Den Stora Hemkomsten, del 4 – The End

Ottawa – Detroit 2-4 (Slut)
* * *
Ja, den här historiska lilla kvällen slutade ju precis som det skulle.
Alfie, emellanåt kraftigt utbuad under slutperioden, satte avgörande 4-2 i tom kasse – och när han kom in som matchens tredje stjärna stod hardcore-fansen kvar och skanderade hans namn igen.
– Det kändes nästan…surrealistiskt, det är väl ett svenskt ord, frågar han med ett matt leende när den nordamerikanska delen av presskonferensen är klara med sitt i det sidorum som får tjänstgöra som Alfie Central efter matchen.
Jodå.
– Ja, att få ett så bemötande bara för att man spelar hockey, jag vet nästan inte om jag förtjänar det.
Well, låt mig replikera:
Få har förtjänat såna hyllningar lika mycket.
* * *
Bilen är, inte helt oväntat, helt nerisad när jag kommer ut till parkeringen och eftersom Hertz på Ottawa International underlåtit att bistå med skrapa och kvast står jag för några ögonblick och känner mig lika rådvill som Brendan Smith när han är sista man och tre motståndare kommer i en attack.
Men kollegan i bilen intill rycker snabbt ut och gör med några vana rörelser rena hela Chevan åt mig.
Säga vad man vill om Kanada, men det är ett vänligt land
* * *
Alfie började inte gråta under de emotionella hyllningarna under den där inledande ceremonin.
Tvärtom, faktiskt.
– Ja, jag började skratta när jag såg att min hustru blev inzoomad i jumbotronen och fick ännu mer jubel, skrockar han.
* * *
Jag har bekanta som flyttade från Dalarna till Palm Springs för 40 år sedan och när man frågar varför svarar flera av dem:
– Jag ville aldrig mer skotta snö eller skrapa vindrutan ren från is.
Jag sympatiserar starkt med den inställningen.
* * *
Plötsligt hörs barnskrik utanför det lilla kyffe som tjänstgör som pressrum i Tire Centre och en lokalreporter utbrister spontant:
– Jaha, nu vet vi att Alfie är tillbaka.
Sönerna Hugo, Loui (döpt efter Eriksson i Boston!) , Fenix och William är lika klassiska inslag i den här hallen som pappa Daniel.
* * *
Lagkamraterna i Wings tyckte förstås det var stort att få dela den här aftonen med sin nya stjärna.
– Ja, säger Kronwall när han lyckats freda sig mot en Gustav Nyquist som vill peta honom i revbenen hela tiden, man blev lite emotionell själv under den där hyllningen…det var väldigt häftigt och han förtjänade det verkligen.
* * *
De må förlora mycket, men fan – Senators spelar inte en match utan att Zibanejad gör mål just nu.
* * *
Täffar Zäta också, och frågar om han ser fram emot samma slags hyllningar när han återvänder till The Joe som spelare för annat lag om tio år.
Då flinar han, ber om en lösssnus och konstaterar:
– Det kommer inte att hända, det.
* * *
Hemmaspelarna är förstås missnöjda med att ha torskat, men glada över att deras gamle kompis fick den respekt han förtjänade i hemstaden.
– Jag tycker fansen hanterade situationen väldigt väl och gav honom de ovationer han förtjänade och sen hejade de på oss som vanligt under matchen, säger kaffekungen Karlsson.
* * *
Själv hade jag inte haft något emot att fira den här fina upplevelsen med en liten stänkare, men TT-Göran och Lehmann bor nere på stan och det snöar fortfarande utav helvete, så nä – vi tar en room service-supé och lite tv och vaknar som en torped imorgon och flyger hem och går och ser Rangrs-Jets på Garden.
Till dess, lite bilder – bland annat på torftig hotellrumsutsikt, en blundande bloggare (foto: Marie Lehmann), media-zoo och lokalpressens förhandshype.