Från strid till strid i Washington, del 2

Washington – NY Rangers 0-0 (Period 1)
* * *
Jamen, det här känns ju precis som att följa budgetförhandlingarna i kongressen.
Det är dramatiskt, jämnt, ovisst och grinigt – och ingen når några resultat!
Seriously, Rangers har kammat till sig avsevärt och spelar återigen som i den där Kings-matchen vi alla glömde bort efter haverierna mot Sharks och Ducks.
De attackerar – särskilt i inledningen – med fint bett och är tajta i defensiven och Lundqvist ser riktigt skarp ut.
Å andra sidan är det bara tur att Joel Ward inte får upp pucken när han i princip har öppen kasse i ett långt fem-mot-tre-läge; om han lyckats sprätta in 1-0 där hade det kunnat bli skakigt hos gästerna.
Det är grejen med lag som fastnat i uppförsbacke – de är sköra och kan tappa allt vid minsta motgång.
Så ännu ska Blueshirt-fansen inte göra som Joe Thhornton föreslog att man ska göra när det går bra…
* * *
Det är inte direkt fullt i Verizon, men hyggligt yster stämning ändå.
Och det är klart, de flesta i den här stan är statsanställda och spritter väl av lycka över att få återvända till kneget imorrn.
* * *
Caps har den dåliga vanan göra bleka förstaperioder, men ikväll ser det ändå rätt okej ut.
Så fort Bäckis och Ovie och Mojo kommer in blir det till exempel rena karnevalen nere i Rangers-zonen.
Men det är kackigt att, med all denna firepower, inte kunna utnyttja ett så långt fem-mot-tre-läge på bättre sent.
Där hade de verkligen chansen att utnyttja det där sköra hos motståndarna…
* * *
Jesper Fast är kvick och energisk och river och sliter fint.
Snart blir han nog – häpp! – fast anställd.
* * *
Dom har börjat med en fånig maskot i Verizon.
Han ska föreställa en örn och dundrar under preludierna ut på isen i en minitraktor.
Absolut ingen bryr sig.
Hallå.
* * *
Alain Vigneault ska ha extrapoäng för sin outfit.
Han är riktigt stilig i grå kostym och ljus skjorta och sober slips.
Själv kör jag helsvart.
* * *
Ingen sjunger nationalsången som Caleb Green, för att travestera Thåström.
Jag vet inte om han gör det bättre än nån annan, men han gör det snabbare och under en lång säsong värmer såna små detaljer.
* * *
Ha ha, nej, John J, så var det verkligen inte med arga tanten.
Fuzzehs minne är bättre!
Ikväll är hon inte här och ingen annan blänger på mig heller, så allt känns bra.
* * *
Om jag inte minns alldeles fel svarade jag ”Washington” när Eric J i förrgår frågade var dom serverar godast pressläktarkaffe.
Det kan härmed bekräftas.
Nere i pressrummet är det i och för sig samma vanliga automatsörja som överallt annanstans – och jag menar inget negativt med det, jag dricker gärna automatsörja – men uppe på pressläktaren är det en snäll tant som brygger själv och det gör hon med stor kärlek.
Nu ska jag gå och smaka på det igen.