Stanley Cup-finalen 2013, del 38 – The End

Boston – Chicago 2-3 (Slut)
Chicago Blackhawks Stanley Cup-mästare 2013.
* * *
Jag trodde rockband firade grundligt efter bra konserter…
Men på vägen från den avslutande mediasittningen, mycket lugn och fin, passerar vi det omklädningsrum de nyblivna Stanley Cup-mästarna just lämnat för resan hem till karnevalen i Chicago och – Jesus Christ!
Spåren vittnar om att de fester exempelvis Kent under tidvist överinseende av yours truly biff arrangerade efter premiärer på 90-talet var som en hajk med scouterna i jämförelse,
Kvar finns ett veritabelt berg av tomma champagneflaskor, tomma ölburkar och…ja, det är väl det. Men det är ett jävlar anamma ett berg.
Dessutom ligger en tung doft av cigarrök kvar över hela
Men hey, by all means. – är det några som förtjänar att få trycka gasen i botten när krutröken lagt sig är det hockeyspelare som vunnit det svåraste som går att vinna.
* * *
Jag satt och knattrade på en text om den magnifika Game 7-dröm som helt logiskt väntade i United Center på onsdag och hade dribbla med ett par tänkbara hotellbokningar i The Loop.
Då böjde sig Eken över och sa:
– Du vet ju att de kommer att kvittera.
Exakt tio sekunder senare prickade Bryan Bickell, efter Toews briljanta passning, in 2-2.
Sedan hann vi bara dra efter andan – och så blev Dave Bolland, av alla, evig Chicago-hjälte med sitt 3-2-mål också.
Det ska inte kunna hända.
Men det gjorde det ändå.
* * *
Man blir ju inte direkt ledsen över att NHL numer släpper in media på isen sådär en halvtimme efter slutet i den avgörande Stanley Cup-finalen.
Det är overkligt att ramla runt i den där festen och klämma rödgråtna, tagna och vrålande mästare på extatiska citat.
Och den här gången får vi en särskild bonus.
Yellbear, Johnny O, Kryckan och Man of Steel Stålberg rycker för några ögonblick åt sig bucklan och poserar i en egen, blågul minfestival.
Mycket vackert.
* * *
Det är brutal heartbreak i Boston efter det här fasansfulla slutet – och med tanke på vad hände i den här stan för bara ett par månader sedan känns det extra grymt.
Förlora är en sak, men på det här sättet…Beantown förtjänade inte det.
* * *
Mest tagen av svenskarna efteråt är Man of Steel.
Han är faktiskt alldeles rödgråten.
– Ja, det är svårt att inte bli rörd en sån här gång. Bättre än så här kunde det inte sluta, säger han.
Sluta, ja.
Det här var förmodligen sista matchen han spelade med Blackhawks – och snacka om slutpunkt.
Nästa år lirar han med antigen Red Wings eller Rangers och det kommer att bli förträffligt det med.
* * *
Vad gäller stora finaltipset har ju vår egen Notarius Publicus VL87 redan hunnit göra en eminent sammanfattning i kommentatorsspåret så jag lämnar ordet till honom:
”Det blev till slut 14 segrare. Jag har gått tillbaka för att se vem som kan koras som den mest värdiga ensamma vinnaren utefter hela utläggningen kring resultatet. Slutsatsen är att Wennerholm är minst värdig (skrev uttryckligen att han trodde på Boston, men tippade Chicago med hjärtat), tätt följd av Simone Götesson som garderade sig lite väl.
Därefter kommer en klunga med Mikael Samuelsson, Jan Simons, David Fjäll, Helene St. James, Per-Erik Eklund, Ulf Nilson, Sticky Bomb och Philip Bjuresäter som antingen bara levererade ett resultat eller skrev något väldigt generiskt. Jimmy Wixtröm kommer precis framför tack vare att han satte dubbeln (tillsammans med VM-tipset).
