Hank-mot-Hank-duellen på Manhattan

Hank mot Hank.
Eller kaptenen mot kungen .
Kalla det vad ni vill, men när Rangers och Red Wings ikväll brakar samman på Madison Square Garden för att göra upp om tunga streckpoäng avgörs samtidigt en ännu viktigare match-i-matchen.
Henrikarna Lundqvist och Zetterberg är goda vänner och inför varje sånt här möte ses de och äter middag ihop. Då brukar Zäta helt ofint berätta var han tänker göra mål på sin kompis.
Senast Detroit hälsade på i storstan, för två år sedan, sa han att han skulle sätta en mellan benen – och sen gjorde han just så.
Det var en episk sekvens.
Han fick en passning mitt i slottet, siktade i en tiondels sekund och prickade verkligen in den i en minimal öppning mellan Rangers-stjärnans benskydd.
Man kunde tydligt se hur nummer 40, efter ta ha klappats om av lagkamraterna, lyfte blicken mot motståndarkassen och fyrade av ett nöjt flin – och efteråt sken han som solen över Njurunda en krispig söndagmorgon i januari.
Lundqvist var mindre road, om man säger så.
Nu är det dags igen.
För de sågs över en supé även igår och jodå – Zäta kom med ett nytt hot.
– Ja, han sa att han skulle göra mål på ett specifikt ställe igen. Men jag tänker inte avslöja var, muttrar Lundy med ett tonfall som indikerar att han hellre sover på spikmatta fram till midsommar än släpper in några fler baljor signerade Carl Henrik Zetterberg.
Bloggen vet dock hur man vaskar fram den sortens information och kan avslöja att Zäta tänker sikta högt.
– Plocken. Där sitter den ikväll, flinar han när han smyger ut ur omklädningsrummet och smiter förbi alla väntade mediarepresentanter utom en särskilt påflugen murvel med dubbelhaka och boxarnäsa.
Beware, säger jag.
* * *
Det har genom åren, när de huserat ute i väst, skett så sällan att det alltid känns som en särskild sorts happening när Red Wings kommer hit.
Strålastarna bränner på med ännu fler watt, isen gnistrar ännu blankare och rymden under det välvda taket laddas med ännu mer elektricitet.
Men den här gången är det i praktiken bara en upphottad version av farmarlaget Grand Rapids Griffins vi får se.
Pavel, Alfie, Frallan Franzén, Darren Helm och Stephen Weiss har inte ens åkt med hit – och Big E Ericsson, Monstret Gustavsson och Bacon Andersson är visserligen här och trampar Manhattans buckliga asfalt men kan inte spela.
Likafullt:
Det här blir kul. Zäta är ju med. Och Kron Wall of Pain. Och Hästpolo-Gustav. Och Samme Samuelsson.
* * *
Står alldeles intill Carbomb Carcillos plats när den gode Pat Leonard pratar med honom efter hemmalagets förmiddagsvärmning och intrycket från isen bekräftas.
Han ser ut, låter som och har attityden hos en som kör hoj med Jax Teller i Charming – och som en som spelar kompgitarr i Grand Funk Railroad.
Hur ska man inte kunna bli lite förtjust i en sån?
* * *
Red Wings har optional-skate under förmiddagen, men nästan alla är med. Till och med kapten Zäta.
– Ja, såg du, skrockar Hästpolo-Gustav i omklädningsrummet, vi hade verkligen finbesök på isen idag. Då vet man att det är en speciell match.
Andra uppgiftslämnare menar dock att herr kaptenen visste att ett osedvanligt stort mediauppbåd väntade på andra sidan sargen och när han är ute på isen på matchdagar behöver han inte vara ”available” efteråt.
Han är inte dum, Zetterberg…
* * *
I början av veckan tog Rangers och NHL över Yankee Stadium för de två utomhusmatcherna mot Islanders respektive Devils senare i veckan och igår hade blåskjortorna ett litet press-event i The House That Ruth Built (eller snarare dess efterföljare, men det tar vi inget extra för).
Bara två spelare var dock på plats – och poserade glatt i lite för stora jerseys.
Hagge och Zuke.
– Ja, det var ingen annan som ville, så det blev vi som fick åka dit, berättar Hagge med ett snett leende.
I slutändan är det ändå de snälla så vinner, så att lagets två Danny DeVito-epigoner är såna som ställer upp när ingen annan gör det ska de bara vara glada för!
* * *
Wings bor på Marriot Marquis mitt på Times Square och det är lite som att komma till Stockholm och bo på Gröna Lund.
Men frukosten är tydligen bra, Bacon Andersson får ordentligt med just bacon och sägs vara mycket belåten.
Dessvärre kan han alltså ändå inte spela; han är med på värmningen men lider av en day-to-day-åkomma i nedre delen av kroppen (om han nu inte bara fejkar för att hinna ut och trycka i sig lite mer New York-bacon under kvällen, man vet aldrig med de från Munkedal…) och sitter hos oss på pressläktaren nu.
Det betyder att Wings fyra tänkta centrar – Pavel, Weiss, Helm och just Jocke Andersson – alla är satta ur stridbart skick i detta läge.
