Finland – Österrike 6-2 (Period 2)
* * *
Är det inte Österrike det här?
Defensivt ser de mer ut som schweizerost.
Finländarna får så mycket öppna chanser att de knappt kan tro det själva och därför inte kommer sig för att gå upp i tvåsiffrig ledning
* * *
Nu har Big Papa anlänt, så nu regnar det in kommentarer av den här typen:
– Man trodde ju det skulle bli raffel när Raffl såg till att det blev 1-0…
* * *
”En äcklig start”, noterade jag att Jarkko tyckte i Cover It Live i början av matchen och såna gånger gör man bäst i att hålla sig borta från honom.
Men nu är han gladare, suomen poiken.
* * *
Mikael Granlund har kul i Sotji han.
* * *
Nyström från den andra tidningen sitter och skalar apelsin på pressläktaren – som en sån där som stinker upp hela tågvagnar med hiskliga fruktaromer.
Där går väl ändå gränsen, jag kräver att Helin tar det med Mattsson i nästa podcast.
* * *
Stackars Starkbaum försöker verkligen, men är ofta lika övergiven som Sotjis löshundar.
Han borde, i ren protest, lämna över till backupen Rene Swette, så han får swettas istället.
Usch, den kan jag inte ens skylla på Big Papa, jag kom på hemskheten helt själv.
* * *
Vamos a la playa nu då, snälla!

Finland – Österrike 4-2 (Period 1)
* * *
Ha ha, den gamle och kidsen levererar direkt
Teemu står för assisten och Granlund nätar
Det är ju poesi.
* **
Men perkele, wienerschnitzlarna tar ju ledningen med 1-0 – efter 35 sekunder.
Snyggt är det också.
Raffl slår en en galant geomskäraren från bakom kassen, nästan genom Rasks målgård, och kontringsgeniet från Long Island sprätter in den.
Och sen ser min vän Hundertpfund till att skaffa 2-1-ledning också – på vad som måste vara tredje skottet på Rask
Skräll!
* * *
Det är inte ens halvsatt så här under tidiga dagen, hockeyfansen har förmodligen roligare i Sotji-natten än vad jag har och ägnar sig fortfarande åt att återställa vätskebalansen, men det är i alla fall några glada blåvita supportrar som trummar på med ”Suomi, Suomi, Suomi” rätt duktigt.
* * *
Sen blir det mer som det ska.
Starkbaum i österrikarnas kasse jobbar hårt, men ju längre perioden går, desto mer utrymme får finländarna framför honom och nu är ju det här rimligen avgjort.
* * *
Det låter nästan lika fantastiskt när den ryske speakern säger ”Seläjjne” idag som när han sa ”Zjettierberg” igår.
* * *
Klart Olli Määttä dunkar in en puck också.
Han kommer ju om bara något år att räknas som en av världens allra bästa backar.
* * *
– Ska du ha dalavinkel, säger Den Andre Eken på konkurrenttidningen i ett hopplöst försök att härma ärans och hjältarnas dialekt när jag böjer mig över och vill ha bekräftat att det var Raffl som slog passningen till Grabner.
Ha!
* * *
Nej, mister DJ, braka på med Vamos a la playa nu.

