En av livets höjdpunkter

När man en dag, förhoppningsvis fortfarande någotsånär avlägsen, ser tillbaka på sitt liv och ska sammanfatta det man varit med om är det mesta förmodligen bortglömt och försvunnet.
De flesta dagar, händelser och upplevelser tenderar ju att lösas upp i ett dunkelt mischmasch av fragment.
Men ett är säkert:
Kvällen den tolfte februari 2014 kommer att stå ut i glänsande relief i mitt minne.
Det var där och då en av tidernas största hockeyturneringar började.
Det var där och då världens bästa spelare gick ut i strid.
Det var där och då Tre Kronor och Tjeckien inledde de olympiska spelen i Bolshoy Ice Dome i sydryska badorten Sotji.
Jag kan faktiskt inte riktigt fatta att jag är här, att jag får vara med om detta, att jag får sitta på en grandios pressläktare precis vid isen och se när detta magnifika drama avgörs.
För en som älskar hockey blir det verkligen, verkligen inte större. Det är som att vara gourmet och få äta sig genom menyn på Noma i Köpenhamn, som att älska musik och få vara alldeles intill när Yo Yo Ma drar stråken över cellosträngarna och som att ha bensin i blodet och få köra en Ferrari på Autobahn.
Kort sagt:
Det är en av livets mest oförglömliga upplevelser som tar sin början i afton och sedan fortsätter i nästan två veckor.
Jag hoppas ni vill vara med och dela den med mig.
I så fall:
Hjärtinnerligen välkomna till OS 2104!
* * *
Kampen mot de nio timmar bloggen förlorat på vägen över jordklotet går vidare med oförminskad desperation.
Jag befann mig två millimeter från regelrätt koma när jag äntligen tryckte ner hjässan i den platta ryska kudden igår kväll, men efter bara två timmar var det som att någon slog på en lampa i skallen och så låg jag klarvaken och stirrade i mörkret igen.
På något sätt lyckades jag tvinga mig tillbaka in i John Blund-land efter en frustrerad timme – och hann drömma oroligt om att Daniel Sedin hade trejdats till Norge, hur nu det skulle gå till – men tyvärr dröjde det därefter bara en och en halv timme innan den tupp (!) som bor nånstans i grannskapet började gala hysterisk i skum gryning.
Då var det bara att gå upp, göra sig i ordning och vänta på att också kollegorna Ros och Abris skulle vakna.
Det är en kamp det här, men liksom Tre Kronor är jag fast besluten att vinna den.
* * *
Det finns dom som menar att svenskarna sett oskärpta och slarviga ut under de fåtaliga träningar de hunnit genomföra sedan de klev av sina lyx-charters på Sotjis nybyggda flygplats.
Mitt intryck är det rakt motsatta.
Under gårdagens långa drill på Bolshoy-isen tyckte jag framförallt att det såg ut som att de allra viktigaste detaljerna klaffade.
Henke var så där vredgat ovillig att släppa in mål ens under de mest triviala övningarna, Daniel Sedin och Bäckis såg ut att hitta varann på en gång och Mårts lilla specialkedja med Zäta, Landeskog och skyttekung Steen hade ett par riktigt explosiva moment.
Förväntningarna hos en bloggare som tills nu tyckt att brons vore en bedrift har därmed börjat stegras…
* * *
Vi bor alltså i en mediaby snarare än på hotell. Denna by heter Christie Purduey och är, som ni hört vid det här laget, ett slags Svarta Havet-version av Hammarby Sjöstad.
Det kanske inte säger er som inte bor i Stockholm så mycket, men tänk skinande nya bostadsrättkvarter för välmående medelklass, med innegårdar och inglasade balkonger och hela baletten.
Skillnaden är att vi har välutrustade krogar, öppna långt in på nätterna, på varje gård.
De etablissemangen har jag olyckligtvis inte hunnit frekventera ännu, något säger mig att i deras sortiment finns effektiv moteld mot den här jetlaggen och vänta bara .
Däremot har jag tagit del av frukostbuffén i lobbyn och kan meddela att ryska frukostkorvar i min själ inte är så dumma.
* * *
Seger just ikväll är jag dock inte så våldsamt säker på.
Tjeckien är bättre än många tror, utrustat med farliga doser rutin och list och dessutom anfört av en svältföddd Jaromir Jagr som garanterat vill kröna sitt femte och sista OS med några gloriösa minnen.
Fast det är bra jäkla underligt att förbundskapten Hadamczik väljer att inte använda Pavelec i kassen.
Han är den typ av målis som brukar stå på huvudet i den här sortens matcher.
* * *
Snussituationen är dessvärre inte den ideala. Jag har, orolig som jag var för rysk gränskontroll, tagit med mig lite för lite och kommer förmodligen att tvingas till plågsam ransonering framåt helgen.
Men det finns ett litet ljus i mörkret:
Niklas Hjalmarsson – sedan länge känd som Yellbear i den här bloggen – har slutat och kommer inte att be om prillor varje gång jag ser honom.
