me tell you:
Det är inte bara atleterna nere på isen som lever med stora utmaningar de här dagarna.
För den som vill vara anständigt klädd under såna här högtider är fjorton dagar i kappsäck en prövning av samma svårighetsgrad som att försöka runda Zdeno Chara  – med ögonbindel.
De inledande omgångarna är det inga större problem, då stannar man ju på samma ställe och hinner lämna in tvätt på hotellen.
Men när vi når slutklämmen och flyger fram och tillbaka praktiskt taget varje dag krävs Patrick Kane-artad kreativitet.
Vi tackar gud för strykjärnet – och ångan man med lite kamp kan frambringa i Marriott-hotellens små badrums
* * *
Bolt kom hit till Gaaaden med bucklan även för två år sedan och stämningen var lika andlöst förväntansfull och högtidlig och elektrisk då.
I en halv period
Sedan satt vi på pressläktaren och letade efter flighter till Vancouver, för Roberto Luongo gjorde ju som vanligt under sin Boston-besök och släppte in allt björnarna skickade emot honom de första tio minuterna.
Lite mer drama får det gärna bli i natt, oavsett slutlig utgång.
– Ja, man har ju svårt att Blackhawks ska vika ner sig på det sättet, säger TT-Göran.
Man har ju det.
* * *
Risken är uppenbar att Stanley Cup-finalen 2013 kommer att avgöras på vaniljglass istället för is.
De sliter för att hålla temperaturen nere inne i Gaaaden, men det är 35 fuktdrypande grader på andra sidan plåtväggarna och när dom såsmåningom öppnar dörrarna för att släppa in publiken kommer effekten att bli densamma som när man lägger en piggelin – åh, piggelin! Snart kommer jag hem! – på fönsterblecket en gassande högsommardag.
– Men det blir lika för båda lagen, påpekar Uncle Fester.
Ja, offren är vi som ska titta…
* * *
Samtidigt:
Är det något lagmaskinen Boston Bruins kan är det att leverera under pressure.
Det är inte bara det att dom aldrig ger upp och alltid fortsätter kämpa – dom verkar spela som allra bäst när dom hotas av undergång,
Ombokningsbar biljett tillbaka till O’Hare är med andra ord redan reserverad den här gången.
* * *
Eken är först fram till Johnny O efter morgonvärmningen och skjuter från höften.
– Är du laddad, frågar han.
Johnny O tittar långsamt upp, fixerar Gävle-hipstern med blicken och säger:
– Ja, annars vore det väl fan något fel…
Hi hi.
Sedan citerar han LeBron James, pratar om att det här är största matchen någonsin och att det nu känns som att han är väldigt nära drömmen– och samtidigt väldigt långt ifrån den.
Så är det alltid inför de verkligt stora stunderna:
Aldrig säger spelarna så bra saker.
* * *
Det var åtminstone sju-åtta medpassagerare på United-flighten igår som reste i Blackhawks-jerseys – och sedan klev rakt ut i Boston-kvällen.
Det kräver balls större än bowlingklot,
För det är inte bara Bruins-spelarna som stegrar när uppförsbacken verkar som brantast. Hela den här stan får en särskild sorts glöd i blicken när knivseggen ligger mot strupen och den som försöker utmana the locals såna gånger får det i allmänhet hett om öronen.
Därom kan alla Yankees-fans som någonsin promenerat i kvarteren kring Fenway Park vittna.
* * *
Vet ni, apropå Eken, vad en hipster väger?
Ett instagram…
* * *
Inget behöver längre sägas. Jag bara sträcker fram dosan och Yellbear tar sin snus.
Sedan fyrar även han av citat som får hårstråna på armarna att ställa sig i ännu stramare givakt.
– Det här blir den svåraste utmaningen i hela karriären och alla i laget måste göra sitt livs bästa match, konstaterar han bland annat.
Ojvoj.
* * *
Det är rätt roligt när Niklas Holmgren kommer och sätter sig mitt emellan mig och Eken och börjar referera just som vi försöker få ihop våra förhandstexter efter morgonvärmningarna.
– Kampen mellan de stora kvällstidningarna är intensiv…Bjurman ger Ek en mörk blick…nu stoppar han i öronpropparna för att slippa höra motståndarens trashtalk…vem ska komma först, spänningen är olidlig.
