Hockeyafton i Disneyland, del 2

Anaheim – Tampa 0-0 (Period 1)
* * *
Ingen jordbävning har inträffat ännu.
Inte hockeymässigt heller.
Det är jämnt i början, sedan känns det som att Ducks är på väg att ta över flera gånger, men de fastnar liksom mitt i steget och får aldrig fnurr på de där både tunga och svinsnabba anfallen som är ett signum i den här nejden – och när de väl skapar chanser är Big Ben Bishop två meter omöjlig.
Den sortens hackande anfallsmotor ett av de tydligaste tecknen på att självförtroende saknas.
* * *
Viktor Fasth skulle ha stått, han är till och med uppsatt som starter på den officiella laguppställningen.
Men tydligen kände han av sin lower body under värmningen och istället har vi Hiller mellan hemmastolparna.
Typiskt min höstresa, på nåt vis.
* * *
Ligntning har emellanåt världens mest elektriska powerplay, men ikväll är det så sloppy och slarvigt att mina podcast-kollega Ekeliw skulle få ett nervöst sammanbrott.
Men det är klart, Stamkos sitter hemma i Tampa med benet i gips och är det i några situationer han saknas – som John Lennon och George Harrison skulle saknas i en Beatles-återförening – är det naturligtvis i numerära överlägen.
* * *
Vigges livepremiär i bloggen börjar väl, hm, sådär.
Han dräller med pucken på blålinjen så Getzlaf får friläge i numerärt underläge och Big Ben Bishop får stå på huvudet för att förhindra short handed-balja.
Där gissar jag att det ilade till i maggropen på ”Tack för allt”.
Men det kommer annat snart, vänta bara.
* * *
Tim Jackman ser snabbt till att vinna Ducks-fansens hjärtan när han slänger handskarna mot Crombeen.
En lokal Gris-Olle precis framför pressboxen blir i alla fall alldeles till sig och vrålar ”beat the shit out of him” så rösten spricker.
Dom finns överallt dom där.
* * *
Den trådlösa micken funkar inte, så tjejen som sjunger nationalsången hörs inte alls.
Men då tar publiken – huvudsakligen från Orange County, Kaliforniens enda republikanska fäste, således inte ovan vid att skrika sig hes till patriotiska sånger – över och för hymnen i hamn.
Det är lite fint.
* * *
Luca Sbisa påminner lite om sin namne Brasi – han i ”Gudfadern” – när han något oväntat sänker Gudas i ett hetsigt litet handgemäng.
* * *
Niedermayer-jubileet går skonsamt fort.
Den nyblivne Hall of Fame-medlemmen kommer ut i mittcirkeln, vinkar lite i jumbon, släpper en ceremoniell puck och sen är det över.
I Montreal och Toronto hade dom fortfarande hållit på.
* * *
Det är dock inte som att hela Orange County gått man ur huse ikväll.
Tvärtom gapar hela rader tomma på varje läktarsektion.
Men de som är här mer frekvent säger att många som jobbat sent sitter fast i trafik och att det brukar fyllas på efterhand.
Jag körde hit från West Hollywood idag och tvivlar inte alls på den uppgiften.
* * *
Några av er är verkligen uppe i höstnatten och får härmed en hel drös guldstjärnor i marginalen.
Fortsätter ni ytterligare en period blir det ännu fler.