Frölunda mot Frölunda i New York

Plötsligt är det kallt.
Plötsligt nyper en sån där elak, svidande vind i öronen när jag går ut för att köpa kaffe och en bagel under tidiga förmiddagen.
Plötsligt har det fanimig blivit vinter.
Så jag gräver fram de tjocka rockarna i garderoben, men de visar sig ha legat ihopklämda under sommarhalvåret och är helt skrynkliga och så kan vi bara inte ha det.
Tills kemtvätten på hörnet vid 38:e och andra har fixat till den detaljen får jag helt enkelt frysa.
Och jag hatar att frysa. Har alltid gjort. Vintern är för mig en lång, plågsam golgatavandring i väntan på att livsandarna ska återkomma i april.
Det enda som kunnat trösta – vid sidan av en och annan drink, okej då – har ända sedan knatteåldern varit…just det:
Hockey.
Vinterns enda alibi, det enda dom gör att dagarna mellan slutet av november och slutet av mars överhuvudtaget går att uthärda utan flytta till Florida permanent.
Så det passar ju alldeles utmärkt att jag just idag, när Kung Bore anmäler sin närvaro, kan korsa Manhattan och gå och se Rangers ta emot ankorna från Anaheim.
Ni är välkomna att dela den tröstnappen med mig.
* * *
Fast Rangers-Anaheim förresten…
Det är ju lika mycket Frölunda mot Frölunda här ikväll – i alla fall ur svensk perspektiv.
Kung Lundqvist står ju för hemmalaget och Ducks startar med Frederik Andersen.
Det är ingenting annat Frölunda två bästa förstamålvakter de senaste decennierna.
Man blir ju nästan så göteborgspatriotisk att man vill dra en vits.
* * *
Trots det sköna i att få möta vintern med det enda dugliga botmedlet – bortsett från de där drinkarna, okej igen – får ni ursäkta om jag är lite trög i fotarbetet ikväll.
Jag fick helt idiotiskt för mig att jag var trött på delivery-mat igår kväll och slevade istället ihop rester i nåt slags kallskuren pyttipanna-variant och i den hade Montezuma, som visar sig i de här trakterna oftare än man tror, planterat en lättare hämnd.
Vi behöver verkligen inte gå in på några detaljer, men det blev inte mycket sömn under natten och…ja, det är lite day-to-day över hela känslan, faktiskt.
* * *
Inte nog med Andersen.
Bloggen får första gången se backtalangen Hampus Lindholm live också – och har jag fattat saken rätt spelar även unge Rickard Rakell; han kallades i alla fall upp från farmarlaget igår.
Fast det stora med det är kanske inte i första hand att jag får se dem.
Det är ju att bägge gör sin första match i the woooorld’s most famous arena.
Jag undrar ofta hur det känns och jag brukar också fråga de youngsters som kommer hit för sin Garden-debut, men får för det mesta bara en storögd, betagande blick till svar.
Ett kan vi konstatera:
Pojkdrömmar går hela tiden i uppfyllelse nere på den där
* * *
Nysse har dragit vidare mot nya, hemliga resmål (och den förste som kan upplysa bloggen om var han befinner sig får snus nästa gång vi ses; det är en särskild prestige i att knäcka den gåtfulle sörmlänningens destinationer) och lakritsdrottningen stannar hemma i Brooklyn i protest mot att vara sig Teemu, Koivu eller Vatanen spelar. Ja, inte ens festprissarna från Hockeysverige.se är här längre.
Så jag får vad jag förstår hålla de svensk-finska ställningarna helt på egen hand i kväll.
Vet inte riktigt vad jag tycker om det, jag har vant mig vid trevligt sällskap på slutet.
* * *
Glada nyheter för Rangers:
Kapten Callahan återkommer ikväll – en vecka tidigare än beräknat.
Kan betyda mycket det.
* * *
Kör en underlig beige, lätt blank kostym idag, med svart skjorta och matchande slips i samma färger, och känner mig inte riktigt bekväm.
Den känns som nåt man har på våren – eller möjligen julafton.
Man vad göra, alla svarta och grå och mörkblå stassar är på kemtvätten med vinterrockarna.
* * *
Lille Fridolf – som vi sedan länge kallar Anaheim-coachen Bruce Boudreau i den här bloggen, eftersom han ser ut som just Lille Fridolf – har inte varit i New York sedan han förde befäl i Washington.