Ah, ni kanske should have been there…
* * *
Carl Söderberg spelar ikväll – antigen med Peverley och Marchand eller som center mellan Jagr och Marchand, beroende på Bergerons vara eller icke vara. Bägge varianterna testas under förmiddagsövningarna.
Vad han tycker om det vet vi inte, för skåningen hinner försvinna från sin plats i omklädningsrummet innan vi stormar in.
Jag väljer att tolka det som att han rekordladdad och kommer att göra en magnifik match.
* * *
Ikväll kliver Brooksie in i cirkusen också.
Larry Brooks från New York Post.
Då vet man att det är allvar.
* * *
Uncle Fester vet att han inte kommer att hinna mer än sätta sig på podiet för sin pre game-presskonferens förrän frågorna om Bergerons hälsotillstånd
Därför är det rätt underhållande när en flinande lokalreporter börjar med att fråga om han hunnit studera några prospects inför den kommande draften.
Uncle Fester är med på noterna, gratulerar reportern till att ha vunnit första-frågan-priset och svarar sedan att Bergie kommer att vara ombytt.
* * *
Om Hawks bärgar titeln ikväll fullbordar Yellbear andrafemman i det svenska landslag med spelare som vunnit två eller flera Stanley Cup.
Det finns ju bara nio sådana legendarer sedan tidigare:
Anders Kallur, Stefan Persson, Nicklas Lidström, Tomas Holmström, Tomas Jonsson, Willy Lindström, Ulf Samuelsson, Tommy Albelin och Peter Forsberg.
Exklusiv klubb, det.
* * *
Det är aningen speciellt att stå intill Dennis Seidenbergs plats i Bruins omklädningsrum och höra honom bli intervjuad av reportrar influgna från Tyskland.
”Jawohl” och ”Achtung” känns inte direkt som några hockeytermer.
* * *
Garpen klippte till med ”4-2 till Blackhawks” i bloggens stora finaltips och det står han fast vid, visar det sig när vi sitter och studerar Bruins morgonvärmning.
– Jag tycker det känns som att de hittat nyckeln till hur man spelar mot de här killarna och dessutom får jag känslan av att Bruins är mer slitna, heter det.
Avslöjas endast på detta sätt.
* * *
Johnny O:s fanclub – den femtonmannastyrka som dök upp i Oduya-peruker och lösskägg i United Center i lördags och till och med blev omskrivna i Chicago Tribune – är dessvärre inte på plats i natt.
– Nä, flinar föremålet för maskeraden, de fick hålla sig i Chicago. Vilka juveler. Jag har ingen aning om var de fick tag i de där perukerna, men jag förstod att det var nåt fuffens på gång. Det var jäkligt kul…
* * *
Under mästerliga HBO-dokumentären 24/7 lärde vi oss att det inte bara är spelarna som trashtalkar på isen.
Domarna svär som berusade sjömän de också.
Det bekräftas nu av ett före detta proffs – vi kan kalla honom Johan… – som berättar att han under sitt första år i ligan en gång åkte fram till Don Koharski och frågade hur han kunde missa en så uppenbar hooking.
Koharski synade honom snabbt uppifrån och ner och replikerade, med förakt i rösten:
– Fuck you, you fucking rookie.
Så sa aldrig Daggen Olsson…
* * *
Tuukka gör inga uttalanden under förmiddagen – med undantag för Henke Lundqvist är det nästan inga målvakter i ligan som överhuvudtaget talar med media på matchdagar.
Men han behöver inte heller säga nåt.
Man bara vet att han kommer att vara helt mördande svinbra ikväll, eller hur?
* * *
Jodå, Yellbear noterade att landsmannen Söderberg smaskade in honom i sargen vid ett par tillfällen i lördags.
Men han hade inget emot det.
– Nej, skrockar han, jag tycker om att bli tacklad. Det är bara härligt, då vaknar man till!
Det där är något som sitter i Karl-Oskar-generna, tror jag.
* * *
Ni som tror ni vet nånting om glädje och tillfredsställelse utan att ha varit med om att gå fram till en nyligen uppnålad ”seating chart” för en avgörande Stanley Cup-final och se att en lysande plats är säkrad…ni har fel.
* * *
Patrick Kane skruvar lite på sig när han får frågan om hur det skulle kännas att göra det igen.