Säg vad ni vill, men här ligger vi inte och väntar på att de stekta sparvarna ska flyga in i våra torra munnar!
Efter blott några få timmars powersömn i Hammarby sjöstad-komplexet, traditionsenligt avbruten av en ivrig tupp vid halv sju, är bloggen tillbaka i Bolshoy Ice Dome för mer hockey.
Och nu blir det fanimig verkligen hockey
Match efter match efter match hela dagen lång.
Först har vi Finland mot Österrike, sedan värdnationen i en ohyggligt hajpad öppningsbatalj mot Slovenien och slutligen framåt kvällen Kanada mot Zuke Zuccarello.
Så….orgiastiskt.
Det är det som är OS, vad mig anbelangar: Att sitta på samma stol i en kall arena i tretton-fjorton timmar och bara översköljas av den bästa hockeyn i världen.
Jag hoppas, som vanligt, att jag får sällskap av en hel uppsjö glada vänner i kommentatorsspåret.
* * *
Hakanpää suomen poika!
Jo, den får vi väl ge brödrafolket i öst, i alla fall så här i början av turneringen – innan saker och ting drivits till sin spets.
De kan i längden få det lite tufft i Filppulas och Mikko Koivus påtvingande frånvaro – avbräck som får saknaden efter Henrik Sedin och The Mule att framstå som den snabbt övergående irritationen när tidningen inte kommer på morgonen – men ska förstås inte ha några problem i den här premiären mot Österrike
Så igen:
Hakanpää suomen poika!
* * *
Nu får jag för att jag påstått att kollegor med logistiska problem i Sotji bara gnäller
Jag har ingen ström i Hammarby Sjöstad längre.
Jo, taklamporna fungerar, liksom den A/C vaktmästarna envisas med att använda som bastuaggregat, men det alla väggkontakter är döda.
Det innebär att jag inte kan ligga och lisa i min Nora Ephron-bok innan jag somnar och så kan vi ju bara inte ha det.
Ni som är så tekniska, har ni några idéer om vad som kan ha hänt?
* * *
Det finns några riktigt begåvade spelar i Österrike också, med NHL-trion Tomas Vanek, kontringsgeniet Michael Grabner och leksandsbekante Michael Raffl i den så kallade spetsen..
Därutöver vore det dock magstarkt att påstå att truppen direkt injagar fruktan
Fast jag gillar gamle Rangers- och Modo-backen Thomas Pöck också.
Han kan ju skjuta – häpp! – pöcken!
* * *
Bloggen har fortfarande inte hunnit sänka en endaste liten drink sedan han kom hit.
Så kan vi inte heller ha det.
Ikväll ska det jobbas snabbt….
* * *
Jodå, Finland mobiliserar den fantastiska drömkedja förbundskapten Westerlund pratat om att han vill sätta ihop:
Aleksander Barkov, 18, Mikael Granlund, 21 – och Teemu Selänne, 43.
Det är alldeles fantastiskt, The Finnish Flash är alltså fyra år äldre än sina linemates – tillsammans.
Oavsett vad som händer är den trojkan – redan – en av vinterspelens stora sevärdheter.
* * *
Ingen ”Vamos a la playa” i PA:t under tidiga morgontimmarna i Bolshoy.
Den kanske ses som rent kvällsgodis?
Istället har discjockeyn pumpat Björks soloalbum från början till slut.
Den lokala musiksmaken känns något…förbryllande.
* * *
Jag tror aldrig jag sett landslaget spela, men Österrike väcker ändå allmänt positiva hockeyassociationer hos mig.
Dels var jag i Wiener Stadthalle när Tre Kronor vann det sensationella VM-guldet 1987 och mycket lite under mina inledande 20 år på jordklotet var ju roligare, dels har personliga idoler som Ricard Persson och Jonas Bergqvist spelat där.
Så skulle de skrälla blir Bjuppe Biff inte alls ledsen.
* * *
Det är inte direkt fullt så här i svinottan, vare sig på läktaren eller i pressboxen.
Men snart kommer i alla fall Big Papa Wennerholm, så den goda stämningen är ändå säkrad.
* * *
Men undra om Gerhard Unterluggauer är något bra..?
* * *
Apropå personliga idoler messar Niklas Eriksson, Almtunas Tarasov, och frågar om jag vet vilken OS-spelare här i Sotji som också spelade i Lillehammer 1994 (när Tarasov Eriksson som av en händelse själv vann guld).
Nej, det vet jag inte på rak arm men nu tar jag hjälp av er.
* * *
Thomas Hundertpfund känns också som ett något osäkert kort i den österrikiska uppställningen…
* * *
För de som vill ha uppdateringar i realtid rekommenderas härmed att surfa in på sportbladet.se
Där kör den förträfflige Jarkko Päiväniemi – som mycket väl kan vara Team Finlands störste anhängare genom alla tider – Cover It Live.
Här mysbloggar jag – hela jävla dagen lång.

Tjeckien – Sverige 2- 4 (Slut)
* * *
Ja, men då så.
Klockan är 03.00 här i skuggan av Kaukasus och Erik Karlsson show är över, tv-inslag gjort och glad krönika levererad.
Nu kommer dom med dammsugare och bökar kring fötterna på yours truly i presscentrat, så det börjar bli dags att åka hem och försöka knoppa.
Imorrn blir det hockeyporr monumentale hela långa dagen från Bolshoy-hallen.
Ojvoj, säger jag.
Nu avslutar vi traditionsenligt med några illustrationer.

Tjong i medaljongen i kommentatorns fula collegetröja.

