En lång dag på Long Island, del 2

NY Islanders – Vancouver 2-2 (Period 1)
* * *
Här händer det grejor.
Först går Islanders väldigt lätt upp i 2-0-ledning och jag hinner tänka ”undrar hur inspirerande Tårtan är nu” men Canucks kommer lika lätt ikapp – efter bland annat ett Daniel Sedin-mål på förnämlig räkmacka från danske Hansen.
Och nu är det en rätt roligt, upptrissad match där båda lagen skapar riktigt hyggligt med chanser och hur ska det gå?
* * *
Intro-gissningen att det inte skulle bli riktigt samma folkfest som under slutspelskarnevalerna i våras får beskrivas som grundligt adekvat.
Det är, på sin höjd, halvbesatt på de gistna gamla läktarsektionerna – och åtminstone en fjärdedel av de som orkat sig hit bär Canucks-tröjor.
Jag som trodde bra hockeylag utövade attraktion på de här öborna.
* * *
Sa ju det om Danne.
Ett so far.
Två till kommer.
Jag känner mig egendomligt säker på det.
Trots att Hansen, som överhuvudtaget var finfin under den här perren, ser ut att bryta armen när han i ett läge brakar in i sargen och knappast kommer tillbaka mer i den här matchen.
* * *
Att se Islanders utan Grabner är lite som att se The Band utan Robbie Robertson.
Jag saknar den där känslan av att vad som helst kan hända – eller åtminstone att han vilket ögonblick som helst bryter sig loss i friläge.
* * *
Jo, Tårtans rastlöshet med kedjekompositionerna känner man igen.
Han särar till och med på Danne och Henke titt som tätt – även i natt – och för mig framstår det som att sära på gin och tonic, men that’s Tårtan for you.
* * *
Att Jason Garrison har nummer fem känns alldeles logiskt.
Han påminner starkt om årets upplaga av Dan Girardi när Brock Nelson får – och jag menar får – göra 1-0.
* * *
Livi luckan eller inte.:
Det är är och förblir en sensationell kittling att sitta så här nära isen, nästan rakt ovanför, och verkligen känna intensiteten och hettan och aggressiviteten.
Det går verkligen fort i hockey asså…
* * *
Ha ha, nej Robin Söderlund, vad som hände mellan mig och Halle stays mellan mig och Halle.
* * *
Synd att Zac Dalpe är struken för Canucks.
Det är ju ett magiskt namn.
Nästa som Borlänges mest mytomspunna rockstjärna Sexus Daps.
* * *
Nätet har nu kukat ur helt.
– Välkommen till Coliseum, stånkar luttrade kollegor som är här oftare.
Jag klarar mig nödtorftigt med min mobila uppkoppling, men ber om ursäkt för fördröjningarna i publicerandet av kommentarer – och det är ju fan att sån elementa inte kan standardiseras i världens största och rikaste hockeyliga.
* * *
Bobby Lou flashar en av säsongens snyggaste plockar på ett skott här i slutet, gör han inte?
* * *
Tack, Larsson, det var omtänksamt.
Men nej.
Den här bloggen lever ett asketiskt liv när den är i tjänst.
* * *
Nu kommer det en kul period till på Long Island, eh.