Columbus Day i december

Ni vet vad dom säger:
En motgång betyder i sig ingenting. Det är hur man reagerar på motgången, vad som händer efteråt, som definierar vem och vad man är.
Så nu knyter vi bägge nävarna och visar var både skåpet och byrån ska stå här.
Ja, jag talar förstås inte om New York Rangers – dom får reda ut sina trauman på egen hand.
Det är bloggen som, vildögd och vrålande, ska komma tillbaka med texter det formligen slår flammor om efter den patetiska insatsen i förrgår.
Vi gör det här – i det mytomspunna arena där bloggen föddes för drygt sex år sedan.

* * *
Columbus Blue Jackets.
Det låter inte som det ideala materialet att jobba med när en skribent vill skaffa sig upprättelse och ta revansch.
På papperet finns det tvärtom inget mer färglöst och osexigt lag i hela NHL – med möjligt undantag för Florida under tunga svackor, men dom har ju Barkov och Huberdeau och Bjugstad och för fan Tim Thomas nuförtiden.
Just ikväll, och just här, kan dom dock vara helt perfekta för ändamålet.
Med Duby Duby Doo Dubinsky, Gabby Gaborik, Anisimov, Tuytin och mini-X:et Erixon i laguppställningen är ju Jackets rena rama Rangers west och för flera av dem är detta första besöket på Garden sedan de skeppades till Ohio.
Såna gånger blir det ofta åka av och det känns i luften som att jo, det här blir en sån kväll.
* * *
För att ta sig från pressentrén på gatuplanet på Garden tar man hissen – en av stans långsammaste, som minnesgoda läsare minns att den genom åren kallats här – till plan 6 och har man tur stannar den på tredje våningen på vägen upp.
Då får man nämligen en snabb skymt av det som verkar vara arenans djupaste källarvalv, komplett med underlig snickeriverkstad och förråd för attiraljer som inte använts sedan Elvis gjorde sitt klassiska MSG-framträdanden sommaren 1972.
Där är det lätt att föreställa att det bor nån gammal eremit till vaktmästare som inte sett dagsljus på decennier och alltid följer det som händer några våningar ovanför på en liten transistor, som den antike vaktmästaren Bruce Willis hittar i en likadan källare på Dulles-flygplatsen utanför Washington i ”Die Hard 2”.
Ja, förlåt för den lilla urspårningen – min fantasi tar mig ibland på små resor och den där lugubra tredje våningen kittlar mig…
* * *
Ofta försöker ju de inblandade spelarna snacka ner såna här tillställningar på förhand och ljuga om att det är som vilken match som helst, men god bless Duby Duby Doo Dubinsky.
Han säger precis som det är till Columbus Dispatch.
– Jag vill visa Rangers ledning att de gjorde fel som trejdade bort mig och jag vill att de ska sitta och önska att de hade behållit mig.
Right on, Duby Duby Doo!
* * *
Kolla vad som slutligen kommit med posten från north of the border.