Reporterborthers Ros och Abris i sedvanligt frånvarande pose.

Tjeckiens målvaktscoacher diskuterar vem som ska starta nästa match.

Svenska fans är dom allihop.

Värmning i Bolshoy.

Match i Bolshoy

Sommaren i Sotji, 2014, kommer du ihåg den?

– All Star-matchen i Columbus nästa år? Nej, den har jag inte hunnit fundera på ännu.

Rock ’n’ roll-stjärnan från Landsbro.

Ankaret i Sportbladet show strikes a pose.

Det är en sån här som helst ska hålla fan på sig i morgon bitti…

Slut, Sverige vinner med 4-2 och det är ju Henke som gör det i tredje.
Nu ska det göras tv och skrivas lite anra slags texter, sen kommer det en slutrapport här också – om allt går som det ska med lite bilder.

Tjeckien – Sverige 2- 4(Period 2)
* * *
Vi är på väg mot regelrätt utklassning och förmodligen går det alldeles för lätt, för när tjeckerna väl får vittring efter sin reducering ser det ut som att svenskarna inte riktigt är beredda på forceringen och nu är det ju faktiskt lite match här.
Något onödigt, kan en bloggbiff tycka.
* * *
Erik Karlsson alltså – det är ju en ännu större upplevelse att se honom på det här avståndet.
Vilken artist.
Nu går vi för hat trick, EK65.
* * *
Joho, det är såklart New Jersey Devils representanter som ställer till det för Henke.
Först Zidlicky med ett sjujävla skott, sedan den gamle magikern från.
Kommentatorsspåret.
Victor Hällegerd, kommentatorsspårets egen Lou Lamoriello, glad.
* * *
Ingen hämtar kaffe åt bloggen i pausen.
Dom har i och för sig en del att stå i själva också, men ändå – skandal!
* * *
Man kan konstatera att även de tjeckiska fansen fått ny luft i lungorna nu.
Det räcker att Nedved & co kommer över rödlinjen för att det ska låta som att de bärgat guldmedaljerna.
* * *
– Nu kan du slappna av, Big Papa, säger jag helt oförståndigt åt bänkgrannen när fyran sitter.
Han nickar lika oförståndigt instämmande, men tillägger:
– Dom får ju se till att ge Alfie det där första målet igen.
Big Papa vill väldigt gärna bli bjuden på de där ölen….

Jag kan inte riktigt frigöra mig från det underhållande i att se exempelvis Zäta i samspel med Yellbear Hjalmarsson och Oduya – bittra rivaler i otaliga duster mellan Detroit och Chicago, inte minst i senaste Stanley Cup-slutspelet.
Här ser de ut att trivas utmärkt ihop.
* * *
Det är i och för sig inte Johan Backlund som kommer in, och det hade ju varit rätt konstigt, men visst får Kovar kliva av.
Istället tar Salak över och han släpper visserligen in första skottet, men sen blir det betydligt stabilare i tjeckiska kassen.
* * *
Ha ha, är det sant att Holmgren fyrar av ett ”tjong i medaljongen” när Karlsson smackar in 4-0?
Han är Anderssonskans kalle från Järfälla.
* * *
Pausmusik i Bolshoy:
Vamos a la Playa.
Den har jag inte hört sedan glada nätter på Baccus Garden i Benidorm sommaren 1983.
* * *
Härifrån ser det ut som att Mårts skäller rätt duktigt på sina proffs efter Jagrs enkla mål.
Helt korrekt, i så fall.
* * *
Precis när signalen går ekar Tjong-i-medaljongen-mannens dånande stämma över hela pressläktaren.
– Nämen, Ericsson, tycker jag det låter som.
* * *
Nu skulle det verkligen smaka med lite kaffe. Om man skulle våga fråga Big Papa…

