Bluesafton i Missouri

When I was in Missouri, they wouldn’t let me be, sjunger Bob Dylan i ”Trying To Get To Heaven”.
Så kan jag inte riktigt påstå att det är för mig.
Det är visserligen några småruffiga tiggare som kommer fram och vill ha pengar när jag i den trötta gryningen kryssar runt Scottrade Center , men om jag skulle göra en parafras på mästerstycket från ”Time Out of Mind” skulle jag få säga ”When I was in Missouri, the wouldn’t tell me where the media entrance was”.
Det är alltid ett frustrerande projekt att hitta mediaingången när man kommer till de här NHL-hallarna för första gången, för de ligger i allmänhet förbluffande obskyrt till, och ingen kan peka en i rätt riktning.
Så är det i St. Louis också.
Jag går flera varv runt den rätt så majestätiska byggnaden utan hitta rätt och de anställda jag frågar har ingen aning om var jag ska. En skickar in mig i ett garage, en annan till en lastbrygga där jag får stå och se dum ut i en kvart och blir då så uppjagad att Eken, om han varit med, hade hållit ett lugnande tal om vikten att inte messa med blodtrycket.
Till slut är det dock en vänlig parkeringsvakt med lite know-how som kan förklara exakt vilken luguber gränd jag ska måste ta mig in i och sen ska man zickzacka sig förbi några hörn och voila! – där är verkligen den gäckande.
Till skillnad från mäster Dylan behöver jag därmed inte försöka komma in i himlen mer,.
Jag är där redan – och säsongens första back-to-back-blogg kan fullbordas.
* * *
Det är förstås ingen tillfällighet att bloggen följer upp sin live-premiär i Detroit med ett framträdande i just St. Louis.
Jag har ju tippat Red Wings och Blues i final till sommaren och man ska såklart börja säsongen med att inventera sina favoriter.
Wings levde, i alla fall under första halvan av holmgången, upp till förväntningarna och nu är det bluesmännens tur att visa att jag vet vad jag talar om.
De ser i alla fall väldigt peppade ut under morgonvärmningen. Det är sällan man hör så mycket gapande och pepp på isen vid de övningarna.
– Det ser bra ut, bekräftar Alex Steen när han efteråt står och svettas i kortärmat underställ som visar omfattande underarmstatueringar jag inte visste att han skaffat sig.
– Vi har haft en riktigt bra camp. Det var ju faktiskt Hitchcocks första träningsläger med oss, trots att han tränat oss i två år, och det var skönt att få tid att gå igenom några detaljer ordentligt. Vi har också fått in nya, bra spelare. Bouwmeester gör sin första säsong från start och nu är såna som Roy, Morrow och LaPierre här. Det är ett bra gäng och vi har fin bredd. Många som skickats ner skulle också kunnat spela i NHL. Men nu ska vi spela också, det gäller att prestera…
Ja, särskilt som så fina människor från Midtown satt sin ära på att this is the year…
* * *
Det blev ingen riktig bagarväckning i morse. Man kan inte riktigt beskriva det så när man aldrig hinner somna.
Efter sista formuleringarna om Patrick Roys underhållande utbrott på Lille Fridolf Boudreau ar det
Det var således en rätt mör bloggare som satt av morgonvärmningen i morse. Vid några tillfällen nickade jag faktiskt till.
Men nu har jag, likt spelarna, haft en fin pre game-nap på hotellet och spinner på alla cylindrar igen (nåja…).
* * *
Morrow, ja.
Han ska spela premiären.
Det var osäkert så sent som i förmiddags eftersom han inte fått klart med nytt arbetstillstånd och att ha såna problem just som en government shutdown – den amerikanska staten har ju liksom stängt – pågår är inte alldeles lyckat.
Men med hjälp hårt arbetande advokater och klubbledningar som vet hur påtryckningar genomför löste det sig tydligen.
Synd för Magnus Pääjärvi bara.
Det var han som skulle ersatt veteranen om byråkratins kvarnar inte satts i rörelse.
Nu får han sitta med och äta popcorn på pressläktaren istället.
* * *
Det är inte riktigt sant att jag inte varit i Scottrade förut.
Våren 2000 var jag här och hälsade på min gode vän surjämten Ricard ”Slava” Persson, som agerade omutlig murbräcka i Blues-försvaret på den tiden.
Men då satt jag, under tre fina matcher, på vanlig läktarplats, med spelarfruarna, och tyckte det var fantastiskt att man kunde gå ut i entréhallen och köpa grogg och ta med sig upp till sin plats igen.
Det gjorde jag i varje paus och blev så till mig att jag en kväll nästan började stöta på Al MacInnis fru.
Men bara nästan.
* * *
Att se Ken Hitchcock på isen under morgonträningen är…speciellt. Jag kommer osökt att tänka på filmen där John Candy var coach åt jamaicanska rodel-landslaget.
* * *
Blues mötte Red Wing och Thrashers – med Svartvadet i laguppställningen – och Blackhawks under det där besöket.
Jag minns inte hur det gick, men coach Quenneville – som basade över bluesmännen då – var ständigt förgrymmad och sur, så förmodligen inte så bra.
