Liveblogg-premiär med Alfie i Hockeytown, del 2

Detroit – Buffalo 2-0 (Period 1)
* * *
Klockan är 20.11, lokal tid i Detroit, Michigan, när Daniel ” Alfredsson kommer in på isen för sitt första byte som Detroit Red Wings-krigare.
Det händer inte alltför mycket under det inledande skiftet, men han ser pigg och ivrig ut och det är en härlig, härlig syn!
Lite senare är han och fellow nykomlingen Weiss alldeles nära att tillsammans snurra bort Ryan Miller, men riktigt så kul ska vi inte ha ännu.
Wings har andra som fuckar upp Millers säsongsinledning istället.
Micke Samuelsson, som Wings ville köpa loss somras, styr först in en framspelning från Emmerton, som Wings hade på waivers så sent som häromdagen och sen använder Datsyuk sina handleder som Michelangelo använde sina och sprätter in 2-0 med en magnifik backhand.
Och resultatet är inget att snacka om.
Att påstå att Wings spelar ut gästerna vore kanske att ta i, men de är väldigt mycket bättre och kommer att vinna den här premiären.
* * *
Sabres har ett alldeles förträffligt läge när de får spela fem mot tre i en och en halv minut i början av matchen, men det händer ingenting.
De är fumliga och obeslutsamma, samtidigt som Wings dödar bra – och när den först utvisade, Zäta, kommer in igen, är det hemmalaget som står för klapp-klapp i anfallszonen.
Och ni känner till den gamla sanningen, understruken av just Alfie under Ottawas finalserie mot Anaheim:
Man måste göra mål i fem-mot-tre-lägen, annars går det inte
* * *
Det är en särskild sorts poesi att just Samme och Emmerton kreerar det där målet tillsammans.
Så ger man svar på tal.
* * *
Prytzen, det är tämligen fullsatt här – utom på vissa av de dyraste platserna längst ner. Det är ändå Detroit. Men de som är här har en stor galakväll, stämningen liknar den som brukar få den här gistna plåtlådan att koka under vårarna.
* * *
Wings omsusade PP-uppställning får en chans och som motståndarna agerat fram till dess är vi alla övertygade om att det ska ringa igen då, men det är väl det enda Babcock kan ha synpunkter på i den här pausen:
Där blev det inte så mycket uträttat.
* * *
Fan vad rasande roligt det är att sitta här, måste jag helt plötsligt få utbrista.
* * *
Stephen Weiss första byte – som äger rum samtidigt som Alfies – börjar med att han får hjälmen avtacklad av Steve Ott.
Men han repar sig snabbt och åker upp i anfallszon och replikerar.
* * *
Förövningarna gick faktiskt skonsamt snabbt här.
Ingen höll tal – och hemmaspelarna presenterades i en påfallande snabbt.
Mest jubel förärades Jimmy Howard, Zäta, Todd Bertuzzi, Datsyuk och Kron Wall of Pain – i den ordningen.
Alfie fick dock, något märkligt, komma in på isen utan mycket till uppståndelse.
* * *
Bläckfiskar trodde jag hörde slutspelet till, men fanimig – det landar en äcklig liten krabat på isen just som Karen Newman sjungit klart nationalsången.
Det känns stort på nåt vis.
* * *
En herr Francis Charron dömer den är matchen.
Ett nytt namn, är det inte?
* * *
Men vad fan Taggen, de två första raderna i första inlägget handlar ju exakt om vad jag har för premiärstass!
* * *
Teknikstrul pågår i The Joe, uppkopplingen har helt enkelt pajat och jag får lite till mitt mobila bredband (den som träffar Eken, på resa i Sverige, de närmaste dagarna kan be honom berätta hur han tror att jag reagerat på detta…).
Det innebär att det kan gå lite långsamt med uppdatering av kommentarer och så, men please, ha tålamod…
* * *
Ja, Loki. Abdelfucker. Det är ett namn som utvecklades under finalen 2008 och givetvis användas med största kärlek…
* * *
Kometen, säg åt dom att skicka in Johan Larsson.
Eller nåt.
Det här såg inget vidare ut, är jag rädd.
* * *
Nu ska jag ändå försöka tränga mig fram till kaffekannorna och hör ni inget mer på NBC:s sändning är det jag som trampat när Doc Emrick.