Tjeckien – Sverige 0-2 (Period 1)
* * *
Ja, nu är ju jetlaggen bara ett minne.
Den blåser Tre Kronor bort med en period som med tanke på omständigheterna får beskrivas som alldeles förträfflig.
Tack för det.
* * *
Big Papa Wennerholm hinner kaxa lite om att han sätter Alfie som förste målskytt, men blir tystare när de ändrar till Erik.
Där sparade vi andra in några öl på Cusine Russia i Hammarby Sjöstad..
* * *
En och annan stol gapar tom, men efter några minuter börjar de flesta sektioner fyllas och nu har vi i det närmaste fullt hus.
Bolsyhoy är dock, som vi nämnde i introt, rena SHL-hallen och stämningen inte direkt som på Nou Camp.
Men känslan att sitta här, så nära och nästa känna vinddraget när Patrik Berglund höjer klubban och prickar in 2-0 är underbar.
* * *
Det känns redan som Erik Karlsson och Oliver Ekman-Larsson kan bli en av turneringens stora attraktioner.
Ett gyllene backpar, fantamme
Och så typiskt Karlsson det är att först ställa till med lite äventyr nere hos Henke, tvinga fram en utvisning i momentet därpå och sen klappa in turneringens första mål.
* * *
Men vad gör den här Kovar i Tjeckiens kasse?
In med Backlund, höll jag på att skriva.
* * *
– Jag är inte nervös, gäspar Big Papa strax innan lagen kommer in på isen.
Det är jag.
* * *
Tjeckerna dominerar på läktarplats.
I några minuter.
Sen är det de blågula som sitter utspridda här och där som hörs mest.
* * *
Att inte Radko Gudas spelar ska vi kanske vara glada över, han är bättre än flera av backarna Hadamczik städslar, men det är samtidigt synd att han inte får betala för The Mules hjärnskakning.
Vem som nu skulle ha delat ut den räkningen..
* * *
De har ett något löjligt signalhorn här inne. Det låter som att Hesa Fredrik är i målbrottet.
* * *
Får många frågor om vilka i Tre Kronor som värmer utan hjälm.
Svar:
Ingen.
Man får inte värma utan hjälm i internationella turneringar.
* * *
Korrekt: Även OEL och Nyquist – Hästpolo-Gustav, som han heter – har fått byta nummer.
Det verkar funka ändå.
* * *
Om Big Papa varit tjeckisk tyckare hade han, tror och hoppas jag, redan nu krävt Hadamcziks avgång.
* * *
Som någon från New York skriver:
Henke måste vara chockad över all defensiv hjälp han får av backarna.
He he.
* * *
Ah, fan, visst är det här härligt?
Jag är så glad att jag skulle kunna dansa i en musikal bara över att det här är igång.

