Frölunda mot Frölunda i New York, del 5 – The ENd

NY Rangers – Anaheim 1-2 (Slut)
* * *
Tja, Rangers kan ju trösta sig med att de i alla fall inte blev lika tillplattade som när de mötte samma lag i Kalifornien förra månaden.
Tvärtom, det var på hårstråt i Getzlafs Movember-mustasch att de kom ikapp.
Men hemmaspelarna föll till sist på klassiska grepp i möten med lag från NHL:s elitklass.
Man får inte göra några misstag alls – och man måste ovillkorligen utnyttja de få chanser man får.
Pittsburgh kan säkert ge en ny lektion i samma ämne på onsdag om det behövs…
* * *
Hampus Lindholm ser ut precis som jag beskrev att Garden-debutanter ser ut när man frågar hur det var att lira i the woooorld’s most famous.
– En otroligt rolig och fin arena, säger han och så lyser det så där exalterat i de unga ögonen.
Ännu en pojkdröm har slagit in på den Broadway-isen.
* * *
Sonya Hedenbratt hade fallit ut i en klämmig kuplett, Håkan Hellström börjat dansa samba och Charlie Häckner trollat fram en makrill.
Sån Frölunda-show är det i bägge kassarna i sista.
Och dansken är efter slutsignalen den som kan le allra bredast. Han slår sin omsusade föregångare i Scandinavium – och gör ju faktiskt några riktigt goa räddningar, för att nu använda rätt sorts uttryck.
– Dejligt, säger han.
Inte.
Jag hinner inte höra något alls han säger, faktiskt.
Men vad roligt det hade varit.
* * *
Ett minus med nya pressbalkongen är att vi har Larry under oss.
Nja, inte Larry Brooks förstås.
Men dansande Larry – han som i tredje alltid får uppgiften att elda på publiken med ett energiskt dansnummer.
Han är på sektionen precis under och kan för min del numer bara ses på jumbotron.
Det känns inte alldeles rätt.
* * *
Nä, nu har jag inget mer att säga.
Imorgon, tisdag, ska en ny podcast signerad youngblood Ekeliw och yours truly Biff ligga ute på sportbladet.se.
Och i papperstidningen återfinns den skojfriska NHL-sida vars namn min blygsamhet kanske borde förbjuda mig att nämna, men det är ju inte mitt fel att den heter Bjurmania.
Gå och köp!