Brothers in arms

Det händer snabbt, svarade Henrik Lundqvist när jag i somras frågade hur verklig laganda uppstår.
Man tittar, fortsatte han, varandra i ögonen och känner direkt att det här ska vi göra tillsammans.
Man tittar varandra i ögonen och känner direkt att det här ska vi göra tillsammans…
Så vackert.
Hur mycket stjärnorna i Tre Kronor egentligen behövde titta varandra i ögonen innan den här OS-turneringen startade vet jag inte.
De var vänner sedan tidigare, hade trivsamt samkväm i Stockholm i somras och flög hit med bröstkorgarna fulla av samhörighetskänslor.
Men:
Medan de varit här har något mer hänt, fick jag en bestämd känsla av efter torsdagens intensiva träning i den oförskämt iskalla träningshallen i Bolshoy-komplexet.
De har levt riktigt tätt ihop i snart två veckor, vuxit samman som verklig grupp och blivit – bröder.
Bröder som de vi följde i tv-serien ”Band of Brothers”. Bröder som de Bruce Springsteen sjunger om i ”Blood Brothers”. Bröder on a mission from God.
Nu ska de spela semifinal i OS, ser varandra i ögonen och känner – allesamman – att de ska göra det här tillsammans.
* * *
Själv har jag lagt en dosa General på en liten upphöjning på pressläktarbänken, strax ovanför Bolshoy Ice Dome-isen.
När matchen börjar öppnar jag locket, kramar en redig prilla och trycker upp den under läppen.
Då är Zäta här ändå.
Det var ju så att Tre Kronors Team Manager Putte Köhler efter kvarten mot Slovenien kom fram i mixade zonen och räckte över en hel stock snus.
– Från nummer 40, sa han.
Den skadade Kaptenen skulle ju flyga hem till Detroit dagen efter, hade inte längre nytta av resesnuset och skickade, helt rörande, med de överblivna dosorna till bloggen.
Nu är de här och därmed, som jag ser saken, Zäta också – och hans spirit och karaktär och hjärta.
* * *
Att allt det där med blickar och brödraskap också gäller finländarna behöver jag inte ens påpeka.
Det är ju i någon mening just det den berömda sisun består av.
Och den behöver de inte ens titta varandra i ögonen för att frambringa.
Finska hockeyspelare blir hundraprocentigt integrerade delar av en rytande, dödligt lojal lejonflock bara de kommer i närheten av den blåvita tröjan.
Så:
Emotionellt vulkanutbrott är nu nära förestående
* * *
Hur är det hemma i fosterlandet nu då, står det still på gammalt Stenmark-leder-med-tre-hundradelar-inför-andra-åket-i-Kitzbühel-sätt?
Skolkar ni från plugget, har ni tagit ledigt från jobbet, är alla andra slags åtaganden uppskjutna?
Är hela nationen parkerad framför tv:n och vill se Henrik Lundqvist, Erik Karlsson, Alex Steen, Yellbear Hjalmarsson, Daniel Sedin, Daniel Alfredsson och Nicklas Bäckström ta oss till OS-final?
Det är otroligt inspirerande och kittlande att sitta här och
* * *
Under bussresan genom regnet till presscentret i den tidiga fredagsmorgonen ser jag en hjort på sluttningarna upp mot Kaukasus.
Det känns som att det betyder något.
Kanske att gjort är gjort?
Ja, förlåt – jag är snudd på övertänd och behövde lätta på trycket med en liten wennerholmare.
* * *
Rivalitet och glimt-i-ögat-groll är förstås skoj, men något hat visavi Finland ska ingen förvänta sig att hitta i den här bloggen.
Med mig är det rentav så tråkigt att jag gillar Finland och finsk hockey.
Den fantastiska Varpu Sihovenen – en av det blåvita rikets främsta hockeypennor – hör till mina bästa New York-vänner, jag har varit med om fantastiska möten med mästerliga spelare som Teemu Selänne och Kimmo Timonen och jag är sedan barnsben fascinerad av det besjälade och vemodiga i den finska idrottskaraktären.