Då klagade han över att det var så fult här och att publiken inte hördes – och aldrig någonsin har en ramsa i Garden nått samma decibeltal som när Blueshirts matchen därpå hade stor ledning och alla stämde upp i ett hånfullt ”Can you hear us?”.
Nu borde han trivas bättre, den rundhylte och godmodige lille farbrorn.
Det låter inte alltid så mycket nu heller men det är fan så flashigt och stiligt och fint här inne.
Bland annat framstår Honda Center som ett gammalt Tempo-varuhus i jämförelse.
* * *
Chall, är du där?
Jag är fortfarande chockad över att du trodde att jag inte varit i Vancouver.
Vad fan – närmare tre veckor i samband med OS, hela finalserien 2011 och Mats Sundins första hemmamatcher när han om dit…bloggen
Lova att du läser noggrannare idag.
* * *
Nu gäspade jag.
* * *
John J blev så till sig att han tyckte att jag skulle kasta mig på ett plan till Winnipeg. Där tog han kanske i en smula, men visst är det skoj och exalterande att Adam Almquist i skadade Brendan Smiths frånvaro gör sin NHL-debut med Red Wings ikväll.
Bäst av allt:
Jag är HELT övertygad om att han sätter en puck.
* * *
Jag la upp en straffspark med den är gäspningen.
Det är just där en vaken läsare kan klämma in ett:
– Jag också…
* * *
Besöket i Winnipeg ikväll är för övrigt Zätas första i köldhålet på Manitoba-prärien.
– Ja, jag har aldrig varit där förut. Det ska bli kul att de något nytt, sa han på telefon efter uppvisningen i Edmonton.
Ni ser.
Det är inte bara bloggen som inte besökt alla arenor han borde varit på.
* * *
Ducks var ett av lagen som gjorde Rangers Kalifornien-resa i början av oktober till en lyckad tripp som den Kjell Sundvalls familj hade i ”Vi hade i alla fall tur med vädret”.
Blåskjortorna vill garanterat skaffa sig upprättelse ikväll, men fansen ska ju vara medvetna om att motståndet, till skillnad från i de tre närmast föregående matcherna, är riktigt kvalificerat denna kyliga måndagkväll.
Trots ett helt koppel tunga skador har de vunnit det mesta under den maratonartade roadtrip som pågått sedan 22 oktober och de har säkert ingen som helst lust att avslutade med den med något annat än två nya, fina bortapoäng i afton.
* * *
Det enda olyckliga med den all nyordning i the wooorld’s most famous är att jag inte behöver gå ett enda trappsteg för att nå pressläktaren längre.
I och för sig rätt skönt, men det var i praktiken den enda motion jag fick.
Det här kan bli total Ken Hitchcock-katastrof…
* * *
Man hör ju mycket om att Vancouver reser så fasligt, men just ankorna har en intenirary som också borde orsaka rätt vådliga valiumkonsumtion hos flygrädda beat-reportrar.
De avslutar som sagt en åtta matcher lång roadtrip som pågått sen 22 oktober ikväll och sätter sig efteråt på planet för den sex och en halv timme långa flygresan hem.
Sen får de vara i Disneyland resten av veckan – för att sedan flyga till Florida och inleda en ny, veckolång tripp.
Hampus Lindholm – en svensk i luften för det mesta.
* * *
Jag vet att jag varit för ofta på Garden när jag ser Ashley, en radiopratare som alltid är här, och plötsligt kommer ihåg att jag drömde om honom häromnatten.
Hallå.
* * *
Jakob Silfverberg och Viktor Fasth borde ju också vara här, men surt nog:
Båda två är skadade.
* * *
Skulle Sam Rosen och Joe Micheletti börja prata om att Hagelin borde spela OS under referatet i natt ska ni veta att det är bloggen som planterat de tankarna.
Jag tar upp ämnet under den gemensam hissresa upp till vår spa-anläggning till pressbox och de båda kommentatorerna instämmer med emfas.
* * *
Yellbear Hjalmarsson var tillbaka i Vita huset idag. Han springer ju som barn i huset på 1600 Pennsylvania Avenue och mig förvånar det inte om han – och övriga Blackhawks-hjältar – hinner tillbaka ytterligare en gång innan fellow Chicago-kompisen lämnar Washington. Han har tre år på sig…
* * *
Sent i Sverige en natt mellan måndag och tisdag…man kanske inte ska räkna med jätteröj i kommentatorsspåret i natt.
Men någon är med, va?
Jag tror vi kan få trevligt.