Den Stora Hemkomsten

Daniel gick in först och när han öppnade dörren var det som att övriga gäster inne på restaurangen sett Jesus..
De fastnade förstummade mitt i tuggorna, la långsamt ifrån sig besticken och bara stirrade, som i chock.
Efter några sekunder började det tisslas och tasslas och surras upphetsat; ”Is that who I think it is…”, ”Did you SEE who that was…”, ”God, it’s ALFIE”…
Daniel – van vid att väcka den sortens uppmärksamhet nickade obekymrat åt församlingen , såg till att vi fick ett bord längst in i lokalen och sedan kunde kvällen fortsätta.
Jag återger den där scenen – hämtad från ett feature-reportage jag och fotograf Höken gjorde för Sportmagasinet, saligt i åminnelse, 2009 – för att accentuera tyngden i det som händer här i Canadien Tire Centre ikväll.
Det är inte vem som helst som kommer hem till Ottawa.
Det är den största stjärna staden nånsin haft.
En ikon så stor att det knappt finns några blågula motsvarigheter; Ö-viks förhållande till Foppa är exempelvis direkt svalt i jämförelse.
Så denna återkomst, denna efterlängtade Homecoming, blir garanterat något alldeles oförglömligt.
Bloggen är på plats och rapporterar allt som händer – och lite till – kvällen lång.
Missa det inte, säger jag härmed.
* * *
Jag kommer direkt från Kalifornien och inte för att det var direkt Mallorca där heller, men chocken när jag kliver ut genom dörrarna på Ottawa International för att hämta hyrbilen skakar mig ända in i mitt kaffe- och BBQ-såsimpregnerade fundament.
Det är så satans kallt att jag nästan börjar gråta.
På riktigt.
* * *
Ytterligare en klargörande scen från feature-reportaget 2009:
Dagen efter restaurangbesök hade vi varsin bil, jag följde Daniel och fotograf-Höken, och på vägen ut till en flygplats där hockeystjärnan tog lektioner för enmotoriga plan – don’t ask… – körde vi förbi drive thru-luckan på en Starbucks och när jag kom fram var det unga biträdet som stod där alldeles likblek.
– Do. You. Know. Who. Was. In. That. Car, flämtade hon.
– Let me guess, svarade jag, Alfie?
Då dog hon.
Igen:
Det är Gud som kommer hem.
* * *
Idag snöar det också – men är fortfarande lika förbannade kallt.
Jag får inte ihop det, som jag minns från dalavintrarna – inget för morsgrisar de heller – var det antigen snorkallt eller snöfall.
Inte både och på samma gång.
Men det sataniska kanadensiska klimatet förklarar kanske varför hockey blivit religion här uppe. Det skulle inte gå att stå ut utan världens bästa underhållning.
* * *
Frågan är vad som kommer att hända här när matchen börjar.
Senators har deklarerat att det blir något slags videohyllning före första nedsläpp och såväl ägare som gamla medspelare och krönikörerna i lokalpressen uppmanar fansen att visa den gamle legendaren respekt.
Men man vet aldrig.
Jag var med när Sudden återvände till Toronto med Vancouver 2009 och då blev det något – absurt.
Han buades ut varje gång han rörde pucken, men när Leafs mitt under matchen körde en hyllning på jumbon förärades ikonen en standing ovation så lång och innerlig att han började gråta. Sedan fortsatte de bua resten av matchen.
Hockeyfans kan kort sagt vara aningen schizofrena i förhållande till sina stora hjältar.
* * *
Hur Ottawa ser på den här återkomsten, vad den betyder, går att känna sig till av utrymmet och mödan lokaltidningarna ägnar den.
Ottawa Sun har åtta sidor Alfie idag – inklusive en lång intervju med Wayne Gretzky om hur han tror det här blir för den 40-årige göteborgaren
Fyra uppslag.
Och sen är det tre sidor hockey till.
Det du, Robert Laul…
* * *
Alfie kom hit redan i fredags kväll, efter Wings 5-0-knock på Long Island, och har haft några härliga dygn i sin gamla hemstad.
Igår var det till exempel träning på Canadien Tire Centre, inför hundratals fans på läktarna och ett mediauppbåd så stort att det inte räckte med omklädningsrummet. Senators fick skaka fram ett särskilt Alfie-rum.
– Allt kändes så hemtamt och vant när vi åkte till rinken. Sen slog det mig plötsligt: ”Just ja, jag spelar för ett annat lag nu”, berättade ex-kaptenen.
Efter följde givetvis middag hemma hos polaren Erik Karlsson, enligt uppgift en kock av Leif Mannerström-kaliber.