När man en dag, förhoppningsvis fortfarande någotsånär avlägsen, ser tillbaka på sitt liv och ska sammanfatta det man varit med om är det mesta förmodligen bortglömt och försvunnet.
De flesta dagar, händelser och upplevelser tenderar ju att lösas upp i ett dunkelt mischmasch av fragment.
Men ett är säkert:
Kvällen den tolfte februari 2014 kommer att stå ut i glänsande relief i mitt minne.
Det var där och då en av tidernas största hockeyturneringar började.
Det var där och då världens bästa spelare gick ut i strid.
Det var där och då Tre Kronor och Tjeckien inledde de olympiska spelen i Bolshoy Ice Dome i sydryska badorten Sotji.
Jag kan faktiskt inte riktigt fatta att jag är här, att jag får vara med om detta, att jag får sitta på en grandios pressläktare precis vid isen och se när detta magnifika drama avgörs.
För en som älskar hockey blir det verkligen, verkligen inte större. Det är som att vara gourmet och få äta sig genom menyn på Noma i Köpenhamn, som att älska musik och få vara alldeles intill när Yo Yo Ma drar stråken över cellosträngarna och som att ha bensin i blodet och få köra en Ferrari på Autobahn.
Kort sagt:
Det är en av livets mest oförglömliga upplevelser som tar sin början i afton och sedan fortsätter i nästan två veckor.
Jag hoppas ni vill vara med och dela den med mig.
I så fall:
Hjärtinnerligen välkomna till OS 2104!
* * *
Kampen mot de nio timmar bloggen förlorat på vägen över jordklotet går vidare med oförminskad desperation.
Jag befann mig två millimeter från regelrätt koma när jag äntligen tryckte ner hjässan i den platta ryska kudden igår kväll, men efter bara två timmar var det som att någon slog på en lampa i skallen och så låg jag klarvaken och stirrade i mörkret igen.
På något sätt lyckades jag tvinga mig tillbaka in i John Blund-land efter en frustrerad timme – och hann drömma oroligt om att Daniel Sedin hade trejdats till Norge, hur nu det skulle gå till – men tyvärr dröjde det därefter bara en och en halv timme innan den tupp (!) som bor nånstans i grannskapet började gala hysterisk i skum gryning.
Då var det bara att gå upp, göra sig i ordning och vänta på att också kollegorna Ros och Abris skulle vakna.
Det är en kamp det här, men liksom Tre Kronor är jag fast besluten att vinna den.
* * *
Det finns dom som menar att svenskarna sett oskärpta och slarviga ut under de fåtaliga träningar de hunnit genomföra sedan de klev av sina lyx-charters på Sotjis nybyggda flygplats.
Mitt intryck är det rakt motsatta.
Under gårdagens långa drill på Bolshoy-isen tyckte jag framförallt att det såg ut som att de allra viktigaste detaljerna klaffade.
Henke var så där vredgat ovillig att släppa in mål ens under de mest triviala övningarna, Daniel Sedin och Bäckis såg ut att hitta varann på en gång och Mårts lilla specialkedja med Zäta, Landeskog och skyttekung Steen hade ett par riktigt explosiva moment.
Förväntningarna hos en bloggare som tills nu tyckt att brons vore en bedrift har därmed börjat stegras…
* * *
Vi bor alltså i en mediaby snarare än på hotell. Denna by heter Christie Purduey och är, som ni hört vid det här laget, ett slags Svarta Havet-version av Hammarby Sjöstad.
Det kanske inte säger er som inte bor i Stockholm så mycket, men tänk skinande nya bostadsrättkvarter för välmående medelklass, med innegårdar och inglasade balkonger och hela baletten.
Skillnaden är att vi har välutrustade krogar, öppna långt in på nätterna, på varje gård.
De etablissemangen har jag olyckligtvis inte hunnit frekventera ännu, något säger mig att i deras sortiment finns effektiv moteld mot den här jetlaggen och vänta bara .
Däremot har jag tagit del av frukostbuffén i lobbyn och kan meddela att ryska frukostkorvar i min själ inte är så dumma.
* * *
Seger just ikväll är jag dock inte så våldsamt säker på.
Tjeckien är bättre än många tror, utrustat med farliga doser rutin och list och dessutom anfört av en svältföddd Jaromir Jagr som garanterat vill kröna sitt femte och sista OS med några gloriösa minnen.
Fast det är bra jäkla underligt att förbundskapten Hadamczik väljer att inte använda Pavelec i kassen.
Han är den typ av målis som brukar stå på huvudet i den här sortens matcher.
* * *
Snussituationen är dessvärre inte den ideala. Jag har, orolig som jag var för rysk gränskontroll, tagit med mig lite för lite och kommer förmodligen att tvingas till plågsam ransonering framåt helgen.