I laget fanns såna som just MacInnis, Chris Pronger, Pavol Dimitra – salig i åminnelse – en skadad Pierre Turgeon, Jochen Hecht och Canadiens nuvarande G Marc Bergevin, som hade mycket roligt åt mitt krull och ständigt sa åt mig att ”knäppa hjälmen”.
* * *
Men vad fan pysslar Capitals med ikväll då?
Det är ju Calgary – Calgary! – de möter.
* * *
För egen del känner sig Alex Steen i bättre form än inför någon tidigare säsong i karriären.
– Jag har inga skavanker och inget som oroar. Det känns väldigt skönt, säger han.
Det indikerar att han kommer att låta den där mördande bössan tala redan ikväll.
* * *
Scottrade – eller Kiel Center, som vi som var med redan 2000 helst säger… – är rent generellt en konventionell NHL-hall, men den har ett tydligt särdrag.
Den är verkligen blå.
Så in i helvete blå, faktiskt.
Jag har inte sett nått så blått sen Gösta Bohman gick i pension.
Och det är coolt.
* * *
Predators har också blivit bättre sen ifjol, hävdar Patric Hörnqvist när han under förmiddagen visar sig i en snygg, grå kostym i gästernas minimala omklädningsrum.
– Ja, det känns som att vi håller på att hitta tillbaka till den identitet vi delvis tappade bort ifjol. Vi kommer jobba hårt för varandra hela tiden. Det är så vi ska spela, säger den vänligen stockholmaren.
Som häromdagen ju blev utsedd till assisterande lagkapten.
Det hade han inte riktigt räknat med när han, rätt så blyg och försynt, först dök upp i sydstatsmetropolen för några år sedan.
– Nej, ha ha, det hade jag nog inte. Men det är väldigt kul och hedersamt, konstaterar han.
* * *
En dag efter en träning här i hallen 2000 guidade surjämten runt i environgerna och visade mig bland annat den här pressläktaren.
Jag tyckte den såg otroligt cool och lyxig ut och avundades de som fick ha det så underbart på jobbet.
Aldrig hade jag trott att jag själv skulle återkomma i just jobbet, men här sitter jag nu och sörplar kaffe och bländas av en Tarasenko som under värmningen tydligt visar att han tänker göra ett premiärmål.
Det känns lite…vackert.
* * *
Hitchcock får på sin presskonferens efter morgonens John Candy-uppvisning frågor om att Patrick Roys attack på det där plexit mellan spelarbåsen i Pepsi Center igår natt.
– Ja, om det gett vika tror jag att Bruce (Boudreau) hade blivit föremål för den snabbaste viktminskningsmetoden i historien och det vore nåt för mig också, skrockar han.
Avväpnande, den sortens humor.
* * *
Man vet att man är gammal när man gått i skolan med NHL-stjärnornas mammor.
Just så är fallet med Mattias Ekholm, som tagit en plats i Preds-truppen och spelar den här premiären.
Jag och hans mamma, Kristina, gick i samma klass både på låg- och högstadiet – och dessutom i lekis – hemma i Borlänge.
– Är det sant, säger han och skrattar. Det måste jag höra mig för om.
Då är risken att han får höra att jag som sjuåring, i ett oförklarligt utbrott av generositet, gav bort alla mina filmisar till morsan…
* * *
En stor idrottskväll pågår i St. Louis.
Inte nog med att Blues har opening night här i Scottrade – Cardinals spelar samtidigt sin första slutspelsmatch mot Pirates på Busch Stadium några kvarter härifrån.
Vinner bägge lär det bli en minnesvärd torsdagskväll ute på byn.
* * *
Hade ju hoppats att få se Filip Forsberg och Viktor Stålberg ikväll också, men de är bägge skadade – Filip på day-to-day-basis – och har stannat hemma i Music City.
Attans.
* * *
Ser mycket fram emot att få föra det dova, tunga ”Let’s go Blues”.
Det låter ju så väldigt suggestivt på tv.
* * *
Pääjärvi får som sagt inte spela ikväll, men han trivs ändå bra i sin nya miljö.
Den är väsensskild från den han upplevde under åren i Edmonton.
– Allt är annorlunda. Här pratar man till exempel om Stanley Cup, säger han med ett brett leende.
Ja, det har det förstås inte funnits skäl till i Alberta….
* * *
Man kan ju undra hur det går med en leksing, Forsberg och en moring, Ekholm, i samma omklädningsrum.
Det är ändå som att sätta en PLO-aktivist och en Mossad-agent vid samma bord.
– Jadu, säger Ekholm med en tydlig rysning, vi försöker undvika det ämnet…nädå, Filip är en knaonkille. Vi kommer jättebra överens.
Då så.
Då finns det hopp om fred i Mellanöstern.
* * *
Satan, nu – strax innan öppningsceremonin – fyrar de helt oväntat av kanonader så våldsamma att jag är glad att jag har underklädesombyte på hotellet.
Men andemeiningen går inte att ta miste på:
Nu kör vi!