Javisst, nu kan jag dricka Erik Karlsson.
Jag måste dock skaffa en kaffekvarn först, för det visade sig att det var 2 kilo omalda bönor jag beställde.
Något snopet.
Men hey, jag fick en bild av kaffefabrikanten himself och ser bara det som en av årets julklappar.
* * *
Rangers har kallat upp Dylan McIlrat från Hartford.
Han ska vara en stor och elak back och har de facto 115 utvisningsminuter på 24 matcher i år.
Kanske är det vad Blueshirts behöver just nu, vad vet jag, men heter man Dylan har man den här bloggen på fall redan innan man knutit på sig grillorna.
* * *
Duby säger i samma Dispatch-intervju att det förmodligen känns precis likadant för Brassard, Dorsett och Moore.
Ja, säkert.
Skillnaden är att de inte har tillräcklig talang för att kunna iscensätta några revanscher.
Columbus-ledningen kommer bara att nicka belåtet åt vad de ser…
* * *
Bloggen nyser i pressrummet och inte en jävel säger ”god bless”.
Vad fan.
* * *
Big Rick Nash vill såklart också briljera mot sitt gamla lag, men han har ingen hämnd att utkräva på Columbus.
Han ville ju själv lämna Ohio – med samma hetta som Sue Ellen ville lämna JR när hon hade kärat ner sig i Cliff Barnes.
* * *
Lundqvist startar ikväll igen.
Som sagt:
Nu ska kungen få jobba.
* * *
Som för att markera att vi börjar om från början ikväll har jag en helt ny voicerecorder med mig till kvällens övningar också.
Den gamla Sonyn var lika sliten som korresoffan och gick till slut inte att hantera, den slog på sig själv i de mest olämpliga situationer (till exempel mitt under Vigge Vigneaults presskonferenser…TÄNK om det inträffat under förre Rangers-coachen; hu, jag ligger sömnlös av blotta tanken) så jag fick stövla iväg till Staples och drafta en en ny igår.
Men Sonyn hade egentligen förtjänat en lika ingående intervju som soffan innan sin pensionering.
Den har hållits fram mot alla som varit nåt i NHL de senaste fyra säsongerna och skulle kunna berätta ingående om andedräkter, uttal och uttrycksförmåga bland the superstars i världens bästa hockeyliga.
Må även den vila i frid.
* * *
Duby Duby Doo – för att nu fortsätta fokusera på honom – är utrustad med just den expressiva passion New York alltid älskat och var följaktligen stor publikfavorit här på Garden.
Det ska bli mycket intressant att se vad han får för slags välkomnande under den här hemkomsten.
Jag tycker han förtjänar stående ovationer.
* * *
Jag har en ny elsladd med mig också.
Det känns kanske inte fullt lika signifikativt, fast den gamla elsladden var en lojal och pålitlig medarbetare bakom kulisserna han också.
* * *
Brian Burke var själv chockad och bedrövad när han fockades i Toronto, men upplevelsen mjukade uppenbarligen inte upp det hårdaste hjärtat i hockeyvärlden på något djupare plan, för idag lät han bilan gå i Calgary.
Tuff skit.
Men för all del, något behövde göras hos en klubb som tammefan inte tagit sig till playoff sedan Kenta Nilsson var tonåring (ja, nästan…).
Om burken nu bara förstår att han ska göra en John Davidson och städsla en smart europé som general manager.
Garpen, föreslår jag!
* * *
Givetvis har jag ett batteri Dylan-titlar på lager ifall den här McIlrath ställer till med något spektakulärt.
Just nu känns ”Tangled-Up in Blue” ganska lämplig.
* * *
Eller Hedbä!
Till Calgary alltså.
* * *
Det är väldigt nära till Gris-Olle från min pressläktarflank och så här strax innan värmningen kommer han och hans polare gärna fram och står och blänger och pekar och diskuterar vad det är för lugubra figurer som sitter med laptops och skriver skit på hockeymatcher.
Biffen vinkar glatt
* * *
Gaborik?
Nej, han är skadad – till allmän chock, right? – och spelar inte ikväll.
Det känns bittert, när han är på humör – och det hade han garanterat varit ikväll – är han en av hela idrottsvärldens största attraktioner.
* * *
U2:s ”Where The Street Have No Names” är numer stående inslag under värmningarna i the wooorld’s most famous arena.
Det borde man kunna skriva nåt roligt om, men jag kommer fan inte på nåt.
* * *
Lill-X:et är inte med, han heller.
Petad, låter det som.
Igen.
Dags för klubbyte där också – han är för begåvad för att sitta på pressläktarna och äta popcorn.
* * *
Det är svårt att fatta att ligan inte bara bestämmer att hemmalagen ska spela i vitt och gästerna i sina förstaställ.
Då skulle ju publiken – och jag… – få se nya, coola färgkombinationer varje kväll,
Istället är det en enda lång parad av vita motståndare säsongen lång och för the average fan går det sannolikt inte att skilja såna som Nashville, Columbus och söndagens gäst Calgary åt överhuvudtaget.
Ja, det har jag tänkt länge på att jag ville ha sagt.
* * *
Ja, hur blev det här nu då?
Nja, nåt Hart Trophy-inlägg är det inte.
Men bättre än senast, det tycker jag.
Nu tar vi några djupa andetag, pumpar kaffe direkt in i aortan och stegrar mot Hemingwayska höjder.