Alltså – avgöra i sudden i en game 6 en gång till
– Det skulle ju kräva att stjärnorna är perfekt formerade, svarar han undvikande.,
Men var så säker:
Den lille artisten som alltid skriker efter pucken när the going gets tough vill inget hellre…
* * *
Holmgren har något direkt vilt i blicken när han kliver ur presshissen för kvällens pass.
Nu ska här skrikas, törs jag lova.
* * *
Det är inte bara bucklan som garanterat finns i hallen när Stanley Cup-finalen kan avgöras.
Gary Bettman hedrar oss med sin närvaro också.
Man kan kanske tycka att en kommissionär borde vara på plats i samtliga finaler, men så intresserad av hockey är inte vår munvige vän från Saddle River.
Blott i skarpt läge visar han sig, för då kan det ju sluta med att bucklan ska delas ut och den vill han räcka över personligen.
Det slutar som bekant alltid med att han blir lika grundligt utbuad som Lustans Lakejer skulle bli på Sweden Rock och somliga har lite diskret påpekat att hela prisceremonin skulle bli lite värdigare om Bill The Hill fick ta över den lilla sysslan.
Men herr kommissionären insisterar. Han fick vid presskonferensen för två veckor sedan frågor om han verkligen vill fortsätta med det och svarade kort och lätt förnärmat:
– Ja.
Så hockeysäsongen kommer även fortsättningsvis att avslutas med en orkan av burop…
* * *
Storbjörn och Lillbjörn…kan vi räkna med ert sällskap i natt?
Det vore kul.
Överhuvudtaget ber jag att få uppmana till intensiv aktivitet.
Det är en avgörande Stanley Cup-final som spelas…då ska det slå gnistor om kommentatorsspåret i den här bloggen
Kan vi enas om det?
* * *
Detta kan vara Viktor Stålbergs sista match som blackhawk.
Han blir UFA efter säsongen – och vare sig lönetaksbild eller coach Quennevilles känslor talar för att det finns plats i truppen nästa år.
Men både Rangers och Red Wings sägs vara intresserade av göteborgarens tjänster, så NHL-karriären fortsätter.
Och det vore lite poetiskt om han avslutade sin stint i Chicago med ett stort, avgörande, oförglömligt mål…
* * *
Oh, crap.
Drar Nick Leddy i gamewinning-lotteriet.
Jag får ses som moralisk segrare bara han spelar mer än fem minuter…
* * *
För första gången i hela finalen deltog Jagr i morgonvärmningen i morse.
Det känns som ett slags omen.
* * *
Ren dekadans pågår i pressloungen denna säsongens sista afton i Gaaaaden (för det är det ju – oavsett utgång).
Dom serverar, bland annat, kungskrabba, pilgrimsmusslor och hela humrar så stora att de skulle bilda backpar med Chara bara de fick klubba och skridskor.
Och Eken går i spinn. Han lyckas slafsa i sig två av monstren, med en aptit som får det att stänka runt hela bordet, och övervägger att hugga en tredje också.
Mannen är ett unikum.
* * *
Det här med isen känns riktigt oroande. En timme före första nedsläpp är det en hel armé ute och försöker få ordning på sörjan – och då har det knappt kommit några åskådare alls.
Det kan bli en farsartad final.
* * *
De där pajsarna på planet igår var tydligen inte ensamma om att ta sig österut. En försvarlig mängd fans i röda Hawks-jerseys har samlats runt bortabåset innan värmningen
Kan det bli cup så kan det.
Men mycket riktigt tar the bostonians illa upp och börjar gapa och skrika åt dem.
* * *
Åker hiss med Cam Neely igen.
Han ser inte heller gladare ut än han skulle gjort om Ulf Samuelsson kommit fram och kittlat honom.
Det lättar nog först när Boychuck dundrar in 1-0 efter 7.22.
* * *
Hör ni brölet i skogarna på småländska höglandet?
Det är de målande kossorna i Russnäs som råmar i natten.
Deras boy ska spela en av sitt livs största matcher och de vill uttrycka sitt stöd.
* * *
Okej, pojkar och flickor, dags att spänna fast sig.
Vårt oändliga äventyr är på väg mot sitt klimax.
Det här blir nåt.
Rock ’n’ roll natten lång – och in i evigheten.