– Nej, inte nu kanske, men går vi långt i slutspelet kanske jag ändå måste ha en. Det brukar ju ge tur, påpekar han.
Hm.
* * *
David Krejci kan också spela hockey, vet alla som ägnade Stanley Cup-slutspelet några ögonblicks uppmärksamhet.
Boston Bruins-vann de facto poängligan i playoff.
* * *
Pressläktaren i Bolshoy-hallen – ett slags förvuxen Kinnarps Arena – är samma dröm som i Rogers i Vancouver för fyra år sedan, belägen på nedre sektionen på långsidan mitt emot spelarbåsen.
Det betyder att vi till skillnad från i NHL, där de skickar upp media så högt i takåsarna att vi behöver syrgas, kommer riktigt nära isen och verkligen får känna intensiteten rent fysiskt.
Den lilla detaljen förhöjer magin i OS-upplevelsen med ytterligare ett par tusen oktan.
* * *
Jag har ju hävdat att det mesta världen hört om medias problem här i Sotji varit överdrivet gnäll, men Johan Tornberg får nog anses ha ett legitimt klagomål.
Han kan visa bilder på hur en råtta som bor på hans rum tuggat sig genom både en dörr och golvplattor och lämnat spillning i badrumshörnet.
Å andra sidan är det väl trevligt att få ett eget litet husdjur när man är ute och reser…
* * *
En lustighet med nämnda pressläktare är dock att även tv- och radiokommentatorerna sitter här ute bland oss vanliga dödliga.
Jag misstänker att vi kommer att höra Niklas Holmgren rätt bra….
* * *
Att det är vinter-OS som pågår framgår enkom av de idrottsgrenar som står på programmet.
Väderleken i Sotji indikerar snarare att vi är på försäsong med New York Yankees i Florida.
Idag har vi till exempel suttit ut och flämtat i tjugofem plusgrader under palmerna utanför presscentrat.
– Det känns fel, säger
Inte alls, tycker jag som kommer från ett New York där vi haft en vinter dom skulle protesterat mot till och med i Sibirien.
* * *
Få av de svenska spelarna har familjemedlemmar med sig hit, huvudsakligen för att de praktiska detaljerna på förhand tett sig något oklara, men Bäckis legendariske storebror – Storchen kallad – är på plats.
Det är hårt virke i de där Valbo-pojkarna.
* * *
Ros fortsätter i samma stil som i Vancouver för fyra år sedan.
– Kom igen, säger han innan jag hunnit lära mig hitta i OS-parken och inte förstått hur frekvent bussarna går, det är en kort promenad mellan presscentrat och Bolshoy-hallen. Vi går.
Sedan följer 25 minuters eländig språngmarsch i den tropiska Sotji-hettan.
Han är en promenadfascist, Ros, en strövtågens egen Putin.
* * *
Ja, visst, den här premiären blir en alldeles hisnande tilldragelse. Men jag ser morgondagen an med ännu mer iver. Då sitter jag här, God willing, från tidiga morgonen till midnatt och ser först Finland-Österrike, sedan Ryssland-Slovenien och slutligen Kanada-Norge.
Det är då det är OS på riktigt, det är då det känns som att vara med om rena rama hockeyporren.
* * *
Big Papa Wennerholm, å sin sida, fortsätter heja på big shots och legendarer.
Idag springer han in i Sidney Crosby på vägen till Bolshoy.
I vad mån världens bäste i likhet med Jasjin igår hälsar tillbaka är inte helt klarlagt, men han tittar rakt in Big Papas kamera och ler.
Sen går han och tittar på damhockeyfejden mellan Kanada och USA.
* * *
Voun, ropar en bjässe till soldat ivrigt åt mig vid en checkpoint, voun!
Det visar sig betyda skosnöre.
Mitt är oknutet.
* * *
De testar presentation av svenska laget på jumbotronen – Kinnarp-artad den med – under eftermiddagen och plötsligt dyker en bild av The Mule upp.
Det blev väl lite fel?
* * *
I skrivande stund är det ganska exakt tre timmar tills de släpper pucken här inne.
Så jag har just varit på herrarnas och knutit på mig OS-turneringens första slips – en jävligt vass sak i rött, vitt och grått.
Kom igen nu då, nu kör vi!
Eller…ja okej, just det…tre timmar kvar, var det.
* * *
Talk of the town i Norge just nu är historien om hur Foppa på skämtsamt humör blåste den store – eller snarare lille… – Zuke Zuccarello under deras gemensamma säsong i Modo.
Foppa fick varje dag parkeringsböter utanför hallen i Ö-vik men flyttade böteslappen till norrmannens vindruta och han betalade varenda en, i övertygelsen att det var han som ställt sig fel.
– Jag ska skicka stämning i efterhand, rasar en spelat upprörd Zuke.
Ah, så går det när man är en lättlurad kylling!
