Nä, det gick inte.
3-0 till Kanada.
OS är över och Tre Kronor får silver.
Nu ska vi höra vad i hela friden som hänt med Bäckis och hans allergi/migrän-medicin. De kom alltså, som jag förstår saken, och tog ut honom ur omklädningsrummet strax före värmningen och så kom beskedet att han inte fick spela.
Vem i ansvarig ställning visste inte att den medicinen inte fick tas, undrar man ju.
Ett sista inlägg från Sotji kommer senare.

Sverige – Kanada 0-2 (Period 2)
* * *
Det är ju med 99 procents säkerhet kört, Kanada är för bra, men jag tycker ändå att svenskarna gör det strålande som sliter så fruktansvärt, som har så mycket hjärta, som spelar hjärtat ur kroppen i varenda jäkla byte.
* * *
Nån som har något att säga om domare Kelly Sutherland från Kanada?
Han har varit felfri.
* * *
Herregud, det är rena shootout-scenen i ”Heat” med DeNiro och Pacino runt Henke när kanadickerna sätter igång sina värsta anfallsforceringar men då är kungen av New York alldeles monstruös.
* * *
Silfverberg åker länge och ser ut som att han hoppas att han ändå inte ska behöva sätta sig i utvisningsbåset för sin delay of game-puck och det får man ju förstå.
Man vill ha det här kanadensiska laget i powerplay lika mycket som man vill ha blödande magsår.
* * *
Puls har vi här uppe i vår holk ändå.
Som Avicii-låtar spelade i för hög hastighet.
* * *
Jag tycker tvärtemot kommentatorn VL87 att Chicago-backarna – Yellbear från Russnäs och Johnny Oduya från innerstan – är fem plus.
* * *
Precis när pucken släpps vid starten för andra kommer det, mullrande , från vänster:
– Kom igen nu Lulä!
Grandmaster Flash är in the house.
* * *
Sverige måste såklart ta chanser, men att försöka dra just Sidney Crosby på offensiv blå är ingen bra idé.
Överhuvudtaget finns det noll och absolut noll marginal för misstag mot denna motståndare.
* * *
Vi ska nog vara glada över att Berglund inte fick fem minuter för sin boarding.
I NHL hade det blivit några matchers avstängning
* * *
Men Kristian Huselius måste ju vara nöjd då. Vi skulle hu klara oss så bra utan Bäckis…
* * *
Erik Karlsson ser vi inte så mycket av, men det är så kanadensarna vill ha det också.
De gör sig Rangers i slutspelet för några år sedan och tar bort honom och varför inte – det var så Rangers gick vidare den gången.
* * *
Ikväll kan det bli några bye bye-vodka, har jag börjat tänka på nu.
* * *
20 minuter kvar av OS.
Det är bara att tömma bränsletankarna och lämna allt där ute.
Det hjälper inte, men kanske ändå….ett mirakel vore nåt.

