The Game of a Lifetime

•13 mars 1962: Pucken gliiiiiiider, i enlighet med hylandsk dramaturgi, in i mål i Colorado Springs.
•2 maj 1977: Roland Eriksson och Göran Högosta – de stoltaste av borlängepojkar! – knäcker slutligen ryssen i Wien och sex dagar senare gör dom det igen.
•1 maj 1987: Håkan Loob slår den geniala passningen bakom ryggen till Tomas Sandström i samma stad exakt tio år senare, får Kasatonov att gråta och ser till att laget två dagar senare bärgar det första VM-guldet på 25 år – i kostym.
•4 maj 1991: Mighty Mighty Mats Sundin snurrar upp Fetisov i VM-finalen i Åbo och klappar in det avgörande 2-1-målet.
•6 maj 1992: Samma Mighty Mats Sundin gör drömmålet i kvarten mot Ryssland i Prag och fyra dagar senare ser en VM-debuterande Foppa till ett sänka Finland i finalen med ett annat enastående mål, efter fantastiskt arbete framför kassen av Aftonbladet-medarbetaren Johan Garpenlöv.
•27 februari 1994: Foppa sätter den odödliga frimärksstraffen på Corey Hirsch i Lillehammer.
•17 maj 1998: Tommy Salo håller nollan i den andra av två finaler mot Finland i Zürich.
•7 maj 2003: Migthy Mighty Mats Sundin och Pebben vänder 1-5-underläge till 6-5-seger mot Finland i VM-kvarten i Helsingfors.
•26 februari 2006: Henrik Lundqvist gör en omöjlig räddning med klubbskaftet i slutsekunderna i OS-finalen i Turin.
•21 maj 2006: Johan Holmqvist håller, i finalen, sin andra nolla under VM-slutspelet i Riga.
•16 maj 2013: Fredrik Pettersson dammar in ett ohyggligt slagskott under straffdramat i kvarten mot Kanada i Globen.
Det är de största, mest oförglömliga och klassiska datumen i det folkkära Tre Kronors stolta historia.
Men lyssna nu:
Om det blir guld idag, då ställs de alla i skuggan av dateringen 23 februari 2014.
Då blir 23 februari 2014 svensk hockeys eget suttonde maj, 4th of July och 24 december.
Då är 23 februari 2014 Den Största Dagen – vad än Karin Boye säger.
Jo, jag hävdar det.
Detta kan verkligen bli det största ögonblicket i den blågula hockeyhistorien.
Vi möter det bästa lag Kanada – hockeyvärldens verkliga supermakt – kan uppbringa i en olympisk final i Ryssland.
En så oerhörd match har Tre Kronor faktiskt aldrig vunnit.
Det betyder också att de krigare vi har samlade här i Sotji blir våra största hjältar någonsin – större än Klimpen Häggroth och Sven Tumba
och Dubbel-Nisse Nilsson och Rolle Stoltz och Honken Holmqvist och Uffe Sterner och Lill-Strimma och Börje Salming och Tord Lundström och Mats Åhlberg och Pekka Lindmark och Håkan Loob och Jonas Bergqvist och Foppa och Mighty Mighty Sundin och Lidas och till och med Thomas Forslund.
Vilken möjlighet.
Vilket tillfälle.
Vilken chans.
Det är nu här unga – i vissa fall kanske inte SÅ unga – männen kan förverkliga drömmar som brunnit i deras hjärtan sedan de var små barn och skriva in sig i historien för evigt.
Det är The Game of a Lifetime – för dem och för Tre Kronor.
* * *
Det är The Game of a Lifetime för en gammal bloggare också, kan jag meddela.
Jag var med i Wiener Stadthalle både fredagkvällen när Loob slog passningen till Sandström och söndageftermiddagen när de kom ut i sina hiskeliga kavajer och hämtade guldmedaljen, såg bronsmatchen på Rose Bowl i Pasadena 1994 och har suttit på pressläktaren under några andlösa Game 7-draman i Stanley Cup-slutspelet.
Men det här slår allt.
Det är lustigt hur det blir. Jag våndades rätt mycket innan jag åkte hit, nojjade över Aeroflot och rysk hotellstandard och trodde innerst inne att det skulle gå åt skogen både med hockey och mina skrivinsatser.
Nu sitter jag här, på en plaststol som varit ett provisoriskt hem i två veckor, intill den mytomspunne Big Papa Wennerholm, och ska se OS-final mellan Tre Kronor och Kanada.