* * *
Djävulen, nu testar de PA:t i Bolshoy också – och speakern är uppe i decibeltal som skulle få Lemmy i Motörhead att applådera.
Härifrån kommer vi uppenbarligen komma grundligt lomhörda om kvällarna.
* * *
Jag protesterar förstås indignerat när Notan, liksom Tornberg här för Viasats räkning, påstår att journalister är taskigt klädda men då pekar han mot Holmgren och jag tvingas kapitulera.
Herr kommentatorn kommer till onsdagens morgonvärmning i blå shorts och hiskeligt grön college-tröja.
* * *
Organist har de också.
Han är inte direkt tystlåten, han heller.
* * *
Ni får förresten hålla er med på sportbladet.se de här dagarna.
Yours truly är ständigt med och blir intervjuad av promenadfascisten i hans tv-show.
* * *
Nu kom musiken också och vid min gud – ska de pumpa på den här sanslösa volymen får spelarna se till att ha öronproppar med sig också, annars får Tre Kronor-läkaren Björn Waldebäck vårda hela truppen för galopperande tinnitus i morgon.
* * *
Kaffet undrar ni?
Ja, om man köper nere i pressrummet vid mixade ap-zonen får man finfin, stark antijetlag-olja.
Annars är det en pulvervariant som gäller och ja, hm, den kanske de inte kommer att hylla i Michelin-guiden direkt.
* * *
Inte för att vi hör varann när de vräker på med Rick Astley-hitsen, fast vi sitter bredvid varandra, men early birdsen Biffen och Big Papa försöker komma fram till vem som gör första svenska målet – om det nu blir några.
– Alfie I powerplay, säger Big Papa.
– Hjalmarsson, kontrar jag för att vara lite originell.
Nu vet ni.
* * *
Två timmar före matchstart fejar de plexiglasen som vore det curling-is inför premiären.
Här ska det skina.
Och dåna.
* * *
Ros är mindre vågad och säger att Alex Steen gör första svenska målet.
* * *
Stor is är det roligt att se för en låtsasamerikan som lilla mig, här finns det liksom svängrum, men däremot känns det trist att det är avstånd mellan läktare och rink.
Publiken ska för satan sitta och dunka i plexit.
* * *
Näste man i vår femma på pressläktaren ikväll, Abris, drar till med Landeskog som första målskytt.
Och nej, kommentator Frallan – det är inte DEN Abris, det är vår egen Tommy Sandlin, Hans Abrahamsson från Gävleborg.
* * *
Håkan Södegren kommer fram under morgonvärmning, studerar bloggens helsvarta stass och utbrister:
– Är det begravning?
Nej, inte än.
* * *
Tre Kronor kör blått ikväll.
Inte mig emot, det var väl i de ställen de vann guld i Turin, var det inte?
* * *
Shajbu, shajbu, shajbu!
Ja, förlåt, ville bara testa.
Det är i morgon vi får höra den ramsan.
* * *
Det är inget fel på ledartrojkan Mårts, Popovic och Grönborg, men man kan kanske inte påstå att de väcker fullt lika mycket respekt som Kanadas ledarstab.
Mike Babcock, Ken Hitchcock, Claude Julien och Lindy Ruff…det är tammefan den samtida hockeyns motsvarigheter till Mozart, Beethoven, Bach och Wagner.
Ojvoj.
* * *
Sportbladet-femman fullbordas när fin-Emil Lagnelius kommer insvepande och sätter sig ner och lajv-rapporterar.
Hans förste blågule målskytt: Loui Eriksson.
Vågat tips.
Så är han värmlänning också.
* * *
Nu kommer oroväckande uppgifter om att det är populärt med vuvuzelor på hockey här.
Det vore sådär i det redan vanvettiga bullret.
* * *
Man vet ingenting om begreppet ”frånvarande” förrän man försökt konversera med män som Abris och promenadfascisten när de är upptagna med något som eventuellt kan lukta nyhet på någon sajt.
* * *
Rätta mig inte om jag har fel, som den andre Abris brukade säga, men såvitt jag ser är det bara Patrik Berglund och Jakob Silfverberg som inte har samma nummer som de har i sina klubblag i NHL.
Berglund har ju 21 i St. Louis, men det är Loui Erikssons i landslaget, så Bulan har fått till 14 – och Silfverberg har 33 i Anaheim, men den skulle Henrik Sedin ha haft så Jacke uppträder i nummer 18.
* * *
Leif Boork kommer förbi och säger hej.
Jag blir starstruck.
* * *
För nytillkomna läsare i den här bloggen ska följande förklaras:
Jag kommer med nya inlägg i pausen, med betraktelser om allt möjligt som händer och inte händer i arenan.
Själva live-uppdatering från hockeymatchen får man av nämnde Lagnelius här:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/os2014/oslive/oshockeylive/
* * *
Värmningen börjar och Henke dundrar först av alla in på isen i OS-turneringen 2014.
Jag ryser.
Nu, mina vänner, är det dags för en av livets allra största höjdpunkter.
Mycket nöje.