Bloggen goes Hal Gill, del 5 (The End)

NY Rangers – Washington 1-4 (Slut).
* * *
En kvart efter slutsignalen är det fortfarande stängt till Rangers omklädningsrum.
Då vet man:
Spelarna har möte.
Och det finns sannerligen saker att diskutera.
Fortsätter det så här, spelar de så här geistlöst och oinspirerat och tafatt, då blir det garanterat inget slutspel i pappa Dolans nyrenoverade hall i vår.
* * *
George McPhee, som ni efterfrågade, syns inte till under matchen – bortalagens stridsledning har fått egna loger på nya pressläktaren – men han är med i hissen ner till omklädningsrummen efteråt och verkar mer avslappnad än han varit i hela sitt liv.
Jag tror till och med han ler.
* * *
När vi väl kommer in i Rangers-rummet går vi rakt in i en monumentalt tryckt stämning.
Det har rensats luft.
– Vi får inte till det och vi har inte tillräckligt många som kör. Så enkelt är det, suckar Strålle.
Och de som inte gör det har fått höra om saken, förstår man….
* * *
Jag hör inte vad som sägs, och vet inte vem ilskan riktas mot, men det hörs tydligt när Brad Richards fräser ”That’s a fucking dumb question”.
Ojvoj.
* * *
– Det var en dålig match, man märkte att båda lagen hade spelat igår, säger Bäckis.
Av lätt förklarliga skäl är han glad ändå.
– Ja, det var verkligen en skön seger.
* * *
Vigneault – som, kommer jag helt osökt att tänka på just ikväll, har en småhes sängkammarstämma och kan ses som coachernas Julio Iglesias – är inte överdrivet impad över att spelarna haft bakom-stängda-dörrar-möte.
– Det är bara ord. Ord måste bli action, säger han.
Väldans sant.
* * *
Nu ska jag åka hem och titta på Homeland.
Imorrn blir det hockeyfritt för min del, det behövs efter fyra raka kvällar, men vi hörs på tisdag igen.