Sista gruppspelsmatchen i Sotji

Jaha, plötsligt är det alltså dags att runda av gruppspelet i OS-turneringen 2014.
Det är bra egendomligt hur tidsuppfattningen fuckas upp såna här gånger.
Å ena sidan känns det som det en evighet sedan jag korsade Atlanten och plötsligt stod i den sydryska – å andra går dagarna, för att inte tala om nätterna, i Sotji så snabbt att det inte och innan man hunnit säga mer än ”bye-bye” börjar det bli dags att tänka på hemresan igen.
Vi har dock det bästa kvar nu.
Från och med tisdag är alla matcher – alla – do or die och det finns inget som på en och samma gång är så hisnande, plågsamt och vackert.
* * *
Jag ljuger inte, jag håller på att få en stroke när Big Papa tittar upp från sin gamla Macbook Pro och börjar förklara vem som kan möta vem, i vilken hall och när.
Det känns som att försöka förstå parkeringsreglerna på Manhattan, där man får stå på gator som går i öst-västlig riktning på tisdagar ojämna veckor, mellan 14 och 17, utom när påven är i stan under skottår, då är det 14 till 16.
Men jag tror – TROR – att det är så här:
Vi ska hoppas på ett kryss mellan Kanada och Finland.
Oavgjort.
Då blir vi etta och får möta vinnaren i åttondelen mellan Österrike och Slovenien.
Under alla andra scenarier väntar vinnaren från ”derbyt” mellan Tjeckien och Slovakien.
Morsning korsning säger jag om det alternativet.
* * *
Snusransoneringen har fungerat.
Från och med imorgon kan jag klippa mellan tre och fyra dosor per dag och ändå ha en och en halv kvar till hemresan och därmed home free.
Det borde man nästan fira med en bye bye-vodka eller två!
* * *
Ryssland ser ut att få möta Norge i åttondelen – om det inte Kanada, eller Finland, ställer till med målfest ikväll.
Då seglar värdnationen direkt till kvarten (ni hör ju…det låter som vi har prov på MIT i Boston).
Frågan är ju vad som är bäst.
Vi kanske ska påminna om att självaste Kanada tvingades till en extramatch i Vancouver och därefter var uppe i så höga varvtal att bara mosade ryssarna dagen efter.
Det upplägget passar nog även den här värdnationen, gissar jag.
* * *
Hur det nu än är i livet så är man i alla fall inte valla-ansvarig i norska skidlandslaget och därmed har man det förhållandevis bra.
* * *
I mina ögon avgörs Tre Kronors hela OS-öde på onsdag. Går de till semifinal, då har de gjort det riktigt bra – i synnerhet om man betänker all otur som följt laget fram till det ögonblicket. Allt annat bra som eventuellt händer därefter är bara fantastisk bonus.
* * *
För några dagar var det Tretjak som satt där – efter den här rysslandsmatchen är det självaste Fetisov, rysk hockeys egen Ricard Persson, som kommer och sätter sig hos den radioreporter vi har intill oss på andra sidan pressläktartrappan.
Det är mycket magisk CCCP-mytologi samlad i Sotji just nu.
* * *
Chansen att Finland ska kunna kriga sig till oavgjort mot Kanada känns något begränsad.
De blåvita lejonen har ju drabbats av minst lika hårda slag som Tre kronor inför turneringen och tvingades för bara några dagar sedan skicka hem underbarnet Aleksander Barkov.
Men man vet aldrig med den där sisun och de där fenomenala målvakterna.
Om de verkligen vill så skulle det kunna bli.tja, varför inte 2-2?
* * *
Apropå Fetisov – vilka är era gamla favoriter i CCCP?
Själv vågade inte ha några officiella som barn, det hade betraktats som högsta formen av förräderi i min pappas antikommunistiska ögon, men i hemlighet var jag storögt imponerad framförallt av de som befolkade andra- och tredjekedjorna och inte fick fullt lika mycket uppmärksamhet som första Charlamov-Michaijlov-Petrov och sedan Makarov-Larinov-Krutov.
Som Aleksandr Jakusjev och Aleksander Maltsev och den rebelliske Helmut Balderis.
Och på backsidan var den blytunga Vasiliev knattebiffens favorit.
Och ni?
* * *
Varje match händer det:
Kanada låter motståndare vara ensam på isen i flera minuter under värmningen.
Tönt-Babcock.
* * *
Bland de finska 70-talshårdingarna var Veli-Pekka Ketola och Lasse Oksanen Biffens killar – plus en skäggig en som jag inte kommer på namnet på just nu.
* * *
Babcock stuvar tydligen om ordentligt i Kanadas kedjor och särar exempelvis på Crosby och Kunitz.
Det känner vi igen från Detroit.
Bobby Ewing-frissan är ibland otålig som en Big Papa som inte får sitta på samma plats på pressläktaren hela tiden.
* * *
Okej, gruppspelet 2014, då tar vi farväl och ses aldrig mer igen.