Talbot på Kungatronen i NYC

Ojvoj.
Här trodde man att man skulle flyga hem och sitta av en av säsongens mest grådaskiga serielunksaftnar – en måndagsmatch i början av december mellan den ordinära Rangers-upplaga vi ser i år och ett västlag utan stjärnglans och profiler, från klungan under slutspelsstrecket .
Men då utbryter…ja, vad det nu är som utbryter.
Ett riktigt lika stort drama som storögd lokalpress gjort det till under dagen är det kanske ändå inte.
Cam Talbot har spelat lysande när han fått chansen, inklusive senast mot Vancouver, och får därför starta även mot Jets – vilket innebär att Kung Henrik sitter på bänken för andra matchen i rad.
Egentligen inte så oerhört, kan man rent objektivt tycka.
Han har inte satts på waivers, inte skickats till Hartford, inte tvingats abdikera från sin tron.
Vigneault säger till och med uttryckligen:
– Henrik är definitivt vår nummer ett fortfarande.
Men samtidigt:
Han har inte inte varit bänkad två matcher i rad sedan februari 2011 – och då berodde det på att sur-Tårtan var gramse över att han en kväll innan match suttit courtside på Knicks-match och låtit sig fotograferas med Justin Bieber (!).
Nu är det en annan målvakt som anses vara i bättre form och helt klart:
Talbot är den största utmaning Lunkan stött på sedan han själv jagade Kevin Weekes ur kassen hösten 2005.
Om den 26-årige sidekicken gör ytterligare en kanonmatch ikväll och får starta även i Buffalo på torsdag…DÅ har vi ourselves en issue här.
Spännande, inte sant?
* * *
Ah, det där med att Jets inte har stjärnglans och profiler ber jag att få ta tillbaka på en gång.
De har ju Toby Orr.
Nu är han förvisso inte samma bling bling-artist som under åren i Atlanta, snarare en väderbiten Marlboro Man med salt outdoors-look.
Men ändå.
Han kan spela hockey, han har lyster och han är rolig att prata med efter matcherna.
* * *
Möts med roade leenden när jag älgar in i pressrummet.
– Vad ska du skriva om nu då, undrar de glada kollegorna och börjar sedan förklara hur man kör till Hartford.
Ha.
Jag säger det igen:
There’s always Strålle Strålman!
* * *
Jets kom till stan redan i lördags och gjorde som man ska göra om man får chansen i the big city:
Dom tränade under bar himmel i Central Park.
– Vi delade några goda skratt snarare än tränade, säger Olli Jokinen till Winnipeg Sun.
Det kunde antagligen behövas.
* * *
Om jag varit hemma hela helgen hade jag säkert klagat över hur oacceptabelt kallt det blivit i New York, men att landa på LaGuardia efter två dygn i vargavinterns Ottawa är som ta in på Club 33 på Mallorca.
Så jag visslar istället godmodigt i de ljumma vindarna ute på åttonde avenyn.
* * *
Henke är inte lycklig över situationen, men i vanlig ordning tar han skeden i vacker hand – heter det inte så? – och svarar utförligt på medias frågor efter värmningen.
– Jag är besviken över att jag inte står den här matchen, men jag fattar. Jag har varit för mycket upp och ner och tänker för mycket på situationerna istället för att bara spela, säger han bland annat under en tio minuter lång session med Brooksie och de andra.
”Classy”, lyder det allmänna omdömet om framträdandet.
* * *
Krigsrubriken på Ottawa Sun var ju alldeles given idag. Det stod bara:
Alfie!
Alfie!
Alfie!
* * *
Det är ju inte samma organisation idag, så känslan är inte riktigt densamma, men när jag var liten tyckte jag Winnipeg Jets hörde till det allra häftigaste som fanns.
Nån gång i mitten av sjuttiotalet kom de till Leksand, med Bobby Hull och Hedberg och Lill-Pröjsarn et al, och spelade nåt slags uppvisningsmatch och den var säkert helt meningslös men det fattade inte åttaårige Biffen, han var bara starstruck och euforisk över att få spana på så coola tröjor, höra så tuffa namn och se så råbarkade nordamerikaner med breda polisonger (och så har det ju i princip bara fortsatt…jag är likadan idag!)
Sedan såg jag dessutom fräcka bilder från när motocross-världsmästaren Rolf Tibblin – gift med min kusin – var på besök hemma hos Lars-Erik ”Taxen” Sjöberg; miljön påminde, tyckte jag, starkt om den i tv-deckare som Cannon och Kojak.
Så nånstans i mitt gamla hjärta finns fortfarande viss plats för kvällens Garden-gäst
* * *
Eken är i Gävle, TT-Göran flög hem till Stockholm från Ottawa idag och Varpu tillbringar december i de finska skogarna, så jag tror jag ska få sitta här och vara the blågul loner ikväll.
Men då kommer besked att självaste Hedbä är på ingång för att kolla på Toby – som blev som en extra son åt leksandslegendaren när bägge två huserade i Georgia.
Trumvirvel av extas ska uppfattas här.
* * *
Jag tycker man ska försöka se med gott humör på allt och säger därför:
Henke får väl helt enkelt ta och Camma till sig…
* * *
Varken Toby Orr eller Big Buf Byfuglien – Fyrtornet och släpvagnen – finns bland de Jets-spelare som värmer med fotboll innanför zamboni-entrén timmen innan matchstart.
Det är dom för coola för.
* * *
Breaking news:
Bloggen har jeans ikväll.
Jag vet, det är fan inte okej.
Men flyget från den kanadensiska vargavintern var försenat, så jag hann i praktiken bara åka hem och hämta ackrediteringen och sedan var det bara att störta hit, tid till byte till värdig match-outfit fanns helt enkelt.
Ber ödmjukast om ursäkt och lovar att detta aldrig mer ska upprepas.
* * *
Jodå, Hedbä är in the house – likt Fantomen rör han sig emellanåt som en vanlig man på stadens pressläktare
Fast vanlig och vanlig förresten, han är tydligen här och spanar på kommande motståndare åt Devils.
Det borde darra i bägge lagen, på Sunnanäng utanför Leksand har de blick skarp som laser.
* * *
Är man det minst bekant med svensk narkotikalingo är och förblir det väldigt skoj att Jets-kaptenen heter Ladd.
* * *
Marie Lehmann har gjort samma resa som bloggen och flugit ner från Antarktis för den här showen.
Det betyder att Hagge gör två mål och får vara med i tv.
* * *
För att nu inte – ännu en gång – tala om hur kul det är att Clitsome heter Clitsome.
* * *
Dom serverar inte direkt EK65 här, men i alla fall.
Nu ska jag försöka dämpa ganska avsevärd trötthet, sprungen ur fem raka nätter utan riktig sömn, med en stor jävla hink kaffe.
Vi, du och jag, hörs i första paus.