Sverige – Kanada 0-1 (Period 1)
* * *
Det är en stor, rungande bragd bara att Sverige håller sig med så här bra i förstaperren.
För vi åker ju redan på värmningen på en örfil lika svidande som ett Shea Weber-skott i veka livet och det visar sig att Bäckis inte kan spela.
Han har, som det heter från officiellt håll ”medicinska problem” och det leder till misstanken att han drabbats av migrän, en åkomma som knockat Capitals-stjärnan förr,
Då känns det, det medger jag, som att det är kört.
Vi KAN inte slå det här Kanada utan centrar – utan Zäta, Henrik Sedin och Bäckis.
No way.
Och vilket vedervärdigt öde för Bäckis själv. Han ska spela sitt livs match – och drabbas av fucking migrän…
* * *
Idag är det, förstås, fullt i Bolshoy och gott om gula tröjor i bänkraderna och mellan varven ekar rungande – ja okej, smårungande då – Sverige-rasmor under takåsarna.
* * *
Tidvis är vi verkligen brutalt tillbakapressade, kanadensarna lyckas verkligen pressa fram den där ohyggliga Boston Bruins-tyngden i anfallen.
Men svenskarna har helt uppenbart knutit den kollektiva näven allt vad de orkat och gett sig fan på att spela sina hjärtan ur kroppen och kämpar verkligen heroiskt.
* * *
Simon kom aldrig.
Bank alltså.
Han hade biljett, men satte sig i presscentret och kollade på Tottenham på tv istället.
Jag ljuger inte!
* * *
Kanadensiska reportrar konstaterar också att Bäckis – liksom Zäta och Henrik Sedin – är borta och vänder sig till lönnlöven:
It’s there for the taking.
* * *
Berglunds byte när Toews tills slut styr in 1-0 sitter hans riktige coach Ken Hitchcock, nånstans på läktaren här i Bolshoy och grimaserar åt – trots att han hör till Kanadas ledarstab nu.
* * *
Jonathan Toews kan spela hockey han och när han med rent holmströmsk precision styr in den där ettan känns det lika tungt som när Romario gjorde 1-0 i den där semifinalen i Pasadena…
* * *
Jimmie Ericsson hyllas tydligen för sin insats i kanadensiska tv-sändningar och verkligen – han är en enorm hjälte som utan att blinka kliver in i den här huvudrollen och bara mosar.
Det är dags att joina lillbrorsan i världens bästa liga.
* * *
Man skulle bra gärna vilja vara med inne i omklädningsrummet och höra hur brödraskapet skriker ihop sig, lovar varandra enorma insatser och vägrar vara lika Romario-deppiga som vi här uppe i pressboxen.
* * *
Yellbear, hockeyns oböjlige Karl-Oskar, ser ut att vara inne hela tiden.
Låt det fortsätta så.
* * *
Om man skulle ta och andas lite…