Men det finns ett litet ljus i mörkret:
Niklas Hjalmarsson – sedan länge känd som Yellbear i den här bloggen – har slutat och kommer inte att be om prillor varje gång jag ser honom.
– Nej, inte nu kanske, men går vi långt i slutspelet kanske jag ändå måste ha en. Det brukar ju ge tur, påpekar han.
Hm.
* * *
David Krejci kan också spela hockey, vet alla som ägnade Stanley Cup-slutspelet några ögonblicks uppmärksamhet.
Boston Bruins-vann de facto poängligan i playoff.
* * *
Pressläktaren i Bolshoy-hallen – ett slags förvuxen Kinnarps Arena – är samma dröm som i Rogers i Vancouver för fyra år sedan, belägen på nedre sektionen på långsidan mitt emot spelarbåsen.
Det betyder att vi till skillnad från i NHL, där de skickar upp media så högt i takåsarna att vi behöver syrgas, kommer riktigt nära isen och verkligen får känna intensiteten rent fysiskt.
Den lilla detaljen förhöjer magin i OS-upplevelsen med ytterligare ett par tusen oktan.
* * *
Jag har ju hävdat att det mesta världen hört om medias problem här i Sotji varit överdrivet gnäll, men Johan Tornberg får nog anses ha ett legitimt klagomål.
Han kan visa bilder på hur en råtta som bor på hans rum tuggat sig genom både en dörr och golvplattor och lämnat spillning i badrumshörnet.
Å andra sidan är det väl trevligt att få ett eget litet husdjur när man är ute och reser…
* * *
En lustighet med nämnda pressläktare är dock att även tv- och radiokommentatorerna sitter här ute bland oss vanliga dödliga.
Jag misstänker att vi kommer att höra Niklas Holmgren rätt bra….
* * *
Att det är vinter-OS som pågår framgår enkom av de idrottsgrenar som står på programmet.
Väderleken i Sotji indikerar snarare att vi är på försäsong med New York Yankees i Florida.
Idag har vi till exempel suttit ut och flämtat i tjugofem plusgrader under palmerna utanför presscentrat.
– Det känns fel, säger
Inte alls, tycker jag som kommer från ett New York där vi haft en vinter dom skulle protesterat mot till och med i Sibirien.
* * *
Få av de svenska spelarna har familjemedlemmar med sig hit, huvudsakligen för att de praktiska detaljerna på förhand tett sig något oklara, men Bäckis legendariske storebror – Storchen kallad – är på plats.
Det är hårt virke i de där Valbo-pojkarna.
* * *
Ros fortsätter i samma stil som i Vancouver för fyra år sedan.
– Kom igen, säger han innan jag hunnit lära mig hitta i OS-parken och inte förstått hur frekvent bussarna går, det är en kort promenad mellan presscentrat och Bolshoy-hallen. Vi går.
Sedan följer 25 minuters eländig språngmarsch i den tropiska Sotji-hettan.
Han är en promenadfascist, Ros, en strövtågens egen Putin.
* * *
Ja, visst, den här premiären blir en alldeles hisnande tilldragelse. Men jag ser morgondagen an med ännu mer iver. Då sitter jag här, God willing, från tidiga morgonen till midnatt och ser först Finland-Österrike, sedan Ryssland-Slovenien och slutligen Kanada-Norge.
Det är då det är OS på riktigt, det är då det känns som att vara med om rena rama hockeyporren.
* * *
Big Papa Wennerholm, å sin sida, fortsätter heja på big shots och legendarer.
Idag springer han in i Sidney Crosby på vägen till Bolshoy.
I vad mån världens bäste i likhet med Jasjin igår hälsar tillbaka är inte helt klarlagt, men han tittar rakt in Big Papas kamera och ler.
Sen går han och tittar på damhockeyfejden mellan Kanada och USA.
* * *
Voun, ropar en bjässe till soldat ivrigt åt mig vid en checkpoint, voun!
Det visar sig betyda skosnöre.
Mitt är oknutet.
* * *
De testar presentation av svenska laget på jumbotronen – Kinnarp-artad den med – under eftermiddagen och plötsligt dyker en bild av The Mule upp.
Det blev väl lite fel?
* * *
I skrivande stund är det ganska exakt tre timmar tills de släpper pucken här inne.
Så jag har just varit på herrarnas och knutit på mig OS-turneringens första slips – en jävligt vass sak i rött, vitt och grått.
Kom igen nu då, nu kör vi!
Eller…ja okej, just det…tre timmar kvar, var det.
* * *
Talk of the town i Norge just nu är historien om hur Foppa på skämtsamt humör blåste den store – eller snarare lille… – Zuke Zuccarello under deras gemensamma säsong i Modo.
Foppa fick varje dag parkeringsböter utanför hallen i Ö-vik men flyttade böteslappen till norrmannens vindruta och han betalade varenda en, i övertygelsen att det var han som ställt sig fel.
– Jag ska skicka stämning i efterhand, rasar en spelat upprörd Zuke.
Ah, så går det när man är en lättlurad kylling!
