Tillbaka på Garden

För första gången nådens år 2014:
Liveblogg från Garden.
Jag har ju inte varit här sen…ja, när var det? Dagen före julafton, right?
Nå, uppehållet behövdes – det var ju så mycket matcher i the woooorld’s most famous arena i december att jag såg mer av zamboniföraren Frank än av min egen säng och då blir det till slut något tjatigt.
Men nu är det kul att komma hit igen.
Kittlande.
Exalterande.
Jag blir rentav lite till mig när jag tar hissen från pressentrén på åttonde avenyn upp till sjätte våningen och tre timmar innan matchstart kliver ut i den övergivna hallen, ser det klassiskt välvda taket, hör organisten öva på sina små trudelutter och känner de omisskännliga dofterna av en hockey night på Manhattan.
Nothing like it, folks.
Ännu mer hänförd blir jag när ni – stammisar såväl som U-båtar – stormar ut i kommentatorsspåret för att delta i festen.
För det gör ni, va?
* * *
Medan jag tycker det är en fest att komma tillbaka till the wooorld’s most famous kan man lätt föreställa sig att de spelare som har hallen som hemadress känner viss ambivalens.
De har ju spelat rätt anständigt på bortaplan de senaste veckorna och lyckades till och med, mot alla odds, slå självaste regerande mästarna i Chicago i förrgår, men så fort de återvänder till Broadway förvandlas Rangers till Mora IK.
Vad är dealen med det?
Ska det inte vara en rungande fördel att spela på hemmaplan – i synnerhet när hemma är en bullrande, kaxig storstad som fyller alla besökare med vördnad.
”Jamen, det blir mer press när man spelar inför sina egna fans”, säger någon.
What press?
Som Rangers spelat under delar av den här säsongen är fansen glada om de klarar av att sätta rätt skridsko på rätt fot.
Det är bara att slappna av och spela ut och visa att det är skönt att vara hemma, för satan.
* * *
Jag vet egentligen inte alls vad Gardens ismaskinist heter, men – han ser ut att vara en Frank!
* * *
Dallas Stars sällsynta New York-besök brukade vara stora happenings, för då fick man träffa spännande svenskar man ju aldrig såg annars.
Loui Loui, den grymme Grosse Grossman, Notan, Wandell och, inte minst, Rangers-målisens tvillingbror.
Nu är inte en enda av dem kvar och det förtar förstås lite av kittlingen för en blågul bloggare.
Det ska dock bli kul att se även denna upplaga av Dallas. Det känns ju i princip som ett helt nytt lag sedan Jim Nill kom flygande från Detroit och tog över som GM, späckat med spelare vars blotta namn höjer min puls:
Tyler Seguin, Cody Eakin, Ryan Garbutt, Valeri Nichushkin, Antonie Roussel och Alex Chiasson, till exempel.
Dom uppträder dessutom i – likaledes helt nya – tröjor som väcker starka Brage-associationer och det är en dimension vars betydelse inte kan underskattas.
* * *
Han skulle definitivt kunna vara en Al också, zamboniföraren. Men en sån finns ju redan i Detroit – Octopus Al! – så jag väljer ändå att se på den sjaviga, gruffige, muttrande New York-mannen som en Frank.
* * *
Idag spelade vi äntligen in det podcast-avsnitt som försenats i två veckor för att Youngblood Ekeliw under sin USA-resa bott på vandrarhem utan anständig internet-uppkoppling.
Två typiska incidenter inträffade.
Först höll Youngbloods dator på att lägga av för att han glömt att stoppa i elsladd, så han rusade plötsligt och lämnade mig hängande, mitt under pågående sändning,
Sen gick brandlarmet i mitt hus – alltid lätt armsvettsframkallande när man bor på 48:e våningen.
Så det är en dramatisk episod som når eventuella lyssnare under lördagen…
* * *
En Hanson Brother begår sin Garden-debut som blåskjorta i afton.
Jo, Vigneault har den goda smaken att släppa loss Daniel Carcillo – kallad Carbomb, har jag lärt mig av Flyers-konnässören Viberg på Svenska Fans – mot Dallas.
Därmed finns chansen att vi får se en ny publikfavorit födas – kanske rentav den största sedan Sean Avery trejdades från samma LA Kings där Sather nu hittat den här filuren.
Carbomb är ju liksom inte vilket råskinn som helst – han är ett råskinn med uppsyn och attityd som passar den här stan och den här publiken som stora plånböcker och dålig smak passar Las Vegas.
Han skulle kunna vara både gitarrist i Blue Öysters Cult, buse i jeansväst utanför gatuköket i Tranås 1978, gängmedlem i ”The Warriors” och just en av Hanson-bröderna i ”Slagskott”.
Hur skulle New York kunna låta bli att falla för en sån karaktär?
* * *
Min högra fot har somnat.
Meddelas endast på detta vis.
* * *
Finbesök i holken:
Markus Bäckström från ärevördiga Dalarnas Tidningar, också känd som koncernen där Biffen började sin bana när han fortfarande var en liten kalvmedaljong back in the day, är här.
Det känns som att vara missionär ute i världen och plötsligt få sällskap av en broder från hemförsamlingen.
Ingen lyckad liknelse kanske – men stort är det, vill jag ha sagt.
* * *
Henke börjar i kassen – och får gå upp mot Kari Lehtonen.
Det blir, som det heter, nåt att bita i.
* * *
Ackrediteringen till Sotji-OS har anlänt med bud från redaktionen och på den framgår att jag, om man skriver kyrilliska bokstäver, heter – Neb.
Neb Bjurman!
Det ska jag definitivt använda när jag ger ut min första countryplatta.
* * *
Vi föräras förstklassigt besök från Norge också. Dels är VG-Öystein på plats, dels hela den blåvitröda landslagsledningen, med förbundskaptenen Roy Johansen i spetsen.
Så räkna med Zuke-show.
Han känns som en sån som höjer sig ytterligare ett par klasser inför den sortens nyfikna ögon.
* * *
Det är väldigt olikt Rangers att ha hjälmtvång på värmningen men det har dom och det är synd på Carcillo.
Han hade plockat snabba poäng på läktarna med sin blotta trimmad-moppe-look.
* * *
Det sämsta i USA är och förblir det faktum att det alltid, alltid bara finns ynkliga bås på offentliga toaletter.
Sagt, utan att vi behöver gå in på några detaljer, på förekommen anledning.
* * *
Stiltjen i bloggen är över.
Nu släpper vi pucken och åker.
Välkommen tillbaka, alla.