•13 mars 1962: Pucken gliiiiiiider, i enlighet med hylandsk dramaturgi, in i mål i Colorado Springs.
•2 maj 1977: Roland Eriksson och Göran Högosta – de stoltaste av borlängepojkar! – knäcker slutligen ryssen i Wien och sex dagar senare gör dom det igen.
•1 maj 1987: Håkan Loob slår den geniala passningen bakom ryggen till Tomas Sandström i samma stad exakt tio år senare, får Kasatonov att gråta och ser till att laget två dagar senare bärgar det första VM-guldet på 25 år – i kostym.
•4 maj 1991: Mighty Mighty Mats Sundin snurrar upp Fetisov i VM-finalen i Åbo och klappar in det avgörande 2-1-målet.
•6 maj 1992: Samma Mighty Mats Sundin gör drömmålet i kvarten mot Ryssland i Prag och fyra dagar senare ser en VM-debuterande Foppa till ett sänka Finland i finalen med ett annat enastående mål, efter fantastiskt arbete framför kassen av Aftonbladet-medarbetaren Johan Garpenlöv.
•27 februari 1994: Foppa sätter den odödliga frimärksstraffen på Corey Hirsch i Lillehammer.
•17 maj 1998: Tommy Salo håller nollan i den andra av två finaler mot Finland i Zürich.
•7 maj 2003: Migthy Mighty Mats Sundin och Pebben vänder 1-5-underläge till 6-5-seger mot Finland i VM-kvarten i Helsingfors.
•26 februari 2006: Henrik Lundqvist gör en omöjlig räddning med klubbskaftet i slutsekunderna i OS-finalen i Turin.
•21 maj 2006: Johan Holmqvist håller, i finalen, sin andra nolla under VM-slutspelet i Riga.
•16 maj 2013: Fredrik Pettersson dammar in ett ohyggligt slagskott under straffdramat i kvarten mot Kanada i Globen.
Det är de största, mest oförglömliga och klassiska datumen i det folkkära Tre Kronors stolta historia.
Men lyssna nu:
Om det blir guld idag, då ställs de alla i skuggan av dateringen 23 februari 2014.
Då blir 23 februari 2014 svensk hockeys eget suttonde maj, 4th of July och 24 december.
Då är 23 februari 2014 Den Största Dagen – vad än Karin Boye säger.
Jo, jag hävdar det.
Detta kan verkligen bli det största ögonblicket i den blågula hockeyhistorien.
Vi möter det bästa lag Kanada – hockeyvärldens verkliga supermakt – kan uppbringa i en olympisk final i Ryssland.
En så oerhörd match har Tre Kronor faktiskt aldrig vunnit.
Det betyder också att de krigare vi har samlade här i Sotji blir våra största hjältar någonsin – större än Klimpen Häggroth och Sven Tumba
och Dubbel-Nisse Nilsson och Rolle Stoltz och Honken Holmqvist och Uffe Sterner och Lill-Strimma och Börje Salming och Tord Lundström och Mats Åhlberg och Pekka Lindmark och Håkan Loob och Jonas Bergqvist och Foppa och Mighty Mighty Sundin och Lidas och till och med Thomas Forslund.
Vilken möjlighet.
Vilket tillfälle.
Vilken chans.
Det är nu här unga – i vissa fall kanske inte SÅ unga – männen kan förverkliga drömmar som brunnit i deras hjärtan sedan de var små barn och skriva in sig i historien för evigt.
Det är The Game of a Lifetime – för dem och för Tre Kronor.
* * *
Det är The Game of a Lifetime för en gammal bloggare också, kan jag meddela.
Jag var med i Wiener Stadthalle både fredagkvällen när Loob slog passningen till Sandström och söndageftermiddagen när de kom ut i sina hiskeliga kavajer och hämtade guldmedaljen, såg bronsmatchen på Rose Bowl i Pasadena 1994 och har suttit på pressläktaren under några andlösa Game 7-draman i Stanley Cup-slutspelet.
Men det här slår allt.
Det är lustigt hur det blir. Jag våndades rätt mycket innan jag åkte hit, nojjade över Aeroflot och rysk hotellstandard och trodde innerst inne att det skulle gå åt skogen både med hockey och mina skrivinsatser.
Nu sitter jag här, på en plaststol som varit ett provisoriskt hem i två veckor, intill den mytomspunne Big Papa Wennerholm, och ska se OS-final mellan Tre Kronor och Kanada.
Det är en ynnest, ett privilegium och jag är så jävla lycklig över att få uppleva detta.
* * *
Fast vi ska ju inte göra oss några illusioner.
Det här blir svårt
Det här blir svårt som en semi mot Brasilien med Stefan Schwarz avstängd och Jonas Thern utvisad i andra halvlek.
Kanada var fruktansvärt bra i semin mot USA i förrgår –framförallt defensivt.
De har tre backpar och fyra centrar som gör det praktiskt taget omöjligt att skapa chanser mot Carey Price.
Det har varit en massa babblande om att giganterna Crosby och Toews inte gjort några mål, men de har i huvudsak haft defensiva uppgifter i detta otroligt tajt spelande lag också – och herregud så dom bara raderade ut USA:s farligaste vapen i semin.
Bäckis och Bulan Berglund och Sedin och Steen och Loui kommer inte att få en halv millimeter gratis, var så säker.
* * *
Zätas dosa ligger precis där den ska, på upphöjningen längst fram på pressläktarbänken, med utsikt över isen.
Så han är här nu också.
Befälhavaren, kaptenen, han som sådde de första fröna i truppen av det som nu är blossande sammanhållning och brödraskap.
* * *
Det som talar för kronorna är att de egentligen inte har någonting alls att förlora.
De har redan gjort mer i den här turneringen än någon kunnat begära och kan gå ut och bara njuta av ögonblicket och ha kul, medan motståndarna verkligen måste vinna.
Det är bra förutsättningar.
* * *
Omdömesgilla i omgivningen anser att man inte ska ha glansiga kavajer, men det kan inte hjälpas idag.
Jag har en sån i guldnyans och den sitter på nu.
Vinner dom får Kronwall ta den.
* * *
Carey Price – målvakten som olyckligtvis varit mycket stabilare än jag hade hoppats – sa något bra om karaktären hos det här kanadensiska laget efter USA-semin.
– Vi har en särskild sorts sorts stjärnor som är ”comfortable being uncomfortable”.
Så var det ingen som sa om de ryska stjärnorna…
* * *
Aftonbladet-femman är utökad med hur många som helst nu – självaste Simon lär vara på ingång från bergen, till och med – men jag hinner inte klämma alla på tips om förste svenske målskytt.
Här är de som brukar uttala sig.
Big Papa Wennerholm: Alex Edler.
Ros: Alex Steen.
Abris: Daniel Sedin.
Grandmaster Flash: Alfie.
Fin-Emil: Loui Eriksson.
Lönngren: Bäckis.
Bjurre Biff: Jakob Silfverberg.
Det är, får jag en känsla av, alltid oväntade som gör mål såna här gånger…
* * *
Vad som än händer hoppas jag inte de omtalade domarna hamnar i fokus – allra minst i avgörande lägen.
Now, jag är inne på spelarnas linje – Sutherland är en högklassig domare, så kanadick han är, och har stolthet nog att inte ge några fördelar till endera sidan och alldeles oavsett är det meningslöst att ödsla energi på något man inte kan påverka.
Samtidigt känns det onödigt att ens inbjuda till den sortens misstankar och den vrede det här valet utlöst.
Fy fan vad tråkigt om det blir en big deal av det.
* * *
Den svensk som till äventyrs slänger sig och täcker när Shea Weber laddar sitt monstruösa slag ska förresten ha bragdguldet, det tycker jag vi kan bestämma redan nu.
* * *
Idag behöver jag inte fråga.
Idag känner vi ända hit hur fosterlandet stannat av, håller andan och står bakom Tre Kronor i varje situation.
Det är underbart.
* * *
Skulle det så här i en OS-final dyka upp nya läsare i bloggen ska de veta följande.
Jag publicerar inlägg med iakttagelser, åsikter och dåliga vitsar i pauserna.
Live-uppdateringarna hittar ni hos Emil Lagnelius i Cover it Live-racet på sportbladet.se
Men det går alldeles utmärkt att vara med i den här bloggens kommentatorsspår, där brukar det vara härligt
* * *
Nu ska jag och Big papa chatta med glada läsare, så jag väljer att publicera detta intro i exceptionellt god tid.
Jag säger det igen:
Det här är The Game of a Lifetime – och därför måste vi återigen plocka fram Karin Boye-raderna som för evigt blivit synonyma med de stora svenska idrottsframgångarna.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen, som är mödan värd.