På delad silverplats hamnar Carl-Johan Goth och Göran Sundberg tack vare sina utförliga beskrivningar ihophörande med resultatet.
VINNARE (enligt mig) är Johan Garpenlöv som förutom resultatet kom med den mest detaljerade och överensstämmande analysen. Allting är förstås helt subjektivt från min sida, men hälsa honom grattis till tipsvinsten!”
Ja, Garpen – grattis. Årets tipskung.
* * *
– Kommer du ihåg vad jag sa inför Game 5 när vi låg under med 3-1 mot Detroit? ”Vinner vi den här matchen blir vi farliga”.
Jodå, Yellbear jag minns.
Däremot vet jag inte om mina snusprillor riktigt haft den magiska inverkan de tillskrivs i kaoset nere på isen, men det är ju roligt att kunna bidra,
* * *
– En chock, säger Tuukka Rask efteråt.
Ja, man kan ju bara försöka föreställa sig.
Men han kan – nån gång – förhoppningsvis trösta sig med att han slog igenom och blev en superstar det här slutspelet.
Som min finske vän Juha konstaterar var det så sent som för någon månad sedan ingen som ens hade funderat på att han skulle vara med i Sochi.
Nu är han Pekka Rinnes förste utmanare om förstaspaden.
* * *
Johnny O är coolast på segerfesten när han, med en handduk ledigt hängd över axlarna, står vid sargen och pratar helt lugnt och värdigt om hur det känns att ha drömt om nånting i hela sitt liv och plötsligt vara framme vid målet.
* * *
Wow, det är först nu, på hotellrummet, jag ser Bickells brinnande blick sekunderna efter han kvitterat.
Kolla, den säger väldigt mycket om varför ishockey är .
* * *
De målade kossorna i Russnäs?
Nu står de lugnt och betar i hagen igen.
Det blev ju som de hade tänkt – och snart får de se såväl buckla som bröllop hemma på höglandet.
Jag hoppas Yellbear bjuder in några av dem, eller åtminstone går ner till hagen med bucklan och tackar.
De hade stor del i det här…
* * *
Ja, rysningen när bucklan bärs ut på isen och Toews först får lyfta den och sedan lämnar över till gamle HHandzus är precis lika intensiv som vanligt.
* * *
Uncle Fester Julien är en hedersman och det gör lite ont att se blicken när de zoomar inom direkt efter Bollands segermål.
Aj, vad ledsen han ser ut.
* * *
Conn Smythe till Patrick Kane!
Det gläder mig nästan mer än allting annat.
När den sortens underbara hockeypoeter kallas ”mest värdefull”, då finns det hopp för världen.
* * *
Bilderna från downtown Chicago vittnar om att rena rama Buenos Aires 1978 utbrutit på gatorna i the loop.
Och det är väl bara början
Som Kapten Toews säger rakt in i lokalkanalernas kameror:
– Säg åt barägarna att hålla öppet sent. Vi är på väg hem.
Yellbear, den tionde svensken att vinna två eller fler Stanley Cup-titlar, lär inte höra till de som går hem först.
I år heller.
– Förra gången kom jag hem utan skor. Vi får se hur det går nu, säger han.
* * *
Ja, då var säsongen över då.
Helt plötsligt.
Som vanligt känns det lite tomt och konstigt…vad ska vi göra nu då, liksom?
Men det har varit extremt skoj, i år igen, och jag ber att få att tacka alla som hängt med i bloggen.
Ni är de bästa, roligaste läsare man kan han – livet vore inte vad det är utan er pigga medverkan på nätterna.
Nästa år blir det ännu bättre. Då har vi full säsong och alla ska möta alla.
Fast vi hörs förstås innan dess.
Redan till helgen har vi draft, därefter öppnar free agency-fönstret och sen kommer väl några små iakttagelser från den svenska sommaren också,
Tills dess:
Några små bilder från finalnatten i Boston: