Julen dansas ut i Florida

Ok, det var det.
De sista tonerna av Darlene Loves ”Christmas (Baby Please Come Home)” har klingat ut, musten är urdrucken, tomten befinner sig på välförtjänt semester i Karibien och granarna börjar snart barra
Så nu kan vi ta itu med väsentligheterna igen.
Hockey i National Hockey League.
Och visst är det konstigt?
Det behövs bara ett sånt här litet upphåll på tre futtiga dagar för att aptiten på världens bästa idrottsshow ska bli glupande igen.
Jag är till exempel alldeles upprymd när jag den grå men varma eftermiddag promenerar från Marriott Waterside till mediaingången på baksidan av mäktiga Times Forum för att se Tampa Bay Lightning ta emot Montreal Canadiens.
Det ska bli en sån fröjd att åter bara ta in det som emellanåt, när en bloggare från Nedre Tjärna i Borlänge glömmer bort sig och blir bortskämd, kan börja kännas som vardag men egentligen aldrig är det:
NHL-arenornas overkliga sken, ljudet av puckar som träffar målburarnas stål, sättet nordamerikanska isar blänker på, den dånande musiken i högtalarna, den hysteriskt blinkande reklamen på ljusskyltarna mellan läktarsektionerna, doften av popcorn och kall fukt och ljumsksvett, alla fantastiska moves där ute, alla knallhårda slagskott, alla omöjliga räddningar, alla skoningslösa tacklingar, all kamp och hets och spänning och glädje och olycka
Ah.
Ni tar in det med mig, hoppas jag.
* * *
Bolts mot Habs alltså.
Det är mest en tillfällighet att jag ser just den matchen; jag råkar bara befinna mig i trakten efter ha flytt New York-kylan för lite Florida-värme under julen.
Men när den nu ändå spelas…oemotståndligt, förstås.
Dels för allt jag nämnde ovan, dels för att just de här två lagen borde kunna ställa till med en rätt bra beef.
De tillhör i alla fall delen av klungan bakom de enda två riktigt bra lagen i öst – Boston och Pittsburgh – och dessutom:
Det kan mycket väl vara en försmak på en match-up i första slutspelsomgången i mitten av april.
Om det var idag skulle Tampa och Montreal och mycket lite tyder på något annat än att ställningen i Atlantic-divisionen kommer bestå, eller hur?
* * *
Julen var bra, hoppas jag.
Själv klippte jag det svenska julbordet på Aquavit ihop med Eken – medan Mattias Tedenby och Alexander Urbom höll hov vid bordet intill.
Sen hade vi svurit på att inte vara ute och härja för sent, men givetvis – kvart över tre satt vi på Manitoba’s i East Village och sluddrade om huruvida man kan döma människor efter musiksmak eller inte (nej, tyckte Eken – absolut, insisterade Biffen…)
Så kan det gå.
* * *
Jag har inte träffat honom ännu, men Youngblood Ekeliw är också här och som ingen som ägnat vår gemensamma podcast så mycket som en minut kan ha missat har han en fäbless för Tampa Bay Lightning inte helt olik den Carola har för Gud.
Så bli inte förvånade om ni under ett kamerasvep på läktarna ser en liten svensk som sitter och talar i tungor.
* * *
Det hjälper inte att man är beredd, synen av monsterjumbotronen i Times Forum är ändå en chock.
Det är som att de hängt en tjock IMAX-duk över isen.
Helt absurt.
* * *
Hoppas nu bara Ekeliw kommer ihåg farbror Biffens instruktioner om hur man uttalar Phil Espositos namn och inte ställer till det för sig när han står med andra fans och febrar vid statyn utanför huvudentrén…
* * *
Att Alex Steen diagnostiserats med hjärnskakning – denna förbannade farsot – och satts upp på Blues injured reserve-lista så här nära OS är mycket oroväckande.
Han missade åtskilliga månader med samma åkomma för två säsonger, med så svåra följde att han fick börja använda tonat visir för att alls kunna vara ute i strålkastarskenet och en till smäll nu…det är ju själva fan när han varit så fantastiskt bra
* * *
Även Habs bor, visar det sig, på det förtjusande Waterfront-hotellet och det har den sedvanligt månghövdade horden av tillresta fans såklart tagit reda på.
Så såna som Brendan Gallagher, Max Pacioretty och Travis Moen måste ha vakter med sig när de kommer ner med hissen för att ta sig ut till spelarbussen – sån Beatles-hysteri blir det i lobbyn.
En rätt festlig syn.
* * *
Apropå Steen vet jag inte om ni såg enkäten på Bjurmania-sidan i julaftonens papperstidning där valda NHL-svenskar berättade om hur de skulle fira julen, men det blev lite dråpligt med den blågula trion i Blues.
Så här svarade herrarna:
Steen: – Jag och tjejen blir hemma i St. Louis och firar i dagarna tre.
Patrik Berglund: – Den firas i St. Louis med flickvän och hennes bror.
Magnus Pääjärvi: – Det blir med svenskarna i laget, Berglund och Steen, tror jag.
Bloggen hoppas att Pääjärvi fick roligt ändå…
* * *
Rangers spelar här imorrn och har redan flugit in och enligt sittplatsschemat ska jag ha hela coach-staben – Vigneault, Tuffe Uffe, Scott Arniel och den Clint Eastwood-artade hårdingen Jim Schoenfeld – några platser till vänster om mig på pressläktaren.
Det kan bli ett fint studieobjekt för bloggen.
* * *
Daniel Sedins svar i julenkäten löd:
– I Whistler, faktiskt, med god mat och lite skoteråkning.
Mitt rättstavningsprogram ville dock ändra ”skoteråkning” till ”skogsavverkning” och jag inte om det var ett fall av ”you should have been there”, men jag höll faktiskt på att fnissa ihjäl mig åt att det sånär höll på att stå att han skulle fira jul med ”god mat och lite skogsavverkning”.
* * *
Jag har sagt det många gånger förr, men det är sant så jag säger det igen:
Vigge Hedman gör alltid bra matcher när bloggen är på plats i västra Florida, så håll koll på honom ikväll.
* * *
Inte för att jag nånsin utnyttjade det – därtill är jag för asketisk i min syn på arbete – men det är ändå lite trist att se att de slutligen plockat bort ölkranarna på pressläktaren här nere.
De var ensamma om den servicen och det kändes..ja, jag vet inte, lite avslappnat och glatt.
* * *
Crankshaft Murray har varit ute på långväga utflykt under den korta julledigheten för att överraska sina närmaste – mer om det sen – så egentligen borde han vara i rätt risigt skick ikväll, men jag gissar att jetlag inte biter på den sortens belgian blue-biffar.
* * *
Det känns något konstigt när Steve Yzerman är på väg att följa med in på det pressläktardass där det bara finns en toastol.
Jag är ju stor beundrare och så, men jag vet inte riktigt..
* * *
Just ja, det glömde jag – bland det första man hör när man landar här är Martin St. Louis.
– Hej, säger han i högtalarna på det tåg som tar en från gaterna till huvudterminalen, jag heter Martin. St Louis och är lagkapten i Tampa Bay Lightning. Välkommen till vackra Tampa.
Då vet man att man är stor.
* * *
Nu släpper vi sargen och avslutar julen på riktigt.
Mycket nöje.