Så vackert det slutade för Finland – och så fult för USA. Se sportbladet.se för vidare kommentarer om det.
Nu laddar vi om – för en av de största matcher Tre Kronor någonsin spelat.
Som aptitretare tycker jag ni kan få ta del av Big Papa Wennerholms bästa – eller sämsta; välj själv – vitsar från de två veckorna här i Bolshoy Ice Dome.
Alltså – Wennerburgaren Greatest Hits

– Jag kan tukka att han ska ta den där.
(när Tuukka Rask släppte en inte helt otagbar puck mot Kanada)

– Det kanske tatar sig.
(när Slovakien, med Tomas Tatar i laguppställningen, låg under i en tidig gruppspelsmatch)

– Schweizarna har bestämt sig för att det får berra eller brista.
(När Schweiz startade med målvakten Reto Berra)

– Tror du Jeff har flugit carter hit?
(När Jeff Carter kom ut på isen för Kanadas första match)

– Det här blir ingen lett match.
(När Sverige skulle möta Lettland)

– Nej, nu får de ta honom i erat.
(När Tjeckiens Martin Erat inte var bra)

– Man kan inte Lukas jämnt
(När Österrike, med Robert Lukas i uppställningen, hade det tungt.)

– Honom får vi kalla sleven. Det är ju en mursak.
(När slovenen Jan Mursak var på isen).

– Det är ingen vits att hålla på så här.
(När jag under Sverige-kvarten frågade om han inte hade några fler vitsar på gång).

