I OS-töcken

Tidsomställning a’ nio timmar är inget för morsgrisar, har det visat sig.
Jag lever ännu så länge i ett lätt overkligt OS-töcken; klarvaken när jag borde sova och knockad som en av löshundarna arrangörerna i Sotji söver med bedövningspilar när jag ska randa text.
Det borde betyda att Oliver Ekman-Larsson och Jakob Silfverberg inte klarar av att skilja tak från golv.
De har ju rest ända från amerikanska västkusten och har obegripliga tolv timmars differens att hantera.
– Men jag känner mig faktiskt rätt pigg. Det är inga problem, säger OEL med en axelryckning när han sveper förbi bloggen i den mixade zon vi på goda grunder brukar kalla media-zoo i det här forumet.
Och han har alltså tränat två gånger på is också – och ska spela match i morgon kväll.
Jag har bara suttit och glott.
Det finns skäl till att de här gossarna är framgångsrika idrottsmän och jag inte är det.
* * *
Svenskarna genomför ett träninsgpass som omedelbart väcker förhoppningar om…ja, jag törs knappt tänka på det.
Det ser riktigt lovande ut. Framförallt är det explosiv fart på den nykomponerade kedjan med Zäta, Steen och Landeskog – och Bäckis och Daniel Sedin ser ut trivas ihop direkt, inte minst när powerplay ska vässas.
Och Lundqvist – ojvoj.
Han har inte kommit hit för att leka.
* * *
Bortsett från mina egna tidsomställningsbekymmer, som jag inte precis kan skylla på Ryssland, har jag fortfarande inget särskilt att klaga på .
I fråga om logistik och bekvämlighet är det mesta hittills överlägset till och med arrangemanget i Vancouver för fyra år sedan.
Avstånden är minimala, kommunikationerna fungerar, allt är smidigt och enkelt.
Jag blir alltmer övertygad om att den störtflod av missmod som sköljde genom mediakanalerna i mitt hemland förra veckan berodde på att vissa amerikaner tycker att det alltid ska vara precis som hemma och är det inte det så får de blodstörtning
* * *
Det är inget fel på Kanadas träninsgpass heller, om man säger så.
Powerplay-uppställningarna Mike Babcock släpper loss på isen skulle man kunna skrämma barn med.
Eller åtminstone blågula mediarepresentanter.
– Jesus, utbrister till exempel kollegan Abris och jag kan bara instämma.
* * *
Kron Wall of Pain är siste man kvar i vårt media-zoo efter Tre Kronors pass på Bolshoy-isen.
– Ja, suckar han, hur gick det här till nu då?
Jag vet inte riktigt, men det kommer fler tillfällen att få träffa oss!
* * *
Under en promenad från hockeyhallen till presscentrat hälsar Big Papa Wennerholm plötsligt glatt på en tjomme som hastar förbi.
– Såg du vem det var, undrar han?
– Nej.
– Jasjin.
Det är sånt som bara händer i Sotji.
* * *
Mat?
Nej, det har jag på grund av några olyckliga omständigheter inte hunnit med idag, men kaffet är okej.
* * *
Coolast är att Jasjin hälsar lika glatt tillbaka.
Big Papa är legend.
* * *
Nu ska Nep Gbhopmah – som man, av ackrediteringsbrickan att döma, ungefärligen skriver mitt namn med kyrilliska bokstäver – lägga sig och försöka sova åtminstone tills tuppen som bor i grannskapet gal framåt sju tiden.
I morgon blir det vanligt, långt intro inför öppningsmatchen i en av de största hockeyturneringar som arrangerats.
Då jävlar ska vi få lite fjutt på det här.

…Fin arena

….precis som i Vancouver med pressläktare i prime location. Det ska bli hysteriskt fantastiskt att sitta här och titta på världens bästa hockeyspelare.

Levande legender.

There is a light that never goes out. I alla fall inte innan nästa söndag

Solnedgång i Svarta Havet. Pretty vykortsbetagande.

Det här är OS-byn. Även Tre Kronor bor alltså i ett ryskt Hammarby sjöstad.

En kung i ett media-zoo

En annan kung

Tre Kronor i samkväm på Bolshoy-isen

– Jo, kolla här nu då. Man skriver PÅ Madison Square Garden.
Tomas Ros reder ut begreppen för Niklas Holmgren.

Nep – enligt kollegerna med en passande Hollywood-rysk uppsyn