Morsning korsning.
* * *
Inte nog med att Canucks blev förnedrade med 9-1 av Anaheim i går kväll – och tidvis spelade som seriefigurerna i nöjesparken vägg i vägg med Honda Center.
Tårtan blev kallad ”fucking asshole” av domaren Paul Devorski också.
Jo, enligt Vancouver Sun kan man utläsa just det omdömet, fällt av gamle Devorski efter ett meningsutbyte vid Canucks-båset, i det här lilla klippet.
http://o.canada.com/sports/nhl-referee-paul-devorski-calls-vancouver-canucks-coach-john-tortorella-a-naughty-name/
I sak är det kanske ingen som kan påstå att han har fel, men man möjligen tycka att domare ska hålla sig för goda för den sortens kommentarer…
* * *
Kron Wall of Pain försöker tona ner dramat i Honda Center, när han åkte på kräksjuka mitt under matchen, ändå fortsatte spela och fick dropp efteråt.
– Så allvarligt var det inte, jag var bara lite slut efter matchen, menar han.
Men Zäta ser snabbt till att korrigera bilden.
– Kronwall är kandidat till bragdguldet redan nu, slår han bestämt (eller skämtsamt, om ni hellre vill det…) fast.
* * *
Babs är på strålande humör när han håller presskonferens vid zamboni-entrén och jag kollar hela tiden, så jag kan härmed upplysa om att inte ett hårstrå på hans hjässa rör sig en enda gång.
Bobby Ewing forever.
* * *
Eken var här i morse också.
– Nu vet man att det är dags för stormatch, konstaterar Kung Lundqvist.
Jo, men den fan gör bara ett litet jobb under förmiddagen – matchen skippar han för ännu en lyxmiddag ute på stan.
Det är bara att konstatera, The Hockey Experience på Manhattan inkluderar inte längre The Oak Man annat än i högst obskyra särfall.
* * *
Big E är på väg tillbaka, får han bestämma själv spelar han redan lördagens match i The Joe mot Kings, men han har haft ett litet helvete på vägen hit.
Han bröt inte bara två revben när han åkte på den där oömma tacklingen för tre veckor sedan, en nerv i bröstkorgen hamnade fel också – och då blev det tydligen till och med värre än när yours truly för nio år sedan bräckte ett par revben (efter att ha försökt öppna en dörr genom att hoppa in i den på amerikanskt polisvis…don’t ask) och inte kunde skratta eller hosta på några dagar
– Det är den värsta smärta jag varit med om. Det gjorde fruktansvärt ont bara jag rörde mig det minsta och till och med själva huden var öm, berättar han.
Men nu är det alltså bättre och vad gäller OS ska vi inte behöva oroa oss. Då står han skuldra vid skuldra med radarpartnern Kron Wall of Pain igen.
* * *
Hela bytesaffären mellan Oilers, Kings och Nashville igår var rätt ologisk och hjärtat blöder ju lite för Matt Hendricks.
Tänk att sitta i softa, varma Nashville och plötsligt få ett samtal om att det bara är att packa ihop och flyga till Edmonton, komplett med en temperatur på minus 35.
Aj.
* * *
Man saknar Andreas Lilja vid såna här tillfällen.
Dom gånger han kom åkande med Wings på såna här grandiosa bortamatcher höll han sån låda före, under och efter matcherna att jag fick så mycket material till bloggen att jag hade kunnat fylla hela internet.
Ken Holland, kom igen. Åk till Helsingborg och hämta tillbaka artisten.
* * *
Men stolliga Red Wings, ha ha. Dom kör sin fotbollsvärming alldeles för nära den tvärt lutande garageuppfarten vid zamboni-entrén och naturligtvis lyckas Hästpolo-Gustav dra iväg lädret så det försvinner ner till utfarten mot 33:e gatan.
Det är inte lätt när man lämnar Detroits förorter för The Big City…
* * *
Ducks imponerar verkligen, men jag ber att få upprepa – det har Bruce Boudreau-lag gjort förr under grundserien.
Jag blir inte riktigt övertygad förrän han tar sina boys åtminstone till konferensfinal och den här säsongen verkar passa bra för det ändamålet.
* * *
Klent av Kron Wall of Pain att värma i hjälm.
Men efter dropp-dramat i södra Kalifornien kanske man måste skydda sig lite extra…?
* * *
Tom Renney står i Wings bås och ser hemtam ut. Han var ju Rangers coach innan Tårtan och faktiskt den som gav Kung Henrik chansen back in the day.
Honom har vi mycket att tacka för.
* * *
Blev ett långt intro det här, i synnerhet för att vara grundserien, men så har jag varit här hela dagen också.
Jag orkade helt enkelt inte åka hem efter morgonvärmningen.
Istället gick jag och åt en bättre lunch på Nick’s Steakhouse, grann med pressingången, och sen tog jag mig tillbaka till pressrummet och har nu sammanlagt suttit här i nio friska timmar.
Det kallar jag att komma i tid…
Men lång dags färd mot gametime är nu över och here we go.