Det är en ynnest, ett privilegium och jag är så jävla lycklig över att få uppleva detta.
* * *
Fast vi ska ju inte göra oss några illusioner.
Det här blir svårt
Det här blir svårt som en semi mot Brasilien med Stefan Schwarz avstängd och Jonas Thern utvisad i andra halvlek.
Kanada var fruktansvärt bra i semin mot USA i förrgår –framförallt defensivt.
De har tre backpar och fyra centrar som gör det praktiskt taget omöjligt att skapa chanser mot Carey Price.
Det har varit en massa babblande om att giganterna Crosby och Toews inte gjort några mål, men de har i huvudsak haft defensiva uppgifter i detta otroligt tajt spelande lag också – och herregud så dom bara raderade ut USA:s farligaste vapen i semin.
Bäckis och Bulan Berglund och Sedin och Steen och Loui kommer inte att få en halv millimeter gratis, var så säker.
* * *
Zätas dosa ligger precis där den ska, på upphöjningen längst fram på pressläktarbänken, med utsikt över isen.
Så han är här nu också.
Befälhavaren, kaptenen, han som sådde de första fröna i truppen av det som nu är blossande sammanhållning och brödraskap.
* * *
Det som talar för kronorna är att de egentligen inte har någonting alls att förlora.
De har redan gjort mer i den här turneringen än någon kunnat begära och kan gå ut och bara njuta av ögonblicket och ha kul, medan motståndarna verkligen måste vinna.
Det är bra förutsättningar.
* * *
Omdömesgilla i omgivningen anser att man inte ska ha glansiga kavajer, men det kan inte hjälpas idag.
Jag har en sån i guldnyans och den sitter på nu.
Vinner dom får Kronwall ta den.
* * *
Carey Price – målvakten som olyckligtvis varit mycket stabilare än jag hade hoppats – sa något bra om karaktären hos det här kanadensiska laget efter USA-semin.
– Vi har en särskild sorts sorts stjärnor som är ”comfortable being uncomfortable”.
Så var det ingen som sa om de ryska stjärnorna…
* * *
Aftonbladet-femman är utökad med hur många som helst nu – självaste Simon lär vara på ingång från bergen, till och med – men jag hinner inte klämma alla på tips om förste svenske målskytt.
Här är de som brukar uttala sig.
Big Papa Wennerholm: Alex Edler.
Ros: Alex Steen.
Abris: Daniel Sedin.
Grandmaster Flash: Alfie.
Fin-Emil: Loui Eriksson.
Lönngren: Bäckis.
Bjurre Biff: Jakob Silfverberg.
Det är, får jag en känsla av, alltid oväntade som gör mål såna här gånger…
* * *
Vad som än händer hoppas jag inte de omtalade domarna hamnar i fokus – allra minst i avgörande lägen.
Now, jag är inne på spelarnas linje – Sutherland är en högklassig domare, så kanadick han är, och har stolthet nog att inte ge några fördelar till endera sidan och alldeles oavsett är det meningslöst att ödsla energi på något man inte kan påverka.
Samtidigt känns det onödigt att ens inbjuda till den sortens misstankar och den vrede det här valet utlöst.
Fy fan vad tråkigt om det blir en big deal av det.
* * *
Den svensk som till äventyrs slänger sig och täcker när Shea Weber laddar sitt monstruösa slag ska förresten ha bragdguldet, det tycker jag vi kan bestämma redan nu.
* * *
Idag behöver jag inte fråga.
Idag känner vi ända hit hur fosterlandet stannat av, håller andan och står bakom Tre Kronor i varje situation.
Det är underbart.
* * *
Skulle det så här i en OS-final dyka upp nya läsare i bloggen ska de veta följande.
Jag publicerar inlägg med iakttagelser, åsikter och dåliga vitsar i pauserna.
Live-uppdateringarna hittar ni hos Emil Lagnelius i Cover it Live-racet på sportbladet.se
Men det går alldeles utmärkt att vara med i den här bloggens kommentatorsspår, där brukar det vara härligt
* * *
Nu ska jag och Big papa chatta med glada läsare, så jag väljer att publicera detta intro i exceptionellt god tid.
Jag säger det igen:
Det här är The Game of a Lifetime – och därför måste vi återigen plocka fram Karin Boye-raderna som för evigt blivit synonyma med de stora svenska idrottsframgångarna.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen, som är mödan värd.