Stanley Cup-finalen 2013, del 35

Boston – Chicago 1-1 (Period 2)
* * *
Som sagt:
Det är hockey vi ser.
Så nu är det utjämnat.
Bruins är fortfarande bäst, men Hawks mer puck än i inledningen och lyckas hålla några anfall levande längre än ett par sekunder
Och plötsligt händer det:
Kapten Toews kommer loss i ett två-mot-en-läge och stänker, med robotartad precision, in pucken mellan benen på Rask.
Nu är allt uppe i luften igen och Bolt sitter still inne i sn skrubb och väntar…
* * *
Shaw återvänder alltså i andraperren.
Det är sjukt.
Men man ska kanske inte vara förvånad när andra samtidigt spelar med brutna revben.
Jag bröt en gång just revbenet – efter att ha försökt polis-öppna en dörr som hade gått i baklås, don’t ask… – och kunde knappt andas.
Att spela ishockey hade inte varit tänkbart om någon så lovat mig tre miljarder, giftermål med Elisha Cuthbert och SM-guld åt Brage.
* * *
Det är ett momentumsvängningarnas lag, Boston.
Så fort det händer nåt bra – som när de dödat en utvisning – får de plötsligt rent nukleära energitillskott och börjar dominera nåt fruktansvärt.
Sen kan de plötsligt sjunka tillbaka och bara stå och titta i långa sekvenser.
Men man kan väl gissa att bränsletömningen nu i tredje blir nåt av de värsta vi sett…
* * *
Det var Zdeno som inte riktigt gjorde vad han skulle vid kvitteringen.
Igen.
Hur många baklängesmål har han varit inne på den här finalen?
* * *
Vän av ordning skulle kanske kunna uppröras över att Seguin så fort han får tillfälle är uppe med handsken och klämmer Shaw just på såren där den där elaka pucken träffade.
Men det här är Stanley Cup-finalen.
Då är allt tillåtet.
Ni minns ju vad jag berättade om Jonte Ericsson som strax innan finalen mot Penguins 2009 opererade blindtarmen – och edan fick stå ut med att motståndarna var och hackade med klubbspetsarna i höger ljumske serien igenom.
Just Seguin ”vinner” ju också. Shaw blir så arg att han ruffar till sig en utvisning.
* **
Någon form av revansch får Chara när Man of Steel försöker tackla honom – och blir offer för motvärn värdigt General Zod när sammansättningen av atmosfären talar till hans fördel.
* * *
Marcus Sjöqvist, det var nåt väldigt poetiskt med uppgiften att du sitter obekvämt på nattbussen mellan Göteborg och Stockholm och följer oss här på andra sidan världshavet.
Känn att vi är med dig där i mörkret och hälsa Ulricehamn om ni inte redan passerat.
* * *
Bruins får sin första utvisning först efter –närapå – fjorton minuter i andra perioden och jag tror ett tag att det ska bli som i den omdebatterade matchen mellan Rangers och Caps.
Men det finns verkligen inget att klaga på i bedömningen, hemmaspelarna har spelat hårt men också grymt disciplinerat.
* * *
Bra där, Cary.
Jag hade helt glömt att jag sa att det skulle bli 1-0 efter 7.22 – och så kom det alltså efter 7.19.
Tre sekunder…det är ju inom den statistiska felmarginalen det, väl?
* * *
Yellbear fick tydligen en smäll på truten i slutet av första, han med.
Och givetvis återkommer också han direkt till andra.
Försök plocka ut Karl-Oskar ur en Stanley Cup-final om ni kan.
* * *
Eken på stolen intill påminner återigen om sina visdomsord i stora finaltipset:
– Det blir övertid i merparten av matcherna.
Tror vi på det?
Vilket monsterdrama i så fall.
Vi vet, ni vet och Mike Bolt vet nästa gång vi hörs.