Så:
Jag hejar på Sverige, som fan, men bryter inte ihop om det är de stolta motståndarna som går till OS-final istället.
* * *
Svart kostym, vinröd skjorta, svart slips.
Där har ni semifinalstassen.
Den känns skarp, den känns som framgång.
* * *
Han får sällan de stora stora rubrikerna, för han är ju i första hand ett defensivt ankarstycke, men Yellbear Hjalmarsson från Russnäs på småländska höglandet är precis den typ av karaktär man ska ha på isen i en sån här match.
Han har vunnit två Stanley Cup-titlar med Chicago Blackhawks på bara några få år, den småländska envishet som fick Karl-Oskar att röja gärdet i Ljuder rent från tusentals stenbumlingar pumpar i hans ådror och ju svårare och tuffare och mer krävande det är – desto roligare tycker han det är att spela.
Så håll ett extra öga på nummer 4 nu.
* * *
Aftonbladet-femman är samlad och tippar härmed Sveriges förste målskytt för dagen.
Ros: Alex Steen.
Big Papa Wennerholm: Alfie.
Abris: Erik Karlsson.
Fin-Emil: Loui Eriksson.
Bjurre Biff: Daniel Sedin (det lossnade senast)
* * *
Skulle Tre Kronor förlora kan Pär Mårts trösta sig med att ingen i det svenska pressuppbådet tänker äta upp honom i alla fall.
Det ödet väntade däremot ryske coachen Bilyaletdinov efter hemmanationens kvartsfinalfiasko mot Finland.
Blek, och med tom, blick satt han på presspodiet efteråt och hotades verkligen med att bli uppäten.
Levande.
Det kan man kalla hårda bud.
Sedan har det inte hörts något alls om megafloppen och som Dimitry Chesnokov – lysande rysk skribent på Yahoo Sports i Nordamerika – skriver i en analys:
Landet är bedövat av smärta och kommer inte ens ta i hockeyn på några veckor.
Blänkaren avslutas så här:
Den olympiska elden brinner fortfarande i Sotji, men i det ryska hjärtat har den slocknat.
* * *
När jag och Big Papa promenerade i Sotji-solen igår mötte vi cyklande målvaktsparet Tuukka Rask och Antti Niemi.
Där hade vi kunnat hjälpa Tre Kronor på traven med ett litet paraply i ekrarna, men vi är för sportsliga för det och ber istället om att Tuukka är ute och cyklar idag också.
* * *
För två veckor sedan rasade tvättstället i TT-Sundbergs spartanska hotellrum.
Idag, när två dagar av vistelsen återstår fick han ett nytt.
DET kan man kalla omen.
* * *
Det går plötsligt upphetsande rykten om att Rask är sjuk, så Big Papa Wennerholm går in på en finsk sajt och översätter en (b)raskande rubrik med Google translate.
Den lyder:
”Lehtonen finska lejon måla”.
Hm.
* * *
Läktarna är inte ens halvfulla när värmningen tar slut, men det börjar ändå kännas förtätat och nervigt här.
Nu är det dags!
* * *
Lehtonen i kassen för Finland alltså.
Oväntat – men det påverkar inte mycket.
Finland har turneringens bästa målvaktsuppställning och har till skillnad från alla andra råd att förlora förstemålisen.
Lehtonen kommer vara grym.
* * *

De har , tack vare SVT-krönikan efter fotbolls-VM 1994, blivit synonym med de mest oförglömliga svenska idrottsögonblicken så innan Tre Kronor kommer ut isen för semifinalen i OS-turneringen i Sotji 21 februari 2014 tycker jag att vi kan ta till oss Karin Boyes odödliga ord:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen, är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen, som är mödan värd.

(och så, med samma kraftiga amerikansk brytning som i Albert Svanbergs episka berättelse om Tomas Brolin-laget):

Heja. Sverige. Friskt. Humör. Det. Är. Det. Som. Susen. Gör.