Liveblogg-premiär med Alfie i Hockeytown

Kostymen är borstad, skorna putsade och en av de finaste slipsarna – en vit med grå och guldfärgade trådar i revär – knuten runt halsen.
Så nu kan säsongen börja på riktigt.
Det var kul och häftigt med premiär på tv igår, men det är under live-tagningarna bloggen börjar brinna med verkligt flammande entusiasm och iver.
Och ni vet hur det är här.
Det handlar inte om gravallvarlig analys och tvärsäkra expertutlåtanden, det handlar inte om att jag tror mig ha något att säga om hockey som ni inte redan vet.
Det handlar om själva showen.
Om hur det känns när strålkastarna tänds över den blänkande isen i Joe Louis Arena, rockmusiken dånar i högtalarna och The Detroit Red Wings, i sina legendariska hemmaställ, kommer utstörtande genom den lilla spelargången bakom hemmabåset.
Om hur det låter när nyslipade skridskoskenor skär i isen, stenhårda puckar träffar stolparna och båsdörrarna öppnas och stängs.
Hur det det luktar om pressläktarkaffet, zamboniavgaserna och trunken Pavel Datsyuk knölar ner sina axelskydd i efter matchen.
Hur det det ser ut när Detroits ledarstab står i bara skjortärmarna i båset och studerar uppvärmningen, när Kron Wall of Pain open ice-proppar en ovan Eastern Conference-forward och när Jimmy Howard klipper med plockhandsken som en Edward Scissorhands i fast forward-tempo.
Det är det jag älskar, det är det som gör det här till det roligaste som finns och det är det jag vill berätta om.
Igen och igen och igen.
Nu kör vi.
* * *
Premiärer är stora upplevelser i allmänhet – och premiärer i The Joe i synnerhet.
Men just ikväll känns det alldeles särskilt extraordinärt.
Det är ju Alfies allra första tävlingsmatch för ett annat NHL-lag än Ottawa Senators.
Efter sjutton gloriösa säsonger i den kanadensiska huvudstaden är ju den 40-årige legendaren plötsligt Red Wings-krigare.
Bered er på att det kommer att kännas…lugubert.
Jag har varit här i flera dagar och sett honom på is tre gånger, med Zäta och Kron Wall of Pain och alla andra, men hajar ändå till när jag kommer in i omklädningsrummet efter dagens morgonvärmning och ser honom stå och göra intervjuer i rödvit Wings-regalia.
Komplett med keps.
* * *
Jag måste ha gjort det uppemot hundra gånger de senaste åtta åren, men det känns ändå lika, ja, heligt, att ännu en gång genomleva den sedvanliga pre game-ceremonin i Detroit.
Hämta ut bilen i garaget mitt emot Marriott-skrapan, göra den tvära U-svängen på Jefferson Avenue, styra ner i det komplicerade tunnelsystemet under Cobo Center, hälsa på den snälla tanten på pressparkeringen, gå den korta promenaden bort mot The Joe, nicka mot plastbläckfisken ovanför The Gordie Howe entrance, notera den brutala stanken av avföring under viadukten precis vid pressingången, hämta ut ackrediteringen, gå genom vimlet av personal i de breda backstage-korridorerna och slutligen tränga sig in på ligans minst bekväma pressläktare.
Det är livet, folks.
* * *
Som ni måhända såg i den här artikeln tycker han till och med själv att det känns lite underligt att se Daniel Alfredsson i en Detroit-tröja.
Däremot menar han att känslan så här inför match, med idel nya lagkamrater omkring sig, inte känns så särskilt annorlunda än vanligt.
– Nej, säger han och vrider lite på den där kepsen, det går väldigt snabbt att utveckla nya relationer . Man tittar killarna man har omkring sig i ögonen och sen känner man att man vill vinna tillsammans med dem.
Nervöst kommer det dock att vara nu när klockan tickar ner mot
– Just nu känns det inte så särskilt, men visst. När jag åker ner till arenan och matchen närmar sig kännas det säkert pirrigt. Och det ska det göra, annars är det nåt fel, heter det.
* * *
Har jag förstått det här rätt – sköt Lidas sönder fötterna på Tomas Front 242-Åke Ros efter Sportbladets tv-sändning igår?
Legendariskt.
I det perspektivet får man ju säga att jag klarade mig lindrigt undan när legendaren under själva sändningen, på Rossis fråga om starkaste minnet av lilla mig, påminde om att han döpte mig till silverräven den gången jag dök upp här med ett slutspelsskägg som han helt fräckt menade var mer grått än något annat…
* * *
Det passar bra att Alfie får göra sina första match som rödvinge mot just Buffalo Sabres.
Det var nämligen dom han spelade mot i sin allra första match som Ottawa senator också, back in the day när USA:s president fortfarande hette Bill Clinton.
– Då fick vi stryk med 3-1, säger han med en lätt grimas.
* * *
Jag påstår som sagt inte att jag är någon expert och ser inget särskilt dåligt när våldsamt nederlagstippade Sabres morgonvärmer.
De ser ut som alla andra – fast har snyggare träningsställ än de flesta.
– Men det passar oss alldeles utmärkt att ingen tror på oss. Då kan vi komma lite underifrån och inte ha så stor press på oss, säger Hanky Tank Tallinder.
Som ju efter några år i Jersey är tillbaka ”hemma” i Buffalo och visar sig trivas alldeles utmärkt. Han känner de flesta i organisationen, gillar stämningen i laget och känner sig bekväm i stan.
