Frölunda mot Frölunda i New York, del 3

NY Rangers – Anaheim 1-2 (Period 2)
* * *
Det är Hagge Hagelin som ska göra det på Broadway.
Länge är det genomgående temat i den här mellanakten påfallande tjatigt.
Rangers har pucken och ligger på nere hos Andersen, utan att skapa särskilt mycket farligheter – och så kommer ankor som medvetet dragit sig tillbaka i ständiga två-mot-en och tre-mot-två-kontringar.
Men de sista minuterna är det som att impalan från Södertälje bara får nog och bestämmer sig för att det fan får hända nåt.
Först slår han rena dagobert-mackan till Callahan från den berömda positionen bakom kassen och det är rent klent att kaptenen inte prickar in pucken där; sen jobbar han fram läget Risotto-Del Zotto, av alla, kan reducera på.
Därmed kan det förhoppningsvis bli lite nerv i slutperioden.
* * *
Två gånger om i slutminuten skickar McDonagh ut Corey Perry i Rangers bås – och den andra gången, när signalen går, känns något onödig.
Risken är uppenbar att en Perry som slagit av på takten och börjat tänka på resan hem till Kalifornien blir förbannad och börjar spela igen…
* * *
Det är väldigt nära att Rakell redan efter en dryg minut – när Rangers begått ännu ett flagrant misstag i mittzonen – får sätta sin signatur på ett förtjusande klapp-klapp-mål.
Hade vart nåt för farbror bloggen att skriva hem om.
* * *
Sitter precis så jag ser hur pucken träffar Strålles fotknöl när han går ner för att täcka skott och det gör ont ända upp hit.
* * *
Det finns en viss sorts amerikanska sportjournalister som det är väldigt lätt att bli frustrerad på och jag har några i min närmiljö i afton.
De tittar inte mer än lite förstrött på det som händer på isen – i övrigt sitter de bara pratar om allt annat än hockey och den som har oturen att befinna sig i närheten får finna sig i att få sitt fokus sabbat av det eviga kacklandet.
Sen skriver de efteråt ihop helt färglösa och intetsägande referat byggda uteslutande på statistik NHL servar med efteråt.
* * *
Lite konstigt är det att Ballen inte åker ut efter tilltaget mot Stepan. Jag tycker rentav han ballar ur med den där armbågen.
Usch, förlåt för den.
* * *
Esa Tikkanen är in the house och föraras tillbörligt dånande ovationer när han zoomas in i megajumbotronen.
En sann hjälte.
* * *
Det har gått tretton minuter och 22 sekunder när vrålet stiger nånstans ur läktardjupet, dovt men omisskännligen på ert och mitt modersmål:
– Kom igen nu, Rangers.
Det börjar kanske kännas som att det gick väl mycket pengar bara för att se det HÄR…
* * *
Ojvoj, John J, det var en riktigt liderlig beskrivning av Zätas mål uppe på den kanadensiska prärien…
* * *
Som sagt:
Det kan bli en avslutningsperiod med lite senap på här.
Häng med, så lovar jag att producera en slutrapport så fort det går.