* * *
Apropå Ottawa Sun borde min blygsamhet förbjuda mig att återge det tweet Bruce Garrioch – tidningens mäktige krönikör och ett av hela Kanadas mest aktade hockeyorakel – fyrar av när bloggen tre timmar före matchstart ramlar in i pressrummet, men jag saknar den sortens blygsamhet, så här är det:
”Okay, this game can start. Per Bjurman is here to bring this game to Swedish readers along with other media from there”.
Ha!
* * *
Jag ser det inte själv, men tydligen kommer Alfie och Erik K gemensamt till hallen nu på eftermiddagen, några timmar innan det är dags att snöra på grillorna.
I korridoren utanför omklädningsrummen kramas de kort – och går sedan åt varsitt håll.
Vilken underbar scen.
* * *
Canadien Tire Centre hette Scotiabank Place senast jag var här, men det tar vi inget extra för. Det är fortfarande en mäktig hall med en förträfflig pressläktare som kombinerar utmärkt vy med närhet till stämningen på läktaren och här kan det verkligen bli stämning; draget under de två finalmatcherna 2007 hör lätt till det mäktigaste jag varit med om.
* * *
Plötsligt kommer det fram en lokal kollega jag inte känner sedan tidigare och frågar hur man uttalar Kronwall på svenska.
Jag försöker förklara och han nickar.
– Just ja, ni har två prickar över O:et.
???
* * *
Jag har alltid gillat ljustavlorna i spelarbåsen i den här hallen också.
De ser coola ut.
* * *
Att få tag i Wayne Gretzky är ingen enkel operation, ens för inflytelserika auktoriteter som Garrioch, och han berättar en underhållande historia om hur det gick till den här gången.
Han hade sökt honom via en mellanhand men fått beskedet att det nog skulle bli svårt, så Bruce gick på middag hemma hos en bekant och där plingade voicemail-signalen plötsligt till i telefonen.
Vännen visade sig ha extremt dålig mottagning i sitt hus, så när The Great One ringde hamnade han direkt i telefonsvararen.
Vänlig som han är meddelade han att han skulle ringa om ytterligare en halvtimme och den lätt panikslagne skriftställaren ställde sig i ”högra delen av huset”, där kompisen menade att mottagningen var som bäst.
Efter ytterligare en halvtimme plingade det dock till igen. Gretzky hamnade i voicemailen en gång till och meddelade nu att han skulle testa igen om en kvart och funkade det inte heller den gången var det tyvärr kört.
Då gick Bruce helt sonika ut i den arktiska kylan och ställde sig under bar himmel och då funkade det.
Se där, dagens lilla journalistskröna.
* * *
Alfie må vara den mest omsusade svensken på isen ikväll, men han är sannerligen inte den enda.
I sitt nuvarande lag har han Zäta, The Mule, Kronwall (eller Krönwall, som han tydligen heter), Big Jonathan Ericsson, Micke Samuelsson, Gustav Nyquist och Joakim Andersson med sig.
Och sitt gamla möter han Erik K och Mika Zibanejad.
Dessutom blir det helsvensk målvaktsmatch.
Senators startar med Robin Lehner och Red Wings med Monstret Gustavsson.
Så sammanlagt – tolv blågula pjäser in action.
Man kan bli patriotisk för mindre.
* * *
”Prodigal Sen returns” är en mycket fyndig rubrik i Post, för övrigt…
* * *
Behöver få en så kallad byline-bild tagen här inne och tänker att bänkgrannen TT-Göran kan få ta sig an det uppdraget.
Han är känd som en mästerlig I Phone-fotograf (avdelningen internhumor, menad att få framförallt Janne Bengtsson och Marie Lehmann att fnissa).
* * *
Jag blir inte alls förvånad över att höra att Erik Karlsson är sån hängiven kaffeälskare att lokala producenter hört av sig för att få starta ett särskilt Karlsson-märke, kallat EK65.
Det är ju graden av kaffekonsumtion som avgör hur stor man är som man.
– Jag vet inte hur många koppar per dag jag dricker, förmodligen alldeles för många, säger han.
I know the feeling.
* * *
Värmningen börjar och visst – så fort Alfie kliver ut på isen brakar kärleksfullt jubel loss på läktarna.
Det här kommer bli en enda lång Alfie-orgie.
* * *
EK65 alltså, det måste ju gå att importera till New York också. I så fall lovar jag att inte dricka annat
* * *
Alfie gjorde alltså två mot Islanders i fredags och sa efteråt att det kändes som det fanns mer i klubban.
– Jag sparade några mål till nästa match, hette det i min lur efteråt.
Och givetvis – det här kan inte sluta på något annat sätt än att han nätar.
Fast på värmningen får jag framförallt intrycket att Krönwall är på målhumör.
* * *
För eventuella nytillkomna läsare vill jag påpeka att det här fungerar så att jag kommer med inlägg i pauserna – däremellan pågår själva live-action i kommentatorsspåret.
* * *
Okej, nu åker vi.
The Big Homecoming är här.
Ha näsdukar tillhands.