Teemu!
Teemu!
Teemu!
Han får avsluta landslagskarriären med att spela hem bronset till Finland och ler nu efteråt med hela, hela ansiktet.
Så vackert är det.
Jag ska se när medlajerna delas ut, ”ta” lite snack och återkommer sen med Wennerholms Greatest Hits…

USA – Finland 0-2
* * *
Jag erkänner, jag hojtar som en halv Holmgren över pressläktaren när Teemu spräcker Quicks nolla med sin giftiga backhand.
Så underbart att han får vara direkt inblandad om Finland nu spelar hem sina andra bronspeng i rad.
* * *
Patrick Kane får en straff till – och sumpar igen, den här gången i stolpen.
Det fanns tydligen skäl till att han stod över när ”Oshie in Sochi”-
Elva sekunder efter Teemu hugger Jussi Jokinen in 2-0 också.
Stackars Bylsma.
Att han han ska ha så många bra Pittsburgh-spelare mot sig hela tiden…
* * *
Teemu gör, med den där backhand-vispen, sitt 23:e olympiska mål.
Mannen var ju med redan i Albertville 1992 (när Falun egentligen skulle haft spelen, som vi från Dalarna aldrig kan sluta påpeka).
Rätt otroligt.
* * *
Fansen i Bolshoy försöker trösta sig själva och drar ”Ra-si-a”-ramsan några gånger.
Sen minns de att Ovetjkin sedan länge sitter hemma i slottet utanför Washington och så börjar de hålla på Finland igen.
De blåvita har allt – allt – stöd i den här matchen.
Och imorrn kommer Ryssland hålla på Sverige lika helhjärtat, tack och bock.
* * *
Bylsma har det överhuvudtaget svettigt i båset nu, han viftar och hojtar och går längs hela bänken och försöker få igång sina olympier, men tyvärr – de är redan på banketten nu, har hällt upp första glaset och känner den behagliga buzz som tenderar infinna sig efter några inledande klunkar.
Det är Finland som vill vinna den här matchen och Dan får åka hem utan OS-medalj – taskigt nog, efter en så förträfflig turnering.
* * *
Det finns väl ganska uppenbar risk att det också är Kimmo Timonens sista match i den tröja som gör alla finländska hockeyspelare till rytande lejon.
Så för honom – i sin glans dagar en finsk Lidström, snudd på – också då:
Hakkaa!
* * *
Nu fattas det bara att wonderkid Määättä gör mål också, så är Bylsmas lördagkväll verkligen söndersmulad.
* * *
Om precis ett dygn vet vi hur det har gått i OS-finalen, påpekar Big Papa.
Ojvoj.

USA – Finland 0-0 (Period 1)
* * *
Den amerikanske domaren dömer en egendomlig straff till USA när Kimmo Timonen skjutit föst iväg en trasig klubba – nere i ett sarghörn.
Tänk om det hänt imorrn, med omtalade kanadensiska domare på isen…
Att döma av stämningarna hemma i fosterlandet hade vi skickat flygvapnet mot Ottawa.
Men det spelar dessbättre ingen roll, Big Tuukka får såklart inte på Patrick Kanes små finter.
* * *
Efter sju minuter bara exploderar det nere hos Quick. Finländarna har chans på chans och det blir rena saloonslagsmålet runt kassen, spelare far som bowlingkäglor vid en wennerholmsk strike och lejonen skjuter och skjuter och skjuter.
Kul!
* * *
Plötsligt slår det mig bara att Ryan Miller, som sitter på den amerikanska bänken oh trycker, ska spela NHL-match redan på tisdag.
Buffalo har Carolina i den inställda snömatchen då.
Och på onsdag ska Detroit till Montreal – och Vancouver har St. Louis hemma.
Det känns absurt.
* * *
Det är överhuvudtaget en match med nerv och hög intensitet. Jag trodde amerikanerna skulle vara helt urlakade och döda efter den brutala förlusten mot Kanada igår, men de vill uppenbart ha bronset – och Finlands sisu behöver ingen betvivla, inte i Teemus sista landskamp.
* * *
Det blir lite lustigt när Big Papa går iväg i ärenden och en amerikansk tjomme kommer fram och frågar om stolen intill är ledig.
– Nej, svarar jag.
– Vad bra, säger han och slår sig ner.
* * *
Tuukka ser överhuvudtaget vass ut i kassen. Det var , med facit i hand, en jävla otur för Finland att han gick och blev sjuk just till Sverige-matchen. Det ska vi nog vara ödmjuukka nog att komma ihåg…
* * *
Naturligtvis jagar jag iväg amerikanen som försöker ta Big Papas plats och kommer han tillbaka och slår sig ner ska han få veta att jag och Kron Wall of Pain är landsmän.
* * *
Ha ha, Mr Taggen, där fick man några chockerande bilder på näthinnan.

