Hockeyafton i Disneyland

Tanken var förstås att det här introt skulle börja med en euforisk utläggning om hur solen lyser och palmerna rasslar och Biffen flinar lyckligt i paradiset.
Men jag ljuger ju inte för er.
Sanningen är att det regnar och blåser och är kallt och grått även i södra Kalifornien just nu.
Skandal, faktiskt.
Det var ju för att slippa november jag flydde västerut häromdagen.
Men just ikväll kan det vara detsamma. Just ikväll är jag i coola Honda Center, ett Hampus lindholmskt slagskott från entrén till Disneyland, och ska se på match mellan fina lagen Ducks och Lightning och det känns som att det kan bli riktigt grymt.
Jag inser att klockan är hutlöst mycket i Sverige och att man inte kan förvänta sig hela havet stormar i kommentatorsspåret, men om någon enstaka liten läsare vill vara med blir jag lika glad som Kalle Anka i nöjesparken vägg i vägg.
* * *
Honda Center, ja.
Det var inte igår.
Jag var här på finalerna 2007 och kom tillbaka för en match två år senare, men det är så länge sen att det nästan känns som att bocka av en helt ny hall.
Den är en mäktig pjäs, blir jag påmind om. Utifrån ser den, med sandstensfärgat tegelbruk och blänkande spegelglas, ut som ett flashigt Casino i Vegas; interiört känns den både rymlig och kompakt på samma gång.
Och nu får jag sitta på riktiga pressläktaren också, med förträfflig vy över isen. Under finalerna för sex och ett halvt år sedan var såna som jag hänvisade till ett rangligt provisorium högst uppe i ett läktarhörn och när jag återkom 09 fick jag sitta i ett rum intill själva boxen och se på match genom ett fönster (!).
Så att klättra upp här idag känns lite som första gången man blir uppgraderad till förstaklass på flyget.
Det kittlar i solar plexus..
* * *
Det var väl det man hade på känn – Ken Holland begick ett fatalt misstag när han skickade Gus Nyquist till Grand Rapids före säsongsstarten, waivers-problem eller inte.
Efter uppvisningen i gårdagens efterlängtade comeback – när de lille skåningen alltså gjorde mål redan efter sjutton sekunder och sedan följde upp med det som skulle bli den matchavgörande struten – har han visat allt han behöver visa och general managern håller dessbättre med.
– Jo, Gustav blir kvar här uppe resten av säsongen, löd beskedet i The Joe idag.
Kungligt.
* * *
Ducks och Bolts är två lag som befinner sig i ungefär samma situation: De började bägge säsongen helt lysande och gick upp i topp i respektive konferens, men är nu inne i liten svacka – ankorna har faktiskt fem raka förluster – och behöver verkligen vinst ikväll.
Det borgar verkligen för att detta kan bli nåt att se.
* * *
För den som följer NHL närmare blir tidsskillnaden under resor till den här sidan av kontinenten alltid en liten chock.
Matcherna i öst börjar plötsligt fyra på eftermiddagen och är klara före sju.
Fan, då har man ju i vanliga fall precis hällt upp första koppen kaffe.
Men det är rätt behagligt också. Det går att kolla och skriva referat – och ändå hinna ut på byn.
Som igår.
Då satt jag vid datorn på hotellrummet och jublade åt Gustavs show i The Joe – det är verkligen underbart att se en svensk som verkligen tar chansen när han får den – och kunde sen i lugn och ro göra mig i ordning och gå ut och äta formidabel middag på Craig’s.
Man kanske skulle bosätta sig här ett tag…
* * *
Ducks ska hylla Scott Niedermayer med en pre game-ceremoni ikväll.
Undrar om de tar upp sekvensen när Alfie riktade ett slagskott mot hans skridskor i slutet av en av de där finalerna på just den här isen.
Jag vet att Alfie förnekar att han prickade backlegendaren medvetet – ofta med ett snett leende… – man jag satt precis i linje med det skottet och har inget starkare minne av vare sig den finalserien eller av Scott Niedermayer och jag kan försäkra att det var precis som alla trodde.
* * *
Mitt under den där middagen på Craig’s igår reste sig plötsligt den skönlockige sångaren i One Direction från bordet intill, tackade hovmästaren med en handskakning och gick ut genom dörren – varmed paparazzi-blixtarna började smälla så vi trodde åskan gick över la la land.
Jag har unga vänner och läsare – vi kan kalla henne Elina – som är rent förbannade över att jag fick vara med om det. Särskilt som jag inte brydde mig det minsta…
* * *
Nja, förresten, det är inte sant att jag inte har något starkare minne av finalserien 2007 än Alfies markering mot Niedermayer.
Allra starkast intryck gjorde förstås Teemu, som äntligen fick vinna sin första Stanley Cup och efter femte matchen stod i ett omklädningsrum fullständigt dränkt i champagne och började gråta – igen – när Varpu klev fram för att få de första kommentarerna på finska.
Då hade man inte kunnat föreställa sig att det skulle kunna gå att åka tillbaka till Anaheim sju år senare och se honom spela igen, men det går det. The Finnish är med ikväll också och jag är glad för det.
* * *
Det här är första gången den här säsongen Vigge Hedman – eller ”Tack för allt”, som han också kallas i en trängre krets – spelar live inför bloggens ögon och jag ljuger inte:
Han brukar vara väldigt bra, och göra mål, just de kvällarna.
* * *
Apropå Varpu måste ett besök i de här trakterna alltid börja med en lunch på Marriott-hotellet några kilometer norr om Honda Center.
Det var mediahögkvarter under finalerna och där, under ett välkomstevenemang i baren kvällen innan match 1, träffade jag den finska lakritsdrottningen för allra första gången.
Vi blev snabbt goda vänner och är fortfarande, så som en ren hyllning åker jag tillbaka till just den baren och är nostalgisk.
* * *
Fattar jag förhandsbluddret rätt står Viktor Fasth från start.
Vi tackar i så fall Lille Fridolf Boudreau för den lilla bonusen.
* * *
Åh, det hade jag glömt:
De har den snyggaste zeppelinaren av alla i Honda – en helsvart, glänsande pjäs, som tagen ur Batman-filmerna.
Jag vill ha!
* * *
Tim Jackman, just hämtad från Calgary i en liten trejd, gör sin debut för Ducks ikväll och ja, visst känns det som han borde passa bra i det här tunga, elaka, snabba kollektivet?
* * *
”I händelse av jordbävning – följ dessa instruktioner…”.
Har man mina nerver vill man inte se den sortens meddelande intill sittplatsschemat på pressläktaren.
Det får väldigt, väldigt gärna låta bli att hända just ikväll.
* * *
Jamen, då åker vi då.
Som sagt:
Det här borde kunna bli rätt okej.
Och jag noterar ju redan att vi har några nattgökar i kommentatorsspåret.
Välkomna, ska ni vara.