Gabriel Landeskogs 21-årsfest i La La Land
God morgon.
För andra svinottan i rad kommer bloggen till er i en livsändning från södra Kalifornien.
Nu är vi på glamorösa Staples Center i downtown LA och ska se ett western tungviktsmöte mellan LA Kings och Colorado Avalanche.
Klockan är ännu mer idag – halv fucking fem svensk tid, jag vet – så jag har full förståelse om det blir kompakt stiltje i kommentatorsspåret.
Men å andra sidan:
De som till äventyrs är med en sån här gång blir ännu mer älskade av herr bloggaren, bara så de vet…
* * *
Vädret?
Jotack, idag sprack det upp.
I några timmar…
Sen blev det mulet och småkyligt igen och mina så kallade vänner har otroligt roligt åt detta.
– Så sent som förra veckan var det värmebölja. Så här har det inte sett ut på över ett år. Och så kommer du, skrockar de.
Ja, så kommer jag…
Men va fan. Man kan ändå spinna längs Sunset Boulevard i sin läckra hyr-Merca (jo, faktiskt…jag fick en Mercedes E350 av Hertz och den är fullständigt magisk), ta av på La Cienega, störta nerför den sanslöst branta backen, äta en ljuvlig brunch-chili på Barney’s Beanery och sen fortsätta köra runt i West Hollywood och Beverly Hills på måfå hela eftermiddagen, titta på filmstjärnornas overkliga drömhus, dra in doften av jasmin och plugga gamla Eagles-hits på concorde-volym på stereon.
Det är exakt vad jag gjort idag och jag har älskat varje sekund.
* * *
Vi har ett svenskt födelsedagsbarn på isen i Staples Center ikväll.
Gabriel Landeskog fyller 21, serrni.
Det känns lätt absurt. Gabbe har i flera år framstått som mognare än de flesta 30-åringar jag nånsin träffat – och så är han alltså inte äldre än jag var sommaren 1988.
Herregud, jag visste knappt hur man knöt skorna på den tiden.
Gabriel är lagkapten för ett klassiskt NHL-lag på uppgång.
Man får böja sig i respekt, säga grattis och uttrycka en önskan om att han får anledning att fira under aftonen.
* * *
Jodå, jag är lite nostalgisk ikväll också. Bloggen har ju fina minnen även från Staples. Senast jag var här – i juni 2012 – klådde Kings upp Devils ordentligt och vann Stanley Cup.
Då var det party av just den sort Tupac tänkte på när han påstod att Kalifornien vet hur man ställer till med såna.
Riktigt lika kul ska man kanske inte förvänta sig att det blir en serielunksafton i slutet av november, men det har ju hela tiden hetat att hockeyn slog igenom på allvar i La La Land den där varma sommarkvällen så jag räknar ändå med lite Saturday Night Ramalama.
* * *
Kavinsky i högtalarna strax innan publiken släpps in på läktarna.
Hundra poäng från mig.
Sedan våldsamt underskattade filmen ”Drive”, med Ryan Gosling som fåordig bilfetischist, finns det ingenting som ÄR mer downtown LA än just Kavinsky.
Eller Kaninskinn, som stavningsprogrammet vill att jag ska ändra till…
* * *
Det enda sura i den här hallen – som helhet just så flashig och luxuös och tjusig som det anstår huvudarenan i en stad som brukar kallas Drömfabriken – är att pressläktaren är belägen så långt från isen.
Höjden är normal, men läktarna sluttar så flackt att man ändå hamnar mycket längre bort än i vanliga fall.
Jag kommer osökt att tänka Larry David i ”Curb Your Enthusiasm”-avsnittet när han går på Knicks-match och till sitt gränslösa missnöje får sitta uppe i taket…
* * *
Varlamov kommer åtalas för misshandel, har åklagarmyndigheten i Denver meddelat, men Avalanche fortsätter, verkar det som, använda den ryske målvaktsstjärnan som om ingenting hänt.
Det är – oavsett anledning till misshandeln; jodå, jag har hört rykten jag också – skandal och ynkedom.
Ville bara få det sagt.
* * *
Två och en halv timme före första nedsläpp ser det för övrigt ut så här i Staples:
Klassikt Garden-upplägg idag alltså.
Först basket under dagen, sedan hockey på kvällen.
Det var Clippers som spelade, tydligen. Mot…eh, Kings. Sacramento Kings alltså. Det kan inte vara ofta två lag som heter samma sak spelat seriematcher i två olika proffsligor i samma hall samma dag (vänta…hur blev den där meningen nu…hm).
Men de har proffs till vaktmästare här också, så 20 minuter senare är synen från samma pressläktarstol denna.
Pucken kan släppas.
* * *
Att Detroit ska ha så satans svårt…
* * *
Det är inte ens en vecka vi avhandlade Kings senast, de spelade ju på Garden i söndags och trots att det var en bitvis hemsk 1-0-match ser jag fram emot att få ”träffa” dem igen.
Framförallt keeper Scrivens.
Han visade sig ju inte bara vara alldeles lysande– han spelade så yvigt och Ville Löfqvist-vilt att det bara kändes naturligt när Eken hörde fel och trodde att jag kallade honom Skrillex.
* * *
Undrar om Jackson Browne är här ikväll.
Det var han den där sjätte finalen 2012 och tender is the night, ju.
* * *
Men fan, nu drar dom såna där i-händelse-av-jordbävning-instruktioner i jumbotronen.
Jag vill inte höra, jag vill inte se, jag vill inte veta att det kan hända när jag sitter här uppe i takåsarna…
* * *
Det var fullt av dem ute i myllret i det underliga, nybyggda nöjeskomplexet runt Staples – det som numer i praktiken utgör det förr rätt så ruffiga downtown – några timmar före match och således ser man gott om Avalanche-fans inne på läktarna nu också.
Och visst, för första gången på några säsonger har ju dom verkligen anledning att åka och titta på sitt lag i år.
Kul för dom.
* * *
Undrar om motståndarna ger Varlamov lite skit när de får lägen under matcherna.
Det skulle jag göra.
* * *
Nu får Alex Steen ladda skarp ammunition igen. Namnen Ovetjkin gjorde sitt 20:e ikväll och drar ifrån i den där målligan.
* * *
Ah, Gabbe har börjat värma utan hjälm.
Det ger alltid extra guldstjärnor i den här bloggen.
* * *
Då sätter vi igång den här festen då.
Vi får se om någon av er är vaken.
Som sagt:
Mycket kärlek får ni i så fall…