Big Papa är gramse.
Jag, som brukar sitta på pressläktaren i Bolshoy halva dagar innan matcherna börjar, glider in först en och en halv timme innan de släpper pucken i bronsmatchen mellan Finland och USA.
Så för en gångs skull får redaktören från Brännkyrka sitta och hålla våra fina gamla platser.
– Man kan Tuukka att jag ska slippa sånt här, säger han.
Jag tycker det Tatar sig jag…
Men nu åker vi.
Bronsmatch är bronsmatch och ingen hjular väl av upphetsning nerför trappavsatserna här inne, men ändå.
Det kan bli en trevlig hockeymatch.
* * *
Han har några månader kvar med Ducks i NHL när han kommer tillbaka till Kalifornien om ett par dygn och den resan kan mycket väl sluta i något väldigt orgiastiskt.
Men vad gäller internationell hockey och det stolta finska landslaget är det här den stora Teemu Selännes sista föreställning.
Lite vemodigt.
Så låtsasamerikan jag är hoppas jag han får sätta punkt med en medalj till.
* * *
– Om vi ska chatta imorrn igen borde vi bjuda in USA-backen Shattenkirk, säger Big Papa.
Nu är han i form.
* * *
På förhand trodde ju jag att det var Tre Kronor som skulle spela den här matchen – och menade att det vore starkt att ta sig så långt med decimerad trupp.
Nu är det Finland som är här, med en ännu mer decimerad trupp, så låt oss slå fast det:
De blåvita lejonen har gjort detta utsökt.
* * *
Och givetvis ska vi chatta inför finalen. Eller shatta då.
* * *
Det kan bli väldigt kul att se Patrick Kane också. Något säger mig att han vill spela ut och ställa till med show när saker och ting inte betyder så mycket längre.
Sen blir det ju bankett med grabbarna efteråt och lördag är det.
Ojvoj.
* * *
Själv ska jag bara finblogga ikväll. Luta mig tillbaka, andas lite, njuta av hockey och skicka in lite iakttagelser mellan varven.
Krutet sparar vi till imorgon.
* * *
Hakkaa päälle suomen poika
För Teemu – en sista gång.

Sverige – Finland 2-1 (Slut)
USA – Kanada 0-1 (Slut)
* * *
Vid det här laget har Henrik Zetterberg rimligen vaknat i sin sjuksäng i New York.
Då tycker jag att han kan få se den här bilden.

Det är hans dosa, den låg just så här hela matchen.
Det betyder att han ändå var med idag, att han hans närvaro gick att känna i Bolshoy Ice Dome – och jag är övertygad om att det hjälpte Tre Kronor till den gloriösa segern mot Finland.
Så tack, Zäta.
Be well.
Själv har jag – precis som kollegorna – producerat text femton timmar i sträck och är lika utpumpad som Teemu Selännes ögon såg ut i mixade zonen efter matchen.
Så jag tackar för mig och kastar mig raklång i min ryska säng.
Fast, givetvis, med ett brett leende klistrat över hela plytet.
Tre Kronor ska ju spela OS-final på söndag, mot Kanada.
Så makalöst!