Winter Classic 2014, del 2

Då hoppas jag ni fått ordning på vätskebalansen efter nattens härjningar, slumrat er igenom ”Ivanhoe” och backhoppning från Garmisch-Partenkirchen och är redo för 2014 års första liveshow i NHL-bloggen.
Den avfyras alltså från The Big House i Ann Arbor, där 110 000 galningar påpälsade som Ola Skinnarmo på polarexpedition håller på att att sätta sig tillrätta i permafrosten för att få se Detroit Red Wings och Toronto Maple Leafs göra upp i utomhusdramat Winter Classic.
Det är, säger dom, den största hockeymatch som någonsin spelats – Guiness rekordbok har till och med folk här för att bekräfta noteringen – och bättre än med en sådan historisk begivenhet kan ett nytt år näppeligen börja.
Låt oss fira med en veritabel storm i kommentatorsspåret.
* * *
Själv välkomnade jag, vis av erfarenhet, tolvslaget i stillhet på mitt rum på 61:a våningen i Renaissance-skrapan i Detroit, såg hundratals fyrverkeri explodera över den arma konkursstaden och vaknade som rena rama torpeden vid sju nu på nyårsdagens morgon.
Man lär sig, kort sagt.
Förra gången jag var på det här evenemanget, i Chicago 2009, gjorde jag ju det fatala misstaget att fira nyårsafton med Red Wings spelarfruar och kom som ett lass härsket smör till Wrigley Field framåt förmiddagen.
Det sades ryktesvis att det förekom ambitioner att få i mig ett par hot shots i år också – jo, det är vad man utsätts för när man beblandar sig med ”Expedition: Robinson”-legendarer… – men icke se nicke..
Med den huvudvärken, det illamåendet och den känslan av att en örn med familj bosatt sig i munhålan ska vi aldrig gå på hockeymatch igen…
* * *
Det är kallt, det snöar och det blåser.
Där har ni förutsättningarna i The Big House så här ett par timmar före första nedsläpp.
De så kallade elementen tänker helt enkelt sätta eftertrycklig prägel på den här Winter Classic-upplagan.
Jag förstår ju inte riktigt det tilldragande i det upplägget, men det är så alla inblandade verkar vilja ha det. Dom menar att det är i snöyra och köld upplevelsen blir som mest snarlik barndomens oändliga utomhuspass på frusna sjöar och konstspolade rinkar och vem är jag att hindra dem från att tycka så?
* * *
Det finns skäl till att Michigan Stadium kallas Big House, men de är inte omedelbart iögonenfallande när mediabussen vi skjutsas med från Detroit glider upp bakom västra läktaren
Utifrån ser anläggningen inte så mycket märkvärdigare ut än, tja, gamla Idrottsparken i Norrköping.
Men sen kommer man in och ser hela grytan och oh yes, det är en Grand Canyon till arena.
* * *
Mig behöver ni dock inte tycka synd om – alternativt ha som föremål för handgnuggande skadeglädje, om ni nu är såna.
Pressläktaren är belägen inomhus, där det är varmt och gött och allt som händer långt där nere på isen visas på otaliga tv-skärmar,
Och skulle det inte kännas bra där finns ett helt presscentra bakom kulisserna med maffig buffet och kaffekannor och ännu fler tv-skärmar,
Vadå, trodde ni att jag skulle utsätta mig för samma plågor som spelarnas och fansen?
Är ni från vettet?
* * *
Breaking News:
En mini-Kron Wall of Pain är under insegling!
Joho, det avslöjar nummer 55 när han efter nyårsaftonens träning sitter i det jättelika omklädningsrummet – till vardags befolkat av en månghövdad football-skvadron, ju – och ser ut som Ace Frehley i Kiss, eftersom han smetat ut det där sminket dom duttar under ögonen för att undvika att bli bländade i dagsljuset:
Han ska bli farsa.
Bloggen ber att få gratulera å det hjärtligaste.
* * *
Fast okej, under nyårsaftonen måste jag ju ut under bar himmel och får stå vid sargen i den bistra vinden ett tag och trots att jag – som kommer direkt från Florida och är helt out of my element såna här gånger – varit förutseende nog att skaffa både mössa och handskar och tjocka sockor att ha i gympadojorna fryser jag som Alfred i ”Emil i Lönneberga” när han blir sjuk och håller på att få kallbrand i småländsk snöstorm.
Det gör direkt ont att tänka på hur det ska kännas ute på öppen is – i hockeymundering.
Men enligt just Kron Wall of Pain drabbas de inte ens av den oerhörda plågan som tar över hela tillvaron när tår tinar efter några timmar i skridskor i svår köld; en av anledningarna till att jag avslutade min karriär i Kvarnsvedens GoIF innan jag hunnit få hår överallt där man ska ha hår (en annan var monumental brist på talang, ytterligare en att intressen som inte var helt kompatibla med idrottsutövande började få en mer framträdande roll i livet).
– Det minns jag också, det brände i fötterna, säger Kronwall och drömmer sig tillbaka till barndomens eftermiddagar på Veddestavallen i Järfälla.
– Men så är det inte alls nu. Vi är varma om fötterna hela tiden.
Det gläder mig mycket att höra.
* * *
NHL har ett fläckigt track record vad underhållning beträffar och det blir inte mycket bättre idag.
