Rödvingar i Billy Joel-land, del 6 – The End

NY Islanders – Detroit 5-2 (Slut, straffar)
* * *
Alex Steen shoots and scores.
Igen.
Det är som att hockeygudarna, likt Morpheus i ”Matrix”, plötsligt riktat sina trollspön mot den vänlige 29-åringen och slagit fast:
– You’re the one.
Efter sjuttonde målet för säsongen och ytterligare en assist leder han både poäng- och målligan.
Sanslöst, faktiskt.
Och otroligt kul.
* * *
I Detroits omklädningsrum är det inte direkt muntert. Såna som Kron Wall of Pain och Big E sitter bara och blänger med mörka blickar.
Och det är klart – de här förlorade extrapoängen börjar bli många. Sju stycken, sammanlagt. Om de tagit åtminstone fyra av dem hade de faktiskt varit etta i konferensen vid det här laget
Å andra sidan:
I natt får de vara nöjda med poäng överhuvudtaget. Islanders var hetare och den underliga kvitteringen kom när mindre än 45 sekunder återstod.
– Jo, absolut. Vi är ändå glada en sån här gång. Vi tar en poäng på bortaplan och har faktiskt chansen på två, säger Zäta.
* * *
Hm, Cam Talbort håller nollan i Bell Center – och Vigneault febrar om att han varit ”extremt” bra” i de fem matcher han spelat.
För första gången sedan han slog igenom känns det nästan som att Henke är lite utmanad, faktiskt.
Kungen får verkligen se till att vara kung mot Kings kommande natt.
* * *
Zäta håller på och rör ihop nån ryslig proteindryck medan jag står och pratar med honom i den rymliga gästkabinen i Coliseum.
– Dom säger att det ska vara bra, säger han och håller upp nåt som ser ut som en blandning av white russian och pannkakssmet.
Det sa dom när jag drack mexikansk mescal, med mask i, också.
Det var det inte.
* * *
Men vad är det som händer i Klippig bergen nu då?
* * *
Han jag valde att beskriva som det mest ”streaky” sedan gud uppfann åskvädret opponerar sig lätt mot den sortens skildring.
– Om du kollade statistiken skulle du se att jag inte alls så streaky. Men det kanske inte är så kul, flinar han.
Nej, man kollar aldrig en så bra story i onödan…
* * *
Skånske Jan, jag gillar ditt sätt att tänka. Gick det att få ihop med övrigt jobb skulle jag väldans gärna bo i Nashville. Om några år…vem vet.
* * *
Bilden bekräftas på nära håll:
Monstret har bästa barten i hela Detroit.
– Ja, det har jag också hört, säger han lite blygt.
Men hur ser det ut i övrigt?
Ni får gärna hjälpa mig med lite listor på bästa Movember-mustascherna i ligan just nu, det behövs till en liten grej jag håller på med.
* * *
Det hänger en tunn dimma över Long Island Expressway när jag brummar hemåt och att plötsligt se Manhattan skyline avteckna sig genom slöjorna är rätt så mindblowing.
Men likfullt:
Jag längtar intensivt till nästa gång jag sitter bakom en ratt.
Då är jag på väg längs 405:an, från LAX mot West Hollywood.
Ojvoj!