Och så är det, säger jag, kanske inte lika mycket regler som hos Old School Lou?
Då gapskrattar Hanky Tank.
– Ha ha, nej, det kan man verkligen inte säga.
* * *
Det är lite krångel med vad bloggen ska sitta och det tar sin tid, varför det här introt kanske inte blir så långt som jag hade planerat, men till slut river Wings PR-avdelning – den som behandlar bloggen bäst av alla i hela ligan, man skulle kunna säga att jag älskar John och Todd – bort några skrymmande kameror och plötsligt har jag ett helt litet kommentatorsbås för mig själv, i höjd med rödlinjen och allt.
Nu sitter jag här och känner mig som en enda stor Niklas Holmgren.
* * *
Hanky Tank har den här gången flyttat in till centrala Buffalo, visar det sig.
Där trodde jag det var rena South Bronx.
– Ja, det är det också. Men det finns några bra kvarter med trevliga ställen. Förra gången bodde vi långt utanför, i princip på en åker där det bara var en massa hus och inget mer och efter att ha bott mitt inne i ett litet samhälle i New Jersey har jag insett att det är så jag vill ha det, säger backen.
Klok man.
* * *
Fast det är oroande långt till kaffekannorna från det här Niklas Holmgren-båset.
Kan någon skicka hit Eken?
* * *
Han fick praktiskt taget hela fjolårssäsongen förstörd av skador, men nu är Samme Samuelsson hundra procent igen – och spelar i fjärdekedjan.
– Det är verkligen skönt. Jag kan åka skridskor igen, säger han.
Då tittar The Mule, som sitter på sätet intill, upp och gör en sån där vickande nåja-rörelse med ena handen.
Det tycker jag är kul.
* * *
Fina The Joe-DJ:n pumpar Motown medan publiken långsamt strömmar in och börjar fylla läktarsektionerna i den luggslitna gamla hallen.
Smokey Robinson forever.
* * *
The Mule är också påfallande skojig när han plötsligt utbrister ”du, det var länge sen du ringde nu”…
Då ska man veta att smålänningen är ungefär lika bra på att svara i telefon – och på all kommunikation modernare än röksignaler – som de lokala politikerna här i stan är på att hantera ekonomi.
* * *
Johan Larsson tog ju en plats i Sabres trupp den här säsongen, men tyvärr – han spelar inte ikväll.
– Nej, man jag är väldigt glad över att vara här. Nu gäller det uppnå nästa mål och det är att få spela, flämtar han på klingande gotländska när han kommer in från den brutala bag-skating som är det öde alla som inte spelar matcher får leva med i den här ligan.
Jag tycker dialekten låter underbar, men Hanky Tank fattar ingenting.
– Det kommer ju jättekonstiga ljud ur munnen på honom, säger han och försöker sig på en imitation som inte direkt håller Robert Gustafsson-klass.
* * *
Att Zäta är extraordinärt peppad inför den här premiären ser man tydligt när han under en övning på värmningen plötsligt börjar klappa hårt med klubban i plexit för att jaga på sina lagkamrater.
Fast vad fan vet egentligen jag…så kanske han alltid gör.
* * *
Den ursprungligen silverräven, den Lidas refererade till när jag kom och förevisade mitt eleganta skägg den där gången, heter Holmström.
Han var här och spanade in sina gamla lagkamrater på träning i förrgår, men ikväll lyser Homer med sin frånvaro.
– Jag ska iväg och fiska, säger han och drar sen en härlig rövarhistoria om ett vattendrag i norra Michigan där han tydligen brukar dra upp laxar stora som huvudrollsinnehavaren i ”Hajen”.
Eventuella invändningar om att det där ju inte kan stämma möts med samma oskyldiga uppsyn som när NHL-domarna hade mage att påstå att han hade backat in i en målgård…
* * *
Det är inte minst i powerplay Red Wings hoppas att Alfie ska bli en stor tillgång och coach Babs förklarar frankt varför.
– Han skjuter pucken och han har varit i ligan så länge att ingen han spelar med vågar klaga på att han inte passar. Vill de ha pucken får de se till att jobba för det, säger han.
* * *
Först berättade han att han älskar Velvet Underground.
Sedan kom det uppgifter om att han börjat måla.
Nu berättar Ville Leino att han börjat samla på högkvalitativa rockfotografer och hör till magiska New York-galleriet Morrison Hotels mest hängivna stamkunder.
– Jag har 40-50 bilder på väggen hemma…Dylan, Neil Young…ja, du vet, säger han.
Det är väldigt svårt att inte gilla den gode finländaren.
* * *
Hur känns det, Kometen?
För din skull hoppas jag att det här blir lika spännande som alla matcherna igår.
* * *
Alfie kommer alltså att starta i andrakedjan med The Mule och Stephen Weiss.
Tanken är att den uppställningen ska ge laget bättre balans och att Zäta och Dats kan få spela ihop – med Abdelfucker, från och med i år, ser det ut som – under längre perioder.
Sen ingår han alltså också i den första PP-uppställningen med Zäta, Dats, The Mule och Kron Wall of Pain.
Det låter som något man kan skrämma barn med.
* * *
Premiär som det som sagt är blir det långa preludier här också. Alla hemmaspelarna ska presenteras, högtravande tal hållas och…ja, ni vet, allt det där.
Men sen åker vi.
Säsongens första liveblogg är här.