Stanley Cup-finalen 2013, del 9
Här dracks inte en droppe igår, därtill fanns inte tid när allt var sagt och gjort och sista attacken på ”send”-knappen utförd.
Ändå känner jag mig nästan bakis idag.
I alla fall mörbultad. Tilltufsad. Som om jag blev överkörd av nånting igår.
Och det blev jag ju också.
Stanley Cup-finalen 2013 brakade rakt över oss som tittade, i 140 knyck, under fyra och en halv timme.
Då kan man ju bara tänka sig hur de som själva var inblandade i själva infernot känner sig.
Ja, de är i ungefär tre miljoner gånger så bra fysisk form som jag, men ändå.
”They’re gonna feel that in the morning”, var en tanke som osökt ekade mellan öronen när matchklockan passerade tio minuters i tredje övertidsperioden
– Ja, flinar Marian Hossa när han och Kane och Seabrook och Leddy håller en presskonferens i United Center inte mycket mer än tolv timmar efter Shaws vinklade in sudden-pucken, jag är väldigt trött. Jag somnade först vid tre och vaknade dessvärre tidigt eftersom min granne tydligen beslutat sig för att just idag var en bra dag att börja borra. Det var inte så kul.
He he, nej, den grannen förtjänar verkligen en spearing eller två.
* * *
Oklarhet råder om hur allvarligt skadad Nathan Horton är.
– Day to day, muttrar Uncle Fester Julien och vägrar säga nåt mer.
Kan han inte spela på lördag finns ännu en chans – den bästa hittills – att Carl Söderberg får hoppa in i finalen.
Det står, enligt expertisen på plats, mellan honom, gamle Pandolfo och youngblood Jordan Caron.
– Alla som ingår i truppen har tränat hårt och är redo om det behövs, fortsätter Uncle Fester utan vilja utveckla det mer heller.
Men fan, Pandolfo är ju för gammal och seg för den här finalen – och Caron är för grön.
Så det borde i så fall vara dags för första skånska inslaget i Stanley Cup-finalen sedan Andreas Lilja lirade med Detroit 08 och 09.
Satan i självaste bostongurkan vad roligt det vore.
* * *
Chicago Sun-Times har samma syn på saker och ting som bloggen
Huvudrubben på ettan idag lyder:
What a Shaw!
Just det.
Det handlar överhuvudtaget mycket mycket om 21-årige Andrew Shaw idag – om blev förbisedd i två drafter men till slut signades av Hawks och nu är en av de stora profilerna i 2013 års Stanley Cup-final.
Han inte bara gjorde det avgörande målet igår. Han lyckades tydligen säga ”fuck” i NBC-intervjun efteråt – och var en yster faktor överallt hela tiden.
Och när nån murvel som vill veta mer om hans personlighet säger att han verkar vara ”a handful” ute på isen nickar Brent Seabrook med spelad trötthet.
– Ja, han är a handful i omklädningsrummet också, tro mig. Det ni ser på isen, det ser vi där också. Han studsar omkring hela tiden…en high-energy guy.
Kane instämmer, flinande:
– Jag sitter intill honom, så ni kan ju tänka er. Jag får nästa be honom hålla käften och sluta ställa frågor hela tiden, men han babblar på, även i periodpauserna…
Man känner igen typen, eller hur?
Och jag gillar den mycket.
* * *
Bruins visar sig överhuvudtaget inte i United Center under torsdagen – av flera goda skäl, antar jag.
Istället får media ta sig till spelarhotellet för att prata med Uncle Fester och några utvalda spelare – och det visar sig vara W Lakeshore.
Där har jag bott åtskilliga gånger och det förvånar att ett NHL-lag inbegripet i en Stanley Cup-final väljer det som högkvarter, för det W Lakeshore är ett partyhotell monumentale.
Lou Lamoriello, Devils GM, kliar sig definitivt i flinten.
Men Uncle Fester kanske gillar penthouse-baren på högsta våningen, med förstummande utsikt över downtown Chi-Town.
Där brukar det kunna bli betydande högtryck
* * *
Kane, som själv gjort några stora sudden-mål i sin karriär, får frågan hur han tror att Shaw känner sig så här dagen efter.
– Well, he’s riding high. Och går igenom alla textmeddelanden…
* * *
Yellbear, som uppger han tillbringar dagen efter genom att sitta hemma i soffan och bara titta, var som ni kanske såg i referaten från igår inte helt nöjd med den egna insatsen i första matchen.
Den där förstakedjan med Lucic, Krejci och Horton var en tuffare utmaning än han och lagkamraterna hade föreställt sig.
– När man inte spelat mot de tidigare vet man aldrig riktigt, men jag måste säga att de var fruktansvärt bra. Bättre än jag hade trott. Jag hade till exempel inte en aning om att Lucic var så snabb, hette det.
Men vis av erfarenheten av från finalen 2010 – då han styrde in en puck i egen kasse med huvudet (!) i första bytet – vet han
– Nu vet man mer vad som gäller, det var en halvtaskig start , men det är bara att ta med sig den här erfarenheten och spela bättre nästa match.
* * *
In med Söderberg!
* * *
Jag tror det kan vara läge att måla ytterligare en av de där råmande kossorna hemma i Russnäs.
Då kommer det absolut att lyfta för Yellbear i Game 2.
* * *
Coach Q sitter dessvärre och babblar om att han var väldigt nöjd med den våldsamt skäggige Bolligs insats i går kväll,
Det bådar inte gott för den blågula finalkvoten,
Men jag säger det ändå – loud and clear:
In med Stålberg!
* * *
Ikväll kan det bli åka av i Windy City.
En fri afton för media utan match dagen efter – det är farliga saker det.
Men ambitionen är ändå att det ska bli någon form av livstecken i den här bloggen även i morrn.
Håll tummarna…