Här hade de chansen att städsla local hero Iggy Pop – han är uppvuxen i Ann Arbor och bildade Stooges här; det är holy ground – men istället är det Zac Brown Band som får stå och mala för jättepubliken.
Ah, ”Real Cool Time” hade ju suttit perfekt
* * *
Det är en tämligen kort biltur från Toronto-trakten till Ann Arbor och Leafs-coachen Randy Carlyle förutspår att Leafs-fansen kommer att dominera på läktarna.
Att döma av den vilda tailgating-scenerna runt arenan – ja, runt hela trakten – två timmar innan de släpper pucken får han rätt.
Det är blåvitt precis överallt.
* * *
Sedan Winter Classic sjösattes nyårsdagen 2008 har hemmalaget bara vunnit en enda gång och det var när Bruins tog emot Flyers på Fenway Park 2010.
Coach Babcock har en teori:
– Ja, vad tror ni? Hemmaspelarna är ju hemma med sina familjer och firar nyår kvällen innan. Då blir det inte bra.
Det säger han sig nu har talat med sina undersåtar om.
– De har kvällen efter den här matchen att fira nyår på istället.
Jag har haft samma tanke för egen del…
* * *
Det är oklart om Alfie kan spela. Han har plågats av kramper i ryggen på slutet, tvingades avstå matchen mot Nashville i förrgår och kyla brukar vara så lagom bra för 41-åriga ryggar.
Men låt oss hoppas på bra besked efter matchvärmningen.
Dels vore det tråkigt för Daniel själv att missa den här once-in-a-lifetime-upplevelsen, dels vill jag gärna höra hur det låter när 50-60 000 Leafs-fans buar så fort han rör pucken!
* * *
En och en halv timme kvar i skrivande stund.
Nu snöar det utav helvete.
* * *
Veteranmatchen på Comerica Park inne i centrala Detroit igår eftermiddag hann jag aldrig på, den krockade med träningarna här ute, men jag ser fina bilder i lokalpressen på Lidas med rosor om kind – och det är ju sensationellt att Homer inte bara fick slå en straff utan till och med satte den.
Däremot står det inte om Börje, var sig här eller i Toronto-tidningarna.
Kom han aldrig?
* * *
Barry Melrose är förstås flashig i nåt slags fårskinnspäls och färgsprakande halsduk; han är ju Barry Melrose.
Men för oss andra gäller ingen normal pressmeddelande såna här gånger.
Det är är rockar och tjocka tröjor och fula mössor för hela så kallade slanten.
Slipsarna får vänta tills vi är inne i de vanliga lyxmiljöerna igen.
* * *
Örebroarn är ju här också.
Calle Gunnarsson.
Han hör inte direkt till de som tar mest plats i Maple Leafs omklädningsrum, trots att han de facto bildar första backpar ihop med Dion Phaneuf, men han är en synnerligen vänlig man som alla uppskattar för att han är så ”approachable” – alltså lätt att gå fram och prata med.
Jag ser honom, rödrosig om kinderna han också, och med famnen full av skridskor, efter den familje-skate som följer direkt på träningen.
– Både tjejen och mamma och pappa har varit med ute och åkte…det var riktigt roligt, säger han.
Tror jag det, sånt HÄR har dom inte i Örebro….
* * *
För eventuella nytillkomna läsare funkar det enligt följande i den här bloggen:
Jag kommer med textbläffor i pauserna – däremellan pågår real time-tuggande i kommentatorsspåret.
Häng med där.
* * *
In med Monstret!
Ja, jag vill säga det redan nu – för Jimmy Howard, som av oklara skäl får börja för Wings idag, var sensationellt kass i återkomsten i Nashville i förrgår.
* * *
Pressläktaren i detta stora hus, högst upp med på en långsidan, är som däcket på ett jädra kryssningsfartyg – med snett lutande panoramafönster och allt.
Kapten Biffen anropar, är ni med?
* * *
Zäta får frågan om det är någon i laget som verkar ogilla att spela ute i ovädret.
– Nja, det är väl bara Gustav Nyquist som känner sig lite obekväm, men han vänjer sig, flinar han.
Ja, ”Gus” är i och för sig van vid utomhusaktiviteter – men då är det sommar i Skåne och hästpolo-klubborna svingar ledigt i den ljumma luften!
* * *
De här tjommarna som gör ren isen precis innan värmningen ska börja – de skottar snö som ingen jag sett sedan min storebror var sen till jobbet på Järn-Mats och skulle ha fram sin Saab efter en mäktig dalastorm i början av 80-talet.
Det här blir kaos.
* * *
Drar namnet Cody Franson i matchvinnarlotteriet.
En brynäsare?
Det får jag för mina synder.
* * *
Det är ett mäktigt jubel som stiger mot de blyertsgrå himlarna när lagen kommer in för värmning – så mäktigt att det till och med hörs in till oss på däcket, faktiskt.
Plötsligt känns det som att…ja, det här kan bli lite kul.
* * *
Vilka av retrotröjorna lagen uppträder i tycker ni är snyggast då?
Jag skulle nog säga Red Wings, de är estetiska mästerverk.
* * *
Jamen, då rättar vi till mössorna och knyter halsdukarna hårdare om halsarna.
Det är dags för Winter Classic 2014.
Mycket nöje.