* * *
Djävulen, nu testar de PA:t i Bolshoy också – och speakern är uppe i decibeltal som skulle få Lemmy i Motörhead att applådera.
Härifrån kommer vi uppenbarligen komma grundligt lomhörda om kvällarna.
* * *
Jag protesterar förstås indignerat när Notan, liksom Tornberg här för Viasats räkning, påstår att journalister är taskigt klädda men då pekar han mot Holmgren och jag tvingas kapitulera.
Herr kommentatorn kommer till onsdagens morgonvärmning i blå shorts och hiskeligt grön college-tröja.
* * *
Organist har de också.
Han är inte direkt tystlåten, han heller.
* * *
Ni får förresten hålla er med på sportbladet.se de här dagarna.
Yours truly är ständigt med och blir intervjuad av promenadfascisten i hans tv-show.
* * *
Nu kom musiken också och vid min gud – ska de pumpa på den här sanslösa volymen får spelarna se till att ha öronproppar med sig också, annars får Tre Kronor-läkaren Björn Waldebäck vårda hela truppen för galopperande tinnitus i morgon.
* * *
Kaffet undrar ni?
Ja, om man köper nere i pressrummet vid mixade ap-zonen får man finfin, stark antijetlag-olja.
Annars är det en pulvervariant som gäller och ja, hm, den kanske de inte kommer att hylla i Michelin-guiden direkt.
* * *
Inte för att vi hör varann när de vräker på med Rick Astley-hitsen, fast vi sitter bredvid varandra, men early birdsen Biffen och Big Papa försöker komma fram till vem som gör första svenska målet – om det nu blir några.
– Alfie I powerplay, säger Big Papa.
– Hjalmarsson, kontrar jag för att vara lite originell.
Nu vet ni.
* * *
Två timmar före matchstart fejar de plexiglasen som vore det curling-is inför premiären.
Här ska det skina.
Och dåna.
* * *
Ros är mindre vågad och säger att Alex Steen gör första svenska målet.
* * *
Stor is är det roligt att se för en låtsasamerikan som lilla mig, här finns det liksom svängrum, men däremot känns det trist att det är avstånd mellan läktare och rink.
Publiken ska för satan sitta och dunka i plexit.
* * *
Näste man i vår femma på pressläktaren ikväll, Abris, drar till med Landeskog som första målskytt.
Och nej, kommentator Frallan – det är inte DEN Abris, det är vår egen Tommy Sandlin, Hans Abrahamsson från Gävleborg.
* * *
Håkan Södegren kommer fram under morgonvärmning, studerar bloggens helsvarta stass och utbrister:
– Är det begravning?
Nej, inte än.
* * *
Tre Kronor kör blått ikväll.
Inte mig emot, det var väl i de ställen de vann guld i Turin, var det inte?
* * *
Shajbu, shajbu, shajbu!
Ja, förlåt, ville bara testa.
Det är i morgon vi får höra den ramsan.
* * *
Det är inget fel på ledartrojkan Mårts, Popovic och Grönborg, men man kan kanske inte påstå att de väcker fullt lika mycket respekt som Kanadas ledarstab.
Mike Babcock, Ken Hitchcock, Claude Julien och Lindy Ruff…det är tammefan den samtida hockeyns motsvarigheter till Mozart, Beethoven, Bach och Wagner.
Ojvoj.
* * *
Sportbladet-femman fullbordas när fin-Emil Lagnelius kommer insvepande och sätter sig ner och lajv-rapporterar.
Hans förste blågule målskytt: Loui Eriksson.
Vågat tips.
Så är han värmlänning också.
* * *
Nu kommer oroväckande uppgifter om att det är populärt med vuvuzelor på hockey här.
Det vore sådär i det redan vanvettiga bullret.
* * *
Man vet ingenting om begreppet ”frånvarande” förrän man försökt konversera med män som Abris och promenadfascisten när de är upptagna med något som eventuellt kan lukta nyhet på någon sajt.
* * *
Rätta mig inte om jag har fel, som den andre Abris brukade säga, men såvitt jag ser är det bara Patrik Berglund och Jakob Silfverberg som inte har samma nummer som de har i sina klubblag i NHL.
Berglund har ju 21 i St. Louis, men det är Loui Erikssons i landslaget, så Bulan har fått till 14 – och Silfverberg har 33 i Anaheim, men den skulle Henrik Sedin ha haft så Jacke uppträder i nummer 18.
* * *
Leif Boork kommer förbi och säger hej.
Jag blir starstruck.
* * *
För nytillkomna läsare i den här bloggen ska följande förklaras:
Jag kommer med nya inlägg i pausen, med betraktelser om allt möjligt som händer och inte händer i arenan.
Själva live-uppdatering från hockeymatchen får man av nämnde Lagnelius här:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/os2014/oslive/oshockeylive/
* * *
Värmningen börjar och Henke dundrar först av alla in på isen i OS-turneringen 2014.
Jag ryser.
Nu, mina vänner, är det dags för en av livets allra största höjdpunkter.
Mycket nöje.

Det är, när det här korta lilla inlägget publiceras, lite mer än sex timmar kvar.
Sedan brakar det igång.
Serige mot Tjeckien i en av historiens mest fantastiska hockeyturneringar.
Jag är redan på plats i arenan och knattrar på intro.
Det publiceras sädär en tjugo minuter innan matchstart.
Vi hörs då.

Tidsomställning a’ nio timmar är inget för morsgrisar, har det visat sig.
Jag lever ännu så länge i ett lätt overkligt OS-töcken; klarvaken när jag borde sova och knockad som en av löshundarna arrangörerna i Sotji söver med bedövningspilar när jag ska randa text.
Det borde betyda att Oliver Ekman-Larsson och Jakob Silfverberg inte klarar av att skilja tak från golv.
De har ju rest ända från amerikanska västkusten och har obegripliga tolv timmars differens att hantera.
– Men jag känner mig faktiskt rätt pigg. Det är inga problem, säger OEL med en axelryckning när han sveper förbi bloggen i den mixade zon vi på goda grunder brukar kalla media-zoo i det här forumet.
Och han har alltså tränat två gånger på is också – och ska spela match i morgon kväll.
Jag har bara suttit och glott.
Det finns skäl till att de här gossarna är framgångsrika idrottsmän och jag inte är det.
* * *
Svenskarna genomför ett träninsgpass som omedelbart väcker förhoppningar om…ja, jag törs knappt tänka på det.
Det ser riktigt lovande ut. Framförallt är det explosiv fart på den nykomponerade kedjan med Zäta, Steen och Landeskog – och Bäckis och Daniel Sedin ser ut trivas ihop direkt, inte minst när powerplay ska vässas.
Och Lundqvist – ojvoj.
Han har inte kommit hit för att leka.
* * *
Bortsett från mina egna tidsomställningsbekymmer, som jag inte precis kan skylla på Ryssland, har jag fortfarande inget särskilt att klaga på .
I fråga om logistik och bekvämlighet är det mesta hittills överlägset till och med arrangemanget i Vancouver för fyra år sedan.
Avstånden är minimala, kommunikationerna fungerar, allt är smidigt och enkelt.
Jag blir alltmer övertygad om att den störtflod av missmod som sköljde genom mediakanalerna i mitt hemland förra veckan berodde på att vissa amerikaner tycker att det alltid ska vara precis som hemma och är det inte det så får de blodstörtning
* * *
Det är inget fel på Kanadas träninsgpass heller, om man säger så.
Powerplay-uppställningarna Mike Babcock släpper loss på isen skulle man kunna skrämma barn med.
Eller åtminstone blågula mediarepresentanter.
– Jesus, utbrister till exempel kollegan Abris och jag kan bara instämma.
* * *
Kron Wall of Pain är siste man kvar i vårt media-zoo efter Tre Kronors pass på Bolshoy-isen.
– Ja, suckar han, hur gick det här till nu då?
Jag vet inte riktigt, men det kommer fler tillfällen att få träffa oss!
* * *
Under en promenad från hockeyhallen till presscentrat hälsar Big Papa Wennerholm plötsligt glatt på en tjomme som hastar förbi.
– Såg du vem det var, undrar han?
– Nej.
– Jasjin.
Det är sånt som bara händer i Sotji.
* * *
Mat?
Nej, det har jag på grund av några olyckliga omständigheter inte hunnit med idag, men kaffet är okej.
* * *
Coolast är att Jasjin hälsar lika glatt tillbaka.
Big Papa är legend.
* * *
Nu ska Nep Gbhopmah – som man, av ackrediteringsbrickan att döma, ungefärligen skriver mitt namn med kyrilliska bokstäver – lägga sig och försöka sova åtminstone tills tuppen som bor i grannskapet gal framåt sju tiden.
I morgon blir det vanligt, långt intro inför öppningsmatchen i en av de största hockeyturneringar som arrangerats.
Då jävlar ska vi få lite fjutt på det här.

…Fin arena

….precis som i Vancouver med pressläktare i prime location. Det ska bli hysteriskt fantastiskt att sitta här och titta på världens bästa hockeyspelare.

Levande legender.

There is a light that never goes out. I alla fall inte innan nästa söndag

Solnedgång i Svarta Havet. Pretty vykortsbetagande.

Det här är OS-byn. Även Tre Kronor bor alltså i ett ryskt Hammarby sjöstad.

En kung i ett media-zoo

En annan kung

Tre Kronor i samkväm på Bolshoy-isen

– Jo, kolla här nu då. Man skriver PÅ Madison Square Garden.
Tomas Ros reder ut begreppen för Niklas Holmgren.

Nep – enligt kollegerna med en passande